Jag har umgåtts med människor, eller jag skulle kunna säga, UTSATTS för människor som väljer sin egen stolhet och blyghet framför världen. Det är inte omvärlden som är viktigste, det är deras egna känslor för den.
De tysta, de undanglidande, de ständigt bortskämtande, eller de fegt teoriterserande ( som kan få mig att väsa, JAG SKITER VÄLL I DINA TEORIER, DET ÄR DIG JAG ÄR UTE EFTER!)
Språk gör världen större. Det som sägs, finns mer än det som inte sägs. Det sagdas geografi gör en tydligare karta än aningens.
Du måste berätta dig för att bli dig. Du måste säga hur det är till de andra, du är inte en ö. Eller: även om du är en ö, är du i havets våld. Och detta hav är människan som är bredvid dig.
Du måste berätta om dina skymslen, om din skam, om din lust. Du måste ge den andra människan en chans att möta DIG, räcka dig det du önskar, det du sväller av. Ju fler ord du känner igen, ju fler delar av dig själv slipper du förneka. Ju fler ord du känner, ju fler människor kan stå vid din sida, sitta i ditt knä, rida på dina axlar.
Om du säger dem, förstås, att veta är inte nog. Tystnaden är makt för den veke. Tystnaden offrar mötets innebonde storhet, kramar ihop magin till en snöboll som sedan raskt kastat rakt in i sommaren. Där den naturligtvis smälter.
Jag menar inte all tystnad. Inte den tystnad som öppnar sig mot den andre för att släppa in, eller tystnaden som låter nuet och världen bli lika närvarande som bröstet är för den diande ungen. (Eller för den delen den fixerade unge mannen).
Den mest vedervärdiga tystnaden av dem alla, är tjattret.
Gud eller evolutionen eller strängterorins strängar gav oss mun och ord. Och jag är stå trött p allt tjaffs, trött på att vi låtsas att det är farligt att gå över trevlighetens gränser och säga hur fan det ligger till och är med oss. Vad fan vi egentligen funderar på.
Minns några rader ur den dikt:
Jag är världen.
Så kom till mig!
Säg dig över mig och gör mig viktig.
Ja du, finns det hopp för mänskligheten? Absolut! Hur många gånger har man inte mött dessa människor som betraktar och fäller någon liten passande kommentar som inte vågar bjuda på sig själv och tillföra hysteriska skratt eller en insiktsfull kommentar som öppnar till nyfikenhet och vidare kommunikation. Tystnad vid fel tillfällen är som antimateria, allt slukas upp i detta svarta hål. Vad är det dom är så rädda för? Är det sin egen kritiska granskning av andra som hindrar dom från att våga. Våga leva, prata deltaga, i sitt eget eller andras liv. Anledningen kan kanske vara skit densamma. Det är inte bara individen som förlorar på det det är hela omgivningen. Sångtexten gick; jag vill tacka livet...eller Bob Hansson.
Skrivet av Christin den 28 december, 2010 kl. 15:46 #
Den första kommentar jag fick på mitt första blogginlägg - var att sluta skriva -- det sporrade mig att skriva mer.
Håll käft - är bästa uppmaningen till käftande.
God fortsättning - än finns hopp om att du skall komma till insikt politiskt också.
Skrivet av liberum-weto den 28 december, 2010 kl. 15:56 #
Att vi utsätter oss för det. Andras skydd och vårt eget som vi använder oss av kanske för att slippa stå där med brallorna nerdragna nakna med vår skam. Skrämmande tanke. Spela med i skådespelet och inte säga NEJ. Ofta skrattar jag åt eländet ibland gråter jag. Rädslan för att visa vem jag är, att komma ut ur garderoben med sår och skvanker och inte ha denna förbannade längtan efter att vara så jävla älskad och älskansvärd. Som en lök skalas jag av mer och mer.
Tack för ditt blogginlägg.
Skrivet av Livida den 28 december, 2010 kl. 16:03 #
Vet du, de människor som älskar mig mest är de jag berättat naket om mig själv för.
Det slår aldrig fel. När jag berättar att jag ligger sömnlös över hur vi ska klara renoveringskostnader, eller att jag längtar eller att jag inte kan hantera en del elever eller är usel på kallprat som gör mig nervös - då ser jag att människor öppnar sina famnar för mig. Ett möte sker.
Jag tror många är trötta på den upprätthållna fasaden och gärna välkomnar andra "på riktigt".
Du är ju ett levande bevis för det. Du visar dina skrymslen och folk älskar dig.
Skrivet av loleende den 28 december, 2010 kl. 17:07 #
Förstår ditt budskap, låter dock som du är irriterad.
Tystnad.
Mellan ord finns det tomrum som talar mest.
Som i musik, mellan toner....samma sak.
Lär mig ständigt så mycket av just DEN tystnaden.
Skrivet av Susanne den 28 december, 2010 kl. 19:44 #
Visst måste man sätta ord på sig själv, sitt liv och den verklighet man lever i. Men jag uppskattar även dem om som tänker först och talar sen. Ingen ska vara tyst för evigt men en liten tystnad ibland, för eftertanke, är mycket värdefullt.
Skrivet av Helena den 28 december, 2010 kl. 23:17 #
Jag vågar inte!
Skrivet av I den 30 december, 2010 kl. 14:53 #