Ur DET SISTA VI HAR ÄR VÅRA KROPPAR.
En romam om kärlek. Och krig.
Kadim.
Det ringer i en klocka. Dörrar öppnas. De är yngre än han grodde. En småskola. Han tar ett djupt andetag.
Deras oskuld är inte mindre än Mustafas. När han reser sig upp ser han de israeliska soldaterna framför sig. Han vet precis hur de ser ut eftersom han har sett dem hela sitt liv. Det är deras min av likgiltighet som han drar på sig samtidigt som han rätar upp ryggen. Äntligen ska hatat frälsa honom. Bombvästen under jackan gör honom stor och lite klumpig. När han går mot barnen som samlats runt en gungställning föreställer han sig att ljudet av hans steg, inte kommer från ett hans slitna gymnastikskor, utan från grova militärkängor som tungt slår ner mot den porösa jorden.
Kadim.
Han har kommit några meter från gruppen av barnen vid gungställningarna när han stannar upp. Han vet att han måste närmre. Instruktionerna är tydliga. Kraften från sprängladdningen avtar för varje meter. För att maximera antalet offer, måste han vara så nära han kan så många som möjligt.
Att maximera antalet offