pinsamhetstävling

14 okt kl 17:04, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin PinsamhetsTävlingen! | 25 Kommentarer | Permalink

Så vad har du tyckt varit pinsamt men låtsats som om du är hur cool som helst. Ibland är det som om vi skäms för att vi skäms. Ibland tar det onödigt lång tid innan vi kan börja skratta åt det.


Den som berättar den finaste historien om "att skämmas för det för som egentligen inte behöver skämmas för" vinner två fribiljetter till valfri föreställning av mig. Det kan ha hänt i tonåren, barndomen eller igår. Utmana dina arbetskamrater. Det är aldrig försent att skratta åt det som fått en att bli vit i ansiktet och stel i lederna. Sex kan ju vara väldigt pinsamt. En gång på 90-talet låg jag med en tjej, jag ansträngde mig i förspelet, ville verkigen att det skulle bli bra. SÅ säger hon plötsligt, "vad håller du på med, kan du inte sticka in den istället". När hon sa så, låtsades jag som ingenting, och stack in den...."


Ja. Duktigt pojke. Men egentligen skämdes jag väldigt mycket, kände mig så klart misslyckad, värdens sämsta förspelskille.... Efteråt undrade jag om det var jag eller hon som "gjort bort sig" Eller om det egentligen inte var någon, utan bara olika tempo.Jag ångrade att jag itne sagt något spydigt som "om du nu har så brottom kan du ju sticka in nått jäkla stolsben så dricker jag kaffe så länge..."    Idag, hade jag förhoppningsvis skrattat istället."


 


Så vad har du tyckt varit pinsamt men låtsats som om inte. Upplevelser på spel. Deadline är gotyckligt, om nån dag eller så...

« en ganska fin kväll.... | Hem | Bikta pinsamheten ur... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/bobhansson/entry/pinsamhetstävling1

Kommentarer:

På mitt förrförra jobb hände följande. Jag och min kvinnliga chef hade - trodde jag - haft en ganska tydlig flört mellan oss. Hon hade ett inglasat kontor mitt i en större hall där vi andra satt, en dag drog hon för gardiner och stod sedan vid mitt bord och sa, (trodde jag) "du får gärna komma inne på mitt kontor..." Vi hade två kvällar innan på after work insinuerat (trodde jag) om det härliga med att ha sex på jobbet. På vägen in till hennes kontor knäppte jag därför upp en extra knapp i skjortan (bara det) kom in och trodde att hon nyss flörtat upp mig. Det var kanske konstigt gjort av mig, men hon var faktiskt den typen... Jag kom in på kontoret och jag är säker på att hon såg vad jag trodde. MEN grejen var att hon inte tänkt ligga med mig, utan skälla ut mig. Och det gjorde hon för en deadline jag helt glömt. Jag minns hur jag inte hörde ett enda ord hon sa, det enda jag gjorde var att skämmas och försöka se ut som om jag inte skämdes.
Hon hade ju inte sagt "du får gärna komma inne på mitt kontor" utan såklart "du får gärna komma in på mitt kontor..." Jag är nog den dummaste i världen. Jag bytte jobb kort efter det.

Skrivet av jocke den 14 oktober, 2009 kl. 17:32 #

På mitt förrförra jobb hände följande. Jag och min kvinnliga chef hade - trodde jag - haft en ganska tydlig flört mellan oss. Hon hade ett inglasat kontor mitt i en större hall där vi andra satt, en dag drog hon för gardiner och stod sedan vid mitt bord och sa, (trodde jag) "du får gärna komma inne på mitt kontor..." Vi hade två kvällar innan på after work insinuerat (trodde jag) om det härliga med att ha sex på jobbet. På vägen in till hennes kontor knäppte jag därför upp en extra knapp i skjortan (bara det) kom in och trodde att hon nyss flörtat upp mig. Det var kanske konstigt gjort av mig, men hon var faktiskt den typen... Jag kom in på kontoret och jag är säker på att hon såg vad jag trodde. MEN grejen var att hon inte tänkt ligga med mig, utan skälla ut mig. Och det gjorde hon för en deadline jag helt glömt. Jag minns hur jag inte hörde ett enda ord hon sa, det enda jag gjorde var att skämmas och försöka se ut som om jag inte skämdes.
Hon hade ju inte sagt "du får gärna komma inne på mitt kontor" utan såklart "du får gärna komma in på mitt kontor..." Jag är nog den dummaste i världen. Jag bytte jobb kort efter det.

