- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
16 okt kl 13:03, 2009
Om du vinner stora PINSAMHETSPRISET, har pinsamheten inte varit förgäves. SÅ gör bort dig innan det är försent!
Jag gick på lågstadiet. Min dagmammas familj var som en extrafamilj och nu var det julbord. Bara några veckor innan hade jag, lågstadieaktigt förökt förföra deras barnban. Jag tyckte vi skulle leka "Knulla" av med byxorna bakom soffan och hej och hå och jättespännande... Tydligen hade vi blivit påkommna.... Jag har lite meiislucka nu, jag har dragit för skynket, måste erkännas. MEn någon sa något, på eet drä julbordet, vad jag tror banbarnets mamma, om att jag försökt ligga med deras dotter.... ALla vuxna runt det stora avlånga bordet på julbordsresturangen skrattade. Och vad gjorde jag? Grät jag? Började jag skrik åt dem att de inte skullle håna mig eller skratta åt mig. Berättade jag hur utsatt jag kände mig och bad dem tänka efter nästa gång innan de hängde ut någon i min ålder. Rodnade jag och sprang därifrån?
Nej, jag satte kvar. Jag satte helt stilla kvar och stirrade i tallriken.
--
Nu är det er tur! Tack jättemycker för era modiga och dråpliga situationer. Kom ihåg att ni kan varaanonyma hela vägen till prispallen.
För Pinsamhetstävlingen fortsätter! Utmana dina vänner. Viktiga priser i potten. Och glöm inte, om du vinner bobs stora PINSAMHETSPRISET, har pinsamheten inte varit förgäves.
Copyright © 2008 Bob Hansson. All Rights Reserved | Designed by Free CSS Templates
Template modified by Passagen | Powered by Roller Weblogger 4.0.
jag bjuder på en till historia, som jag faktiskt tycker är pinsam. För ganska många år sedan dejtade jag en kille, och en kväll skulle vi såklart ligga med varandra för första gången. Vi var superkåta båda två, och det gick väldigt hett till, när kläderna väl hade åkt av upptäckte jag att hans snopp var jätteliten, verkligen JÄTTELITEN, men jag tänkte att "storleken har ju ingen betydelse, det här kan bli riktigt bra ändå, liksom". och så fortsatte förspelet, trodde jag, för rätt som det är så frågar han mig om jag tycker det är skönt, och jag svarar så sexigt jag bara kan: "ja, men nu vill jag ha dig i mig", och han säger: "men jag är ju i dig". Jag, som för övrigt kan vara lite störd emellanåt skrattar och säger "eller huuur!". Sen, när jag plötsligt insåg att han inte skojade, så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra eller säga, så jag skrattade igen och sa att "jaaa det vet jag väl, skulle bara kolla om du var med". Sen skämdes jag som fan...
Skrivet av esk den 16 oktober, 2009 kl. 14:29 #
Hej Bob!
Jo, jag kom på en till pinsam sak när jag fixade kvällsmat nu.
Det är så länge sedan så det är väl preskriberat, men jag tycker fortfarande att det är liiiite pinsamt. Skönt att få "bikta" av sig det här.
En gång när jag gick på gymnasiet skulle jag göra ett prov i historia som jag hade missat. Provuppgifterna var olika årtal för historiska händelser och sedan skulle man redovisa för olika ätter och så. Inte alls min grej. Jag tyckte historia var urtrist då, särskilt ätter och årtal. Så jag kunde ingenting.
Jag fick sitta i en särskild liten hytt när jag skulle göra provet. Hur tänkte läraren då, tänker jag nu? Lämna mig själv där i hytten. Jag hade ju skolväskan med mig. Och i skolväskan låg historieboken. Där alla svaren stod.
Jag minns hur jag brottades med mitt samvete där inne i hytten. Jag var kallsvettig. Våndades länge. Skulle jag lämna in ett nästan tomt papper, eller skulle jag... öppna väskan och kika i historieboken. Med andra ord fuska.
Jag gjorde det. Jag erkänner. Jag tog upp boken och letade upp de rätta svaren och lämnade sedan in provet och jag fick nästan alla rätt. Det var väl medvetet som jag fyllde i något årtal eller någon ätt fel. Så illa var det. Pinsamt att berätta det, det är det. Det är också väldigt pinsamt att berätta det här för mina egna ungar idag när de går på gymnasiet. Men jag berättar det, och de skrattar åt sin mamma som inte kunde låta bli att fuska.
Det kändes pinsamt att ha nästan alla rätt den gången på provet. Det gjorde det.
Det är den ENDA gången som jag fuskade i skolan. Du tror mig väl, Bob? Frestelsen blev för stor, så var det. Man är ju inte mer än människa.
