På väg att födas som far.
Det går långsamt. Ida har suttit på en stor boll i två dygn med värkarna som slagit in var tredje eller var tionde minut. Och hon är så vacker, när vågen kommer blundar hon, hummar, dansar stilla på bollen och jag tänker, hon är det sexigaste jag sett, kan inte sluta titta på henne när hon rider sin smärta. Sexig i bemärkelse, vacker, kraftfull och närvarande.
Å just när vi packar ihop och tänker, nu är det dags, nu åker vi, så bestämmer sig värkarna för att avta. Liv tar tydligen tid.
Långsamheten, som i början kändes som et antiklimax, upplever nog både hon och jag allt mer som en ynnest, som en vacker möjlighet att hinna med att uppleva den här tröskeln, mellan att vara två och tre, mellan före och efter, mellan ett foster och ett barn.
Alla dagar är unika. Men vissa sannerligen mer unika än andra.
Idag är synnerligen en sådan dag.
Vi sitter ny ute på de nyrödmålade möblerna i trädgården Har nyss tagit en promenad. Var femte minut tvingades vi stanna upp och Ida föll ner över mina axlar och sedan stod vi så, båda tungt andades, jag med min lugnande röst i hennes öra, ”slappna av i käken, axlarna, låt dig falla ner i smärtan och sedan hennes; ahhhhhhh.”
Jag kan inte låta bli att tänka; tänk om deta vore människans ständiga konstitution, att vi var tionde minut var tvungna att valla i varandras armar med orden ”slappna av i käken, axlarna, låt oss falla…”
Hur många krig och vårdskandaler skulle då vara sagor lika overkliga som den om varulvar.
Solen skiner och vi går igenom ett grönskade tyst vykort.
Inget är farligt.
Här finns inga ligistgäng. Inga krig. Ingen matbrist.
Här finns inga nervösa släktingar eller ens ett vanligt svenskt november.
Vi är blessed.
Och hen i magen har ingen brådska. Därför har inte heller vi det.
Väskan är packad. Bilen är köpt.
Och för varje minut, för varje värk, för varje solståle som faller på jorden blir vi bara lugnare.
Ännu.
Vi har nog båda gett upp.
All min rädsla, all min ovälkomna ilska över min otillräcklighet genom gravida Idas exploderande behov, är helt borta. Jag känner mig helt här och styrkan jag får över att även hon känner det, att jag fullt ut är här, med mitt lugn, min tillit, min kärlek, är översvallande.
Vi njuter nog liksom av det här. Det här ögonblicket mellan ett liv i en mage och ett liv på en jord.
Någon är där.
Någon som kommer vila i mina armar.
Någon som kommer möta så många olika slags väder, säga så många olika slags ord och brodera sina unika korstygn över jorden i hens resa till att bli vad hen redan är, sig själv.
Och det är en storslagen tanke, att den födsel, som nu förmodligen inom några timmar kommer att påbörjas, kommer vara så väldigt många dagar, ögonblick, andetag. Att födseln som nu påbörjas, troligen inte kommer ha avslutats ens den dag jag själv ska dö.
En hand föds och grabbar tag i en sedan länge född, för att sedan hålla i precis samma hand för att säga ett sista farväl.
Varje gravsten ett monument över oräknerliga födslar, oräknerliga händer i varandra, oräknerliga kärlekar i vardande.
Nu ska jag diska. Koka potatis. Och le.
Och nu har jag gjort det där, och nu äter jag potatisen och sedan ska vi sätta oss i bilen och veta, att nu åker vi två härifrån, och när vi kommer tillbaka, har vi någon annan med oss hit.
En främling i yttersta ledet av två släktled som nu ska smälta ihop till ett.
Så många kärlekar i vardande.
Jag läser. Jag ler. Jag ryser. Jag tänker på er. Minns mina egna förlossningar.
Lycka till! Oj, vilka upplevelser som väntar er nu, vilka känslor, tänker jag!
Många kramar!
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 03 juli, 2012 kl. 19:02 #
Lycka till! För sju veckor sedan klämde jag själv ut ett sånt där litet liv ur min kropp. Ett litet liv med pyttesmå fingrar och tår. Lillebror. Så mycket kärlek, en kärlek som växer sig större i takt med fingrarna och tårna, trots att den redan från början var störst av allt!
Skrivet av Reell den 03 juli, 2012 kl. 20:02 #
Åh, det är en härlig resa i all den vånda, smärta, längtan och kärlek som ryms i det. En resa som sen bara fortsätter när man får äran att följa de små liven till allt större liv. Önskar er all lycka!
Skrivet av Margareta Carlsson den 03 juli, 2012 kl. 20:09 #
Vilken vacker beskrivning av ett barns födelse!
Skrivet av Sara den 04 juli, 2012 kl. 10:35 #
Underbart; detta är det största i livet!
Njut av ert nya liv!
Skrivet av Helen den 04 juli, 2012 kl. 11:34 #
Tänk. Här satt jag och hade en stund för mig själv i solen, för mannen och sonen är inte hemma. Och så tänkte jag att jag måste kolla Bob Hanssons blogg och se om han har fått det där barnet än. Så verkar det som att det håller på att hända eller just har hänt och jag blir så drabbad av det fina blogginlägget att jag börjar storgråta, också för att jag vet hur omvälvande gigantiskt det är det som ni är med om. Så stort att det bara finns lyckotårar. När vi var på BB och allt var så nytt minns jag att jag gjorde mig en inre bild av att jag tog alla känslor och stoppade in dem i en liten låda i mitt inre och stängde in dem där. För man kan ju inte gå omkring och storgråta av lycka resten av livet. Men den där totala lyckokänslan finns där inne någonstans och nu fick jag chansen att glänta lite på den där kartongen och känna allt igen. Tack.
/ bibliotekarien på gymnasiet i Tumba
Skrivet av Lina den 04 juli, 2012 kl. 15:27 #
All lycka inför detta det största!
Skrivet av Helene Atterling den 04 juli, 2012 kl. 17:45 #
Du skriver så vackert om något av det vackraste som finns i livet och här sitter jag med en liten lyckotår i ögat och ett leende på läpparna. Jag minns hur det var "på min tid" ...
Lycka till!
Skrivet av Anki S den 04 juli, 2012 kl. 20:07 #
Nu börjar livet...det riktiga livet!
Skrivet av Tina den 04 juli, 2012 kl. 23:24 #
Så underbart.
Enormt och största som finns :)
Allt gott till er.
Skrivet av Tvärslå den 05 juli, 2012 kl. 01:06 #
Varje barn är ett mirakel! Underbart! Lycka till!
Skrivet av Gunilla den 05 juli, 2012 kl. 10:50 #
Grattis! Visst är den fantastisk, känslan av igenkännande, att hen inte alls är nån främling redan första gången era blickar möts.
Skrivet av elvira den 05 juli, 2012 kl. 16:01 #
Grattis -- du står nu inför många nya prövningar. Vid första barnet kunde jag vakna oroligt bara han vände sig, vid vårt femte barn vaknade jag knappt när han skrek. Det är märkligt att det bästa man förmår, är bara 50% ens eget, och vid tonåren är det inget längre.
Grattis än en gång.
Skrivet av liberum-weto den 05 juli, 2012 kl. 23:21 #