Skrivet av jocke den 14 oktober, 2009 kl. 17:34 #

Hej Bob!

En gång när jag var 12 år bad min mamma mig att jag skulle köpa dambindor åt henne. Det var bland det mest pinsamma jag kunde tänka mig att göra. Men jag gick till affären och gjorde som hon bett mig.

När jag stod i kassan och skulle betala, hade jag glömt pengarna hemma. Det var också väldigt pinsamt. Kassörskan sa att hon skulle hålla undan dambindorna medan jag fick gå hem och hämta pengar. Det var också pinsamt. Särskilt som att det var en lång kö bakom mig. Jag rodnade.

Sedan sprang jag hela vägen hem, hämtade pengar, sprang hela vägen tillbaka, betalade dambindorna, stoppade snabbt ned dem i plastkassen och sprang hem med dambindorna till mamma.

Det är inte alltid lätt att vara ung...

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 14 oktober, 2009 kl. 17:44 #

Jag kände mej inte som världens smartaste människa då jag på ICA frågade vad fågelsmällaren kostade... FLUG! FLUG!

Även jag har mina gränser, men hur fan ska personalen på ICA veta det.

Men ibland inbillar jag mej att utan alla mina satans tokiga saker jag säger, gör och är med om kanske jag inte skulle ha den fantasi som i viss mån krävs för att försöka komma ut som poet. Jag tröstar mej att det är så. Säg att jag har rätt.

Skrivet av Liz Wennberg den 14 oktober, 2009 kl. 17:50 #

För bara några timmar sedan, låg jag och njöt med mig själv, vått och högljutt naturligtvis i min gamla lyhörda 60-tals lägenhet. Var så nära så nära, nästan framme i antiklimax då det ringer på dörren... och handtaget går upp och jag springer upp tokkåt med bara en handduk runt det allra värsta ut i hallen och där står två halvdöda tanter med Vakttornet i högsta hugg... Halleluja liksom!

Och nej, det blev ingen trekant!

Skrivet av Flåsa den 14 oktober, 2009 kl. 18:19 #

Del1
Jag har väl ingen jättepersonlig sak det händer väl alla och för mig var det nyligen och det var pinsamt. Det kanske inte räknas, men ändå. Iallafall jag var påväg hem från bussen precis som vanligt, inga konstigheter på något vis. Men så kommer det ett litet "problem" och jag möter en tjej jag kanske inte känner, men vet lite mer än vad hon heter om man säger så. Det blir ett svårt beslut att veta om man ska hälsa eller inte hälsa, vad är normalt? Hur gör andra?

Skrivet av MissBatman den 14 oktober, 2009 kl. 21:40 #

del2
Man kommer närmare och närmare och man frågar sig själv hela tiden om man ska hälsa. Ska jag? Hon känner kanske inte igen mig? Det kanske är konstigt om jag hälsar? Hon kanske tror att jag tror att vi är dunderkompisar? Äh, ett hej kan man väl klämma fram eller?
Sen börjar jag leta efter en osynlig kontakt mellan henne och mig för att se om det finns tecken på om hon ska hälsa eller inte. Det blir otydligt, hon tittar mig, hon tittar ner, tittar på mig igen, tittar åt mitt håll fast bakom mig och jag gör samma sak. När man vill se lite oberörd ut och inte alls tänka på om man ska hälsa eller inte, fast det är det enda man tänker på. Jag har också ett lite knep att upp min mp3 och vilja byta låt och då kan jag fortsätta att tänka på om jag ska hälsa eller inte och se lite mindre oberörd ut.
Det är nästan dom sista sekunderna kvar innan man ska säga hej och man får lite panik och det börjar bli stressigt eftersom jag inte har bestämt mig än.
"Amen, jag gör't"
Nu är det dags.
Man tittar på varandra för att förvarna varandra att nu kommer det strax ett hej.
Och man säger "H.." och så tar det tvärst man bara byter linje MITT I själva hejet och låtsades som man inte alls skulle säga hej. Man bara tittar åt ETT ANNAT HÅLL och man låtsads att man inte märkt någonting!
men gud vad man har märkt och herregud vad det syndes att man skulle säga hej, men ångra sig. Jag kan tänka på sånt i dagar hur pinsamt det var. Hur mycket det syndes att man skulle säga hej, men inte gjorde det.

