- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
16 jun kl 16:47, 2009
Tänk er en Svensk småstad 1990. Lillasyster ska precis börja första klass. När hon berättar vem hon de närmsta tre åren ska få som lärare, reagerar hennes storebror genast. Han grät hela den natten. För sin lillasystersskull.
Det är samma fröken som han själv hade.
När elever kom för sent till hennes lektioner, fick de som straff krypa in i salen. En gång hade lillasystern ritat en teckning som hon var väldigt stolt över, en teckning med bara rosa nyanser, en teckning som hon finurligt nog inte signerade med sitt namn, utan med ett litet seris handavtryck (just den iden var hon extra stolt över).
Fröken samla in teckningarna. Sedan hängde hon upp tre av dem på svarta tavlan. Lillasysters teckning var med och hon förbereddes sig för beröm.
Fröken pekade på teckningarna, vände sig mot klassen och frågade; hur kan man överhuvudtaget rita något så fult. Har ni sett något så fult? Lillasyster var åtta år.
Storebror kände igen det. En gång när han fått väldigt tuffa platåskor, hade fröken gjort likadant. Hon bad honom ta dem av sig, ställde upp dem på katedern pekade; titta vilka fula skor!
Lillasyster hade bra föräldrar. När de fick reda vem läraren var, satte de genast upp henne i kön montesorriskolan. Där fick hon börja två år senare. Hon var en av fem i den klassen som lyckades ta sig till någon annan skola. Förmodligen de fem, med mest stöttande föräldrar.
Alltså just de fem som hemifrån hade mest stöd mot den här märkliga penalismen.
De andra fick stanna kvar.
Den här fröken gick i pension för några år sedan.
Efter 40 år som lärare.
Varje nyårsafton får hon sin brevlåda sprängd.
(Anställningstrygghet kontra kärlek?)
Copyright © 2008 Bob Hansson. All Rights Reserved | Designed by Free CSS Templates
Template modified by Passagen | Powered by Roller Weblogger 4.0.
Nej men fy FAN säger jag bara!
Jag blir så arg när jag läser det att jag har god lust att spränga brevlådan själv!
Kram på dig.
/Laila
Skrivet av Lallis den 16 juni, 2009 kl. 17:16 #
Aj...det DÄR gjorde ont att läsa
Skrivet av Emma den 17 juni, 2009 kl. 07:37 #
vilket skräckexempel på fröken!
Hon kan ju inte haft alla hästar hemma. På riktigt alltså.
Skrivet av anja den 17 juni, 2009 kl. 15:42 #
Säg inte att hon heter Yvonne för då blir jag mörkrädd. Det hette nämligen min terrorfröken.
Skrivet av Tobbe den 18 juni, 2009 kl. 12:20 #
jag tror alla har mött terror-lärar'n i klassrummet. avskyvärt. jag minns min med fasa. tvingades att äta strömming, spydde, tvingades äta lite till... "det är bra för kroppen" sa kärringjävlen käckt! äter inte strömming idag heller, mer än 30 år senare...
Skrivet av malin den 18 juni, 2009 kl. 16:09 #
Jag blir så ledsen... och kommer att tänka på en annan (?) fröken och en liten kille med ADHD. Fröken sa till klasskamraterna att den lille killen var elak och att han minsann kunde bara han ville... medan den lille killen var en rar och vänskaplig kille som ville, men inte alltid kunde det han ville...
Skrivet av Magda den 18 juni, 2009 kl. 21:58 #
Jag var både dyskalkyliker och dyslektiker. Hade koncentrationsvårigheter (ADHD?) och fick ideligen straffkommendering. Fick då aldrig vara med och sjunga,leka eller följa med på skolresor i småskolan. Men jag var verbal och repliksnabb och det straffades ytterligare eftersom jag dessutom vägrade tro på Guds existens och bibeln, som var regel utan undantag i en byskola i Småland på 60-talet. Vi har nog alla, mer eller mindre utsatts för övergreppp av surmagade fröknar under vår skoltid.
Skrivet av Goran van Den Buske den 19 juni, 2009 kl. 15:35 #
Jag har anat mig till att terrorlärarna använder mer sofistikerade metoder idag... Det är änna ännu värre...
Skrivet av Monica den 21 juni, 2009 kl. 21:56 #
Monica, vilka tänker du på? Berätta...
Skrivet av bob den 23 juni, 2009 kl. 16:16 #
Hej du underbara människa!
Jag har bara hört dig 2 gånger! På grillad och hallå p3
Båda gångerna tappade jag andan en stund och sprang till jobb för att berätta till min kollega om en man som sa så fina saker…
Efter grillad kollade han upp på nätet och sa ” det är ju Bob Hansson” jag lyssnade knappt..
Idag sa jag ” fan jag hörde världens finaste monolog på hallå p3 idag” min kollega gick snabbt in på p3s hemsida och säger ” du gillar verkligen den snubben” ”va??” svara jag?” Har jag nämnt han innan?”
Nu har jag streck läst din blogg på arbetstid, så feeeell!! såå fel!! men så bra!
och måste säga TACK TACK TACK!
Cynthia!
Skrivet av Cynthia den 30 juni, 2009 kl. 11:59 #
Det där känns igen allt för väl.
En del människor borde inte få vara lärare, och tyvärr finns det många sådana personer.
Skrivet av Linda den 01 juli, 2009 kl. 21:10 #
Det verkar finnas en terrorfröken överallt. Själv hade jag en som totalt splittrade klassen, spelade ut folk mot varann, underblåste konflikter. Vår klass blev den sämsta och mest problemfyllda på högstadiet. Några av lärarna sa att det är alltid så med frk *w* w******'s klasser. När vi hade återträff för klassen vi gick i innan hennes skålade vi för att hon råkat ut för en allvarligt personlig motgång. Tyvärr blev hon inte av med jobbet eftersom hon har en väldigt nära relation med rektorn...
Skrivet av Dylan Klebold den 13 augusti, 2009 kl. 12:56 #