Det är förmiddag, efter ett dopp i polen går jag upp på altanen överst i villan och äter frukost. Efter dagar av yoga och fruktsallad, består den idag av en rikligt skummad capuchino och ett litet vackert kermaikfat med två chokladbitar och jag undrar, vart gränsen mellan fototapet och verklighet går.
Har varit i Ubud, Bali fyra veckor.
De två första veckorna var ett stort misslyckande.
Gravida var vi, lyxvillade var vi, och solande var vi…
Och grälande.
Explosioner av ilska och däremellan spänd gnagande tystnad.
På sin högj ett eller annat pliktskyldigt leende.
Ida och eventuellt hennes hormonor tyckte att jag var för mycket uppe i mitt.
Jag och mitt ego, tyckte då genast det samma om henne.
Och skammen. Skammen över att inte vara lyckliga.
Och rädlsan. Rädslan att det skulle fortsätta så.
Att vi skulle föda vårt barn till ett helvete.
Förmodligen, var vi för snabba i våra förväntningar. Nu är vi här, i ett paradis, nu måste vi genast börja prestera kärlek, gemenkap och kreativitet.
Nu måste vi genast kliva in i fantasin, göra oss förtjänta av den.
Men som så ofta, visade det sig; att vi inte alls var här bara för att våra kroppar var det.
Nu är vi det. Det har delvis med den här återkommande frukosten att göra. Att jag lägger yogan åt sidan, och äter choklad till frukost, röker ett par cigaretter som för att röka bort min egen inre andligt förklädda slavdrivare.
Ja, det var nog den helgen som gjorde att det vände, jag åkte till Seminyak blev full, gick på strandfest, skrev inte en rad, först efter den helgen, kunde jag landa.
Först efter en fylla kunde jag på allvar meditera.
Jag har svårt för det där, att ge mig tid. Det har förmodligen du också.
Det spelar ingen roll att vi ”vet” att vi inte kan vara framme på en gång. Vi är sura på oss själva för att vi inte är det – åndå.
Jag skulle kunna avsluta med något fint och peppande nu.
Men det gör jag inte. Avslutningen blir bara detta konstaterande, att det är så här vi, eller i alla fall jag, funkar.
Gott så.
här är en fotoloänk, från gogglebiilen.gatuplåtning in mase. rörande och snyggt.Gatorna visade sig innehålla människor. Samt djur. Samt lik.
Jag brukar vila i den tanken
att vi alla funkar likadant.
Det är skönt när den insikten kommer, som om jag inser att jag inte är den enda. att jag inte måste ta mig själv på så förbannat stort allvar jämt.
att det är ok att ligga en hel måndag i sängen och äta två semlor till middag.
Skrivet av Frida den 23 februari, 2012 kl. 19:46 #
Låter befriande att du väljer att vara Bob och inte Dalailama.
Skrivet av Susanne den 23 februari, 2012 kl. 20:43 #
Skönt att ni är som vi - dvs mänskliga. Det är inte alltid perfekt bakom kulisserna.
Skrivet av karin den 24 februari, 2012 kl. 11:14 #
fantastisk beskrivning av ett läge....
Skrivet av eh den 27 februari, 2012 kl. 09:24 #