Men det var ju inte bara jag egentligen, hon ångra sig ju också. Vi hade ju pinsamt ihop.

Skrivet av MissBatman den 14 oktober, 2009 kl. 21:40 #

Några helger sen.. Fyllehistoria.. Jag lever i illusionen att jag aldrig blir full.. Jag säger så till folk. ”Jag blir ju aldrig full, så jag vet inte hur det är att inte minnas vad man gjort” Ack, ja ack så fel jag haft! Min nyktra karriär kulminerade när jag satt med en god vän på krogen för att, som det heter, ”ta några öl”. Fernet, går det under beteckningen öl? Såklart inte, men ner skulle det. Ut och röka skulle jag också, tydligen. Blev sittandes på en trottoar utanför stället tills vakten tog mej under armen och ledde mej hela vägen hem. Väl hemma hittar jag tydligen inga nyklar, så jag sätter mej på trappan. Lägger mej på trappan. Sover en stund på trappan. Mitt sällskap för kvällen antar att jag hittat en käresta för kvällen, men går ändå förbi efter sin avslutade runda. Ja, och där ligger jag och sussar så sött. Fick göra ett mindre inbrott i min egen lägenhet. Efterfestfolket fick, liksom jag, klättra in (och även ut) genom köksfönstret.
Den berömda dagen efter, så. Inga nycklar. Ingen telefon. Men jag kräktes ju inte i alla fall! Min gode vän stöttar, jag är arg. Jag känner i hans fickor, där är nyckeln. Vi vet inte varför. Söndag i soffan. Kompis på msn ger ledtrådar via ett sms från min telefon. ”Är i baren” Så det var bara för mej att skämmas som en hund och fråga efter min telefon när haket slog upp sina portar på måndag klockan fem. Måndag klockan fem är efter måndag morgon klockan sju, när jag kliver ut och nästan ramlar i min gamla spya nedanför trappen. Måndag klockan fem frågar kocken vad det var för telefon. ”En brun Nokia” Det fanns ingen brun Nokia. Det fanns en brun Ericson. ”Det är ett klistermärke på baksidan” Det fanns en brun Ericson utan klistermärke. Den var min.

Skrivet av lisaelin den 14 oktober, 2009 kl. 22:15 #

Jag cyklade en dag. Sen såg jag några av mina vänner till höger om mig, men var på väg åt vänster. Så jag fortsatte cykla åt vänster men vände mig bakåt och fortsatte prata med dom. Rätt som det var sa det PANG och jag åkte in i stans största uteservering, med cykel och allt. Uteserveringen var fullpackad och där låg jag på backen med min cykel. röd i ansiktet som en tomat och skit ont överallt:) Det var kul.

Skrivet av sara den 14 oktober, 2009 kl. 23:05 #

jag skrattade som en tok!