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 16 oktober, 2009 kl. 17:58 #
Ett av mina mer bisarra minnen utspelar sig under ett scoutläger för en herrans massa år sedan. Jag hade gömt mig bakom ett träd för att skrämmas lite med min dåvarande scoutledare. Planen var enkel. Att hoppa fram och säga: Bu! Det gjorde jag. Det oväntade var att jag inte bara hoppade fram utan också ner. Rakt ner i "slaskgropen" där alla matrester och diverse oönskade produkter samlades. En orgie i stank och äckel. Gropen var djup och jag var liten. Jag skämdes ganska mycket efteråt. Luktade ganska mycket också vill jag minnas.
Skrivet av Jonathan den 17 oktober, 2009 kl. 11:24 #
Jag har hela mitt liv haft otroligt dåligt lokalsinne ... Är uppvuxen på landet men flyttade in till "stan" när jag var 13. Hade bott där några år typ när jag på en promenad blev stoppad av en bilist som ville veta vart Storgatan låg. Jag hade ingen aning och svarade också detta på frågan. Hinner bara börja gå igen så hör jag att mannen i bilen stoppat en kvinna bakom mig med samma fråga. Hörde också svaret - Storgatan, ja det är ju den vi är på nu då ! Jag sprang snabbt iväg och skämdes.. Jag hade gått varje dag typ på den gatan då utan att tänka på vad den hette
Skrivet av Birgitta den 17 oktober, 2009 kl. 18:01 #
Jag är journalist, och jag och min dåvarande kollega hade länge haft en teori om att en person i kommunhuset var gravid. Det putade ordentligt på "rätt" ställe och hon hade dessutom gärna kläder som framhävde den lilla kulan. Men man vet ju att man ALDRIG ska gratulera en kvinna till graviditeten, för då kan man ge sig fan på att hon inte är det utan bara lite mullig. Man ska vänta tills hon själv berättar den glada nyheten. Men till slut var det så uppenbart, liksom. Magen växte, hon putade och hade tajta kläder som gärna visade en rand av runda magen.
Så en kväll skulle hon ha nåt föredrag och jag var där i jobbet för att skriva om det hela. Vi småpratade lite innan "showen" och då sa jag det, menande och glatt och högt.
Och jag sa inte ens grattis.
Jag var inte ett skit diskret.
Jag sa: "Hörru, nu gör jag ju inte bort mig om jag gratulerar dig till bebisen, för nu är det ju helt uppenbart att du är med barn!"
Och - just det, hon var naturligtvis INTE med barn utan bara rund om magen ändå...
Och det värsta var att det här var ju i början av kvällen, och jag var tvungen att stanna kvar för att lyssna på hennes föredrag. Det här är femton år sen men en pinsamhetshistoria jag fortfarande berättar när det ska tävlas...
Skrivet av Monica den 17 oktober, 2009 kl. 22:14 #
Jag skäms varje dag över att jag inte är perfekt. :(
Skrivet av Hej och hå! den 18 oktober, 2009 kl. 20:16 #
Jag har inget pinsamt att skriva, än i alla fall. Ska komma på något bra snart. Men jag har tappat bort Bräcklighetens poetik och det gör mig ledsen! Förmodligen har jag lånat ut den till en kompis för jag vill att alla ska läsa dessa fantastiska texter. Hur som helst köpte jag en till via internet, hittar jag den gamla får jag väl ge bort den till någon som förtjänar den.. min bror kanske, han kan behöva lite vackra ord i livet.
Skrivet av Sanna Kempe den 20 oktober, 2009 kl. 02:24 #
Halloj Bob!
Här kommer en liten pinsamhet från mig till dig.
När jag och min pojkvän gjorde slut efter ett långt förhållande tänkte jag passa på att leva singellivet fullt ut. Jag skulle prova ett one night stand.
Jag hade sedan en vecka tillbaka valt ut en passande kille. Han var snygg och charmig och hade sneglat på mig lite flörtigt vid ett flertal tillfällen.
Efter en trivsam kväll på puben bestämde vi att vi skulle gå hem till honom och ha det lite gött. Allt gick enligt planerna; vi hade sex. När det gick som vildast till hörde vi dörren slås upp med en smäll. In springer sex av hans kompisar, spritt språngande nakna och börjar dansa indiandans brevid sängen varpå de sjunger "det är dags att byta partner, byta partner, byta partner...."
Jag tacklade situationen genom att ge dom varsin high five, men skämdes ordentligt inombords.
Efter att killkompisarna hade lämnat rummet var stämningen tryckt. Jag och den charmige killen somnade utan att få till det igen. Sedan den dagen har vi varken setts eller hörts.
Tjingeling!
Skrivet av Catalin den 15 mars, 2010 kl. 19:02 #