

21 okt kl 17:11, 2009
Författarmöte, långbord, fin resturang, ett 20 tal där. Det är unga författare som kritiserat författarförbundet för för hårda antagningsregler. Författarförbundets äldre författare är där för att lyssna. Jag ställer mig upp, pratar om vikten av föryngring, att det är innan vi får barn som vi har den mesta tiden att engagera oss. Jag pekar på en ung gravid kollega, titta där, här är det exempelvis redan på väg!
Problemet var såklart att inget som helst var på väg. Förutom min egen pinsamhet när hon säger
- Menar du att jag är gravid?
- Ja, säger jag, och det är ju fantastiskt! Grattis.
- Men jag är ju inte gravid…
Långbordet är förmodligen inte lika långt som minen i mitt ansikte.
Fel. För det är ju det symtomatiska, med mig, jag blottar mig inte, jag döljer mig, och jag har lärt mig. Om man tycker något är pinsamt har jag lärt mig att inte visa det…
Jag har egentligen ingen aning om varför. Har du?
Till saken hör att fyra månader senare faktiskt blev det. Gravis alltså.
påtal om något som inte har någonting alls med det här att göra, även om jag tyckte att det var lite pinsamt idag av någon jävla vrickad anledning.
MEN JAG MINNS!
this is your jordklot
this is your roman oxå
du skriver nästan så man ser :)
du var helt underbar idag förresten, som alla andra gånger jag snubblat över dig. hoppas att du gillade oss även om vi bara var i en skruttig folkhögskola på landet.
KRAM!
Skrivet av erika den 21 oktober, 2009 kl. 21:43 #
Det är ju en klassiker. Har vi kanske alla råkat ut för någon gång. Att gratulera lite för snabbt. Så jag brukar förekomma för att inte göra någon generad. Men det är klart. I ett större sammanhang kan man ju inte ställa sig upp - tjock om magen - och bara utropa: Jag ääär inte gravid! Det går ju inte. Du fångar i alla fall, som vanligt, på pricken, känslan.
Skrivet av Skatan den 22 oktober, 2009 kl. 23:16 #