sen bugade jag och bockade och cyklade vidare

Skrivet av sara den 14 oktober, 2009 kl. 23:07 #

En gång i tiden jobbade jag som lokalvårdare och städade på ett regemente. Bla i områdets kyrka. Det var strax före Lucia och jag ville göra lite extra fint och beslöt att damma av Jesus. En vacker staty i naturlig storlek gjord i gips.Han hade ena handen utsträckt som i "Låt barnen komma till mig" liksom och jag böjde mig fram under hans hand för att nå fötterna. Reste sen på mig och kände plötsligt en fruktansvärd smärta i huvudet samtidigt som jag hörde ett kraschande ljud .. Lätt vimmelkantig tittade jag mig omkring och fick se Jesus fingrar och en bit av hans hand ligga på golvet framför mig..Jag hade börjat där för bara några veckor sen och nu hade jag med min hårda skalle lemlästat självaste Jesus redan!
Detta var så pinsamt att jag först funderade på att bara gå och låtsas som om det inte var jag som gjort det .. Men jag är en ärlig människa så det var bara att bita ihop, ta Jesus fingrar och gå iväg till ansvarige chef. Med darr på rösten och blossande kinder började jag min syndabekännelse .. Jag var beredd på en rejäl utskällning men chefen lade armen om mina axlar och sa - Åh, så farligt är det väl inte, olyckor händer oss alla. Fanns nog en spricka där förut, vaktmästaren kan säkert limma ihop den ska du se, var inte ledsen nu! Sen frågade hon hur det gått med mitt huvud och var så omtänksam.
Mina arbetskamrater hade mycket roligt åt detta sen förstås men jag kunde då skratta tillsammans med dom för det var inte så pinsamt längre och jag hade fått se att det finns änglar i mänsklig gestalt, som förlåter även den som slår sönder Jesus :)

Skrivet av Birgitta den 14 oktober, 2009 kl. 23:10 #

Jag var tolv eller nått och skulle på en födelsedagsfest hos en klasskompis. Min pappa körde mig dit, det skulle vara i stan. Jag hade ett kuvert med hundra kronor i handen.

När jag kom till lokalen så var det ingen annan där. Jag blev lite konfunderad men hade inget annat val än att ta mig in på egen hand. Jag minns att dörren kändes så stor och tung. Jag hittade mig tillslut in på rätt ställe. Där satt alla, alla gästerna, födelsedagsbarnet och föräldrarna. Jag hade missuppfattat tiden. Det knöt sig i magen. Det knöt sig hårt. Och allting rörde sig långsamt, så att jag skulle få tillräckligt med tid för att hata mig själv.

Mamman slevade upp det sista av pastasalladen. Jag gav flickan kuvertet. Alla skulle åka hem om en halvtimma, och jag hade precis kommit. Jag kände mig misslyckad och hemsk.

När jag kom hem så grät jag, och till och med då kände jag mig löjlig och hemsk. Jag ville vara bättre än så. Jag ville vara stor och mogen och komma ihåg tider och gå in där med full kontroll och ge henne kuvertet med hundralappen.

Efter det här lovade jag mig själv att jag alltid skulle läsa tiden ordentligt. Och visst slipper man att göra fel lika ofta om man läser en extra gång, kollar åt båda hållen en gång extra innan man går över vägen och inte alltid rabblar "mobil, nycklar, plånbok" innan man går utanför dörren.

Men det är ju det som är livet!

att få komma av sig

Skrivet av Klara den 14 oktober, 2009 kl. 23:38 #

Hej.

Min pinsamhets historia insåg jag inte var pinsam förrän min syster redde ut begreppen...
Sommaren efter studenten.
Det hela började med att jag gick motvilligt med på en dejt.
Vi åkte till Kämpinge havsbad och det var en fantastiskt fin dag.
Killen låg väl mestadels av tiden på mage-han klagade på att det började bränna på ryggen och bad mig smörja in hnm,vilket jag tyckte var too much-vi kände ju inte varandra men nåväl,jag offrade mig...hahahaa...
Sedan insisterade han att jag skulle i vattnet tillsammans med hnm och ok då,så vi plaskade runt lite och pratade.
Bör väl tillägga att jag var en "late bloomer" när det gäller sex och förstod inte alls hans hintar och antydningar så när han plötsligt drog mig intill sig i vattnet protesterade jag.
Han blev lite generad och putt över det och jag försökte stammande förklara att jag var inte så bevandrad när det gäller killar "och du vet vad" och då lyste han upp lättat och utbrast " du är frigid!!!" "JA!" svarade jag lättad och glad att han var så förstående.
Sedan blev det dags att packa och dra hem.
Förklarade glatt till syrran som jag då delade lägenhet med att jag hade träffat en sån fin förstående kille,det hade aldrig hunnit bli pinsamt eftersom han förstod mig , att jag var oskuld ,fast han kallade det frigid, och då blev syrran förbannad och förklarade att det var ju inte riktigt samma sak... Men det förklarade varför killen aldrig hörde av sig därefter...

Skrivet av Starchild den 14 oktober, 2009 kl. 23:41 #

Och här fick jag mig många goa morgonskratt!

Härligt med människor som bjuder på sig själva. Bra idé, Bob, med en pinsamhetstävling. Jag brukar också ha tävlingar i min blogg, men någon så här bra och rolig tävling, det har jag aldrig haft. Jag skrattar fortfarande!

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 15 oktober, 2009 kl. 08:12 #

Sommar i Arkösund,tidigt 90-tal.Jag och några konstpluggkompisar har gårdsloppis ihop med bofast gemensam skrivarvän. Affärerna går hyfsat,gott om sommargäster och strandhuggande båtfolk som vill rota runt efter eventuella fynd i våra välfyllda lådor. Därborta kommer till exempel sångaren i det där lokala Beatlescoverbandet...har han tänkt att loppis-shoppa hos oss månntro? Men nä,väl framme hos oss vill han bara veta om Telefonerna fungerar... Det står några hytter en bit bort,antar att han redan varit inne i en av dom och försökt stoppa mynt i nån lämplig springa...men...så gör man ju inte längre. Nu är det ju Telefonkort som gäller! Jag,som vanligtvis inte brukar ligga i framkant när det gäller att ha koll på den tekniska utvecklingen i världen,känner mig både stolt och glatt överraskad över att få upplysa herr N-sson om detta faktum,även om jag också gör det i en ton av samförstånd,typ: "Ja,du vet..såna där moderna påfund..krångla till det..annat var det förr.." Bla bla bla...
Ju mer jag babblar desto mer road ser grabben framför mig ut. Jaha? Jag fattar Inget... Då pekar han plötsligt på nåt i vårat loppisutbud...en persikofärgad telefonfossil med nummerskiva. Det är Den han vill ha...OM den funkar. Jaha. Där ser man. :) Tänk om fröken F-feldts lilla hjärna kunde funka som den ska nån gång ibland...

Skrivet av Nina den 15 oktober, 2009 kl. 10:00 #

Kul utmaning! Min historia handlar om kärlek. Jag hade fått för mig att en av mina manliga vänner skulle kunna bli en potentiellt bra partner. Eller rättare sagt så hade det på något konstigt sätt uppstått en otroligt stark gnist-kemi emellan oss efter tre års vänskap. Är fortfarande förundrad över hur det gick till! Vi var eld och lågor!

Jag planerade min erövring och tänkte att jag skulle lättast närma mig honom i ett festligt sammanhang. Gärna i samband med lite lagom mycket alkohol och i dunkel belysning så att vi båda kände oss ännu mer drömska och kära.

Problemet var bara att vi var 3 st i sällskapet. Han hade en "bästa kompis". En kille som följde honom i vått o torrt. Han var alltid med! Min taktik för att röja honom ur vägen var att se till att han lyckades hitta en egen flicka att pussa lite på den kvällen.
Så jag började vår gemensamma festkväll med att vänligt instruera honom hur vi kvinnor tänker och hur han ska agera för att få någon på fall. När vi sedan gav oss ut till krogen så pekade jag på en dörr i entrén och sa till honom att den var oftast olåst. Den skulle fungera perfekt som hångelrum om man vill vara lite mer privat.

När kvällen fortskrev försökte jag närma mig min tilltänkte framtida pojkvän utan framgång. Han var blind som en fladdermus och hade nog druckit för många öl. När han satt och halvsov i en soffa satt jag och hans vän och pratade. Plötsligt drar han mig i handen och säger åt mig att följa med honom. Han vill visa något. Vi går mot utgången och jag hinner knappt reagera så har han knuffat in min i det lilla rummet jag tidigare pekat på och försöker kyssa mig. Jag avböjer så artigt som det går i en sån situation och vi går tillbaka till den sovande sötnosen.

Under natten får jag en antal sms om hur dum min vän känner sig och dagen efter ses vi alla 3 igen och stämningen i luften är fascinerande! Min förälskelse förstår ingenting, hans vän är helt röd i ansiktet och jag bara ler åt alltsammans.

Skrivet av Åsa den 15 oktober, 2009 kl. 12:04 #

Här kommer en till...även den från "affärsvärlden": Vinter i Älvsjö för ett par år sen..jobbar då som nu som assistent,inne på Konsum en sväng efter lunch för att handla middagsmat. Har just börjat packa ihop mina inköp när ett helvetiskt oljud=hysteriskt vrålande larm plötsligt aktiveras och paralyserar hela butiken. Brandlarm? Tjuvlarm? Vad FAN är det som LÅTER??? Ingen verkar ha en aning...högst svårlokaliserat..snudd på Outhärdligt.. Så därinne vill man ju inte stanna en sekund för länge...ut till kylan och Tystnaden... Jaså,var det DÄRIFRÅN det kom? Det var ju lite otippat. Exakt lika många decibel härute...och fast jag nu rör mig i riktning bort..lika öronbedövande...
Jag har fått ett överfallslarm av min dåvarande sambo. Det ligger i tryggt förvar i fickan.Man ska dra ur en sprint... Trevar med handen i fickan. Sprinten är av någon anledning så ur den kan bli. Det är MIG det låter om. Hur får jag i den där jävla sprinten nu då,på nolltid..med vantarna på och händerna för öronen??? Frågan är om jag överhuvudtaget hinner tänka så långt...innan jag har panikslängt det lilla ilskna illgröna larmet i en förbarmande snödriva... Vem? Jag? Mitt? Ingen har ÖVERHUVUDTAGET sett NÅT av det här!;) Själv hör jag nåt som ligger och låter nånstans,men allt svagare för varje steg... Hade det varit på film hade jag antagligen visslat en oberörd stump...inte så lite Papphammar över det där scenariot! :) Skämsgarvade mig igenom resten av vägen,återstoden av dan...

Skrivet av Nina den 15 oktober, 2009 kl. 14:10 #

TV4:ans program dagens man är väl pinsamt om något och förra veckan tog priset. Först ut var Nima, trevlig, snäll, lite gullig sådär... och han hann bara öppna munnen så släcktes hälften av lamporna och inte långt efter alla de andra oxå. Nima fick lämna studion ensam, ratad, ingen ville ha honom. -De e lugnt, va hans kommentar... Stackarn, måste ha varit hur pinsamt som helst och inför hela svenska befolkningen. Programmet är borttaget men hans presentation ligger kvar på tv4/play http://tv4play.se/noje_och_humor/dagens_man?videoId=1.1255965&selId=1.1235392&currPage=0

Skrivet av Jess den 15 oktober, 2009 kl. 17:58 #

Jag vet att jag har gjort en hel massa pinsamheter i mitt liv, men jag kommer inte ihåg ngo ritigt bra historia just nu bara för det. Här är en där jag fortfarande kan känna hur mycket jag önskade att marken skule bara öppna sig under mig iallafall, fast den dag verkar harmlös: Det var sommaren -98, jag hade någon månad tidigare fyllt 18 år och visade med stolthet upp mitt id-kort var de än bad om att få se det. Jag vill understryka att jag var väldigt stolt över att vara 18. Jag och en kompis åker till Helsingborg och tar färjan över till Helsingör för en öl och wienerbröd med choklad. Vi hittar nåt torg med uteservering. Jag går rask fram och beställer en öl av en väldigt snygg bartender, och han ber om legitimation vilket jag såklart väntat mig och glatt med ryggen rak slänger upp.Han står ch tittar på leget en lååång stund, tittar på mig, tittar på leget igen. Så länge att jag börjar inse att något är fel, och frågar: Eller, var det inte det du sa? Bartendern bara skakar på huvudet och ger mig en öl. Jag vänder mig om och ser min kompis stå dubbelvikt i ett skrattanfall. Jag frågar henne vad det var han sa. Hon svarar mellan hulkningarna: Liten eller stor? Som agt, för mig hade marken gärna fått öppna sig just då och sluka mig.
En annan historia, som jag inte varit med om själv och det är jag jä*gt glad för. Det var min grannes killkompis som orsakade detta: Han hade följ med nån brud hem efter en blöt kväll på krogen. Och magen kan ju vara lite i olag sådär dagen efter en blöt kväll ibland. Förmiddagen efter står han naken framför en vitmålad vägg hemma hos tjejen och för någon form av konversation med henne. Så känner han: fan, jag behöver fisa. Och släpper av rökaren. Tror han. Istället sprutlackerar han väggen bakom sig brun. Så lär er av detta gott folk; stå aldrig framför en vit vägg naken när du ska fisa.
Det var vad jag hade att berätta. Ha en trevlig helg!

Skrivet av Annica Larsson den 16 oktober, 2009 kl. 10:08 #

Jag var ensam hemma med mina 4 barn. Vid middagstid plockar en av sönerna upp en lapp om att det var det sista gemensamma föräldramötet samma kväll!!! Ett viktigt föräldramöte där något skulle beslutas som jag enl. honom absolut måste vara med på. Han hade gått i den klassen nån termin.

Något irriterad och försenad kom jag in på skolan, såg ett upplyst rum där det satt föräldrar. Jag satte mig ner på en stol och deltog aktivt i alla diskussioner kring vinster med att ungdomarna är tobaksfria och annat som stod på programmet.

I halvtid gick vi för att dricka kaffe och en förälder kom fram och frågade om jag hade elever i den klassen. -"Det är ett gemensamt klassmöte! sa jag då" och hon nöjde sig med det svaret. Efter kaffet kändes det som om fröken bara pratade om en klass så jag böjde mig mot några som satt vid samma bord och frågade -"hur många är ni från den klassen?" -"alla" säger hon då.

Tiden stod stilla en stund. -"när gick dom andra?" frågade jag. -"vilka andra?". -"Det har varit den här klassen hela tiden. Dom andra har suttit nånannanstans."

Jag började tokskratta och fick med mig hela bordet. Fröken stod och försökte få tyst på oss men det gick inte sluta skratta. Jag hade alltså suttit på fel föräldramöte i 2 timmar.

Jag skrattade halva vägen hem men sen övergick skrattet till gråt. Varför kan det aldrig vara enkelt?

Väl hemma sa sonen när han tittade på mitt röda-skratt-gråtiga ansikte. -"det var kanske inte så viktig möte."

Jag ringde hans klasslärare och förklarade vad jag gjort och hon berättade att det gemensamma föräldramötet betydde att det var gemensamt för två lärare. Hon fick sig ett gott skratt med.

Efter den gången satt det alltid skyltar uppe och vars de olika klasserna höll till.

Tacka mig!

Skrivet av Bagarberta den 18 oktober, 2009 kl. 12:58 #

åh, skönt, kan tänka, med det gemensama skrattet. nått slags betyg på att det är en bra skola. Kanske.
Om det hade varit johon clese hade han låtsats att han visst var rätt, då hade det kunnat sluta hur som helst.

Skrivet av bob den 18 oktober, 2009 kl. 14:15 #

När jag hade vart tillsammans med min kille några veckor bara, och allt var fortfarande nytt, när man inte kan prutta för varandra ännu. Vi låg iallafall i sängen och pratade sex och annat skoj. Och vi kommer in på ämnet muspruttar. Jag försöker förklara för honom vad det är, men har tydligen aldrig hört om ämnet förut. Då föreslår jag att jag kan "visa honom" (vet inte om alla tjejer kan detta, har frågat min mamma och hon kunde ej, suga in luft där nere genom att typ spänna upp magen på ett speciellt sätt, hänga knäveck funkar även) Men iallafall jag suger in luft där nere för att som jag tänkt "visa honom en liten musfjärt". Först går det några sekunder av tystnad och sen pressar jag lite, men det kommer inte bara en liten musfjärt utan en riktig en. Och jag börjar såklart asgarva, men det gör bara att ännu mer luft pressas ut där nere och det blir liksom värsta brakaren som aldrig tar slut från min mus alltså:P och ju mer jag skrattar desto mer kommer ut och han ser helt vilsen och rädd ut för han tror att jag typ skiter på mig. Och jag kan inte sluta garva. Sen när det till slut tar slut och jag slutar garva så blir det lite pinsam tystnad och sen lägger sig även det och vi börjar prata om annat. Men sen kommer prutten upp på tal igen och då visar det sig att han fortfarande inte förstått vad en musfjärt är, trodde jag pruttade på riktigt. Jag försöker förklara grundligt och då komemr ett stort, JAHA!(lättnad)

Nu däremot tycker han bara att det är skitkul med musfjärtar:)

Skrivet av Madeleine den 18 oktober, 2009 kl. 23:27 #

Vad göra när man inte gör och ändå får skäll för att vara sån`t?

Skrivet av mieitte den 21 oktober, 2009 kl. 17:10 #

Jag har insett att pinsamma sexsituationer faktiskt bara är roliga, så jag vill dela med mig av en fast det är lite sent.

Hängde med en (ursnygg) snubbe hem för några månader sedan. Den första (kanske mest för honom) pinsamma saken hände så fort vi kom innanför dörren. Jag var sjukt fyllekåt och skrek en himla massa vulgära saker som jag helst inte ens vill komma ihåg idag.
Och så visade det sig att han bor i en etta med sin mamma?! Bara det borde fått mig att vända i dörren, för jag är inte den som vill ha publik, speciellt inte en stackars mamma! Men jag var som sagt kåt och han var förbannat snygg, så jag tänkte "vad fan" och vi körde vår grej på soffan där han hade sin sovplats.
Dagen efter vaknar jag, lagom bakfull och tillfreds och myser lite med min skäggige kamrat. Sen när jag reser mig märker jag att något står himla galet till. Jag har legat och sovit i en blodpöl stor som Finland! Detta var väldigt konstigt, då jag inte ens får mens. Kanske missfall under samlag, vad vet jag?
Jag mumlar några ursäkter, springer in på toa och upptäcker att där inte finns något toalettpapper alls. Och inte hade jag några tamponger eller bindor med mig heller, då jag inte hade räknat med att få mens alls. Så jag fick snällt be honom gå till närbutiken och köpa både tamponger och toalettpapper. Under tiden gick jag runt i lägenheten med blod bokstavligt talat rinnande längs benen samtidigt som jag försöker dodga 3 feta katter som vill komma och gnida sig mot mig.
Sjukt festlig situation må jag säga! Lättnaden var stor när han kom tillbaka med både papper och tamponger..

Tur att det var en underbart snäll och fin kille jag hamnat hos (jag måste ha öga för sånt där). Och att ettan var såpass stor att jag kunde undvika mamman på morgonen...

Skrivet av erika den 23 november, 2009 kl. 14:14 #

Hallå tjena !

Jag hade precis börjat dejta en kille, det var in första kille som jag var på en riktigt dejt med. De andra hade bara körd pang på rödbettan. De första helgerna blev ganska bra, men sedan började den där frågan 'tänk om han inte gillar mig..' smyga sig in i mina tankegångar. Så en, och den sista, helgen så var jag nästan förberedd på att det var sista gången.

Jag hade blött näsblod åtskilliga gången under dagen och när vi kom hem till honom så började såklart min näsa strömma igen. Bara det var döpinsamt. Men jag är en sådan som gör och tänker sedan, och den kvällen var precis en sådan kväll då jag inte tänkte ett dyft. Hans föräldrar var borta på kvällen och jag skulle bara snabbt springa in på toa och torka bort blodet, och eftersom hand päron var borta så kunde jag ju gå ut naken.. Han varnade mig innan jag gick ut men den slog jag bort, jag skulle ju bara fram och tillbaka. Men när jag vrider om låset till toan så hör jag hur ytterdörren öppnas. Föräldrarna var hemma. Jag spenderade åtskilliga minuter, naken, på killen toalett medan jag försökte hitta något att vira kring kroppen. Inte ens mattan var tillräckligt stor. Så det bästa, och enda, sättet blev tillslut att kuta järnet. Jag trodde jag skulle dö.

Som om inte det skulle vara nog så vaknar vi på morgonen och jag ville få min beskärda del. Jag visste ju att vi inte skulle ses så mycket mer. Men så var det de här förbannade muspruttarna.
Vi rullar rund där och när han häver sig över mig och allting blir pinsamt tyst. En musprutt (luft som faktiskt HAN tryckt in !)har precis fått världen att stanna upp. Då ville jag bara dö, dö, dö.

Det var sista gången vi sågs. Och tur är kanske det..

Skrivet av kan inte med att skriv namn.. den 03 maj, 2011 kl. 11:09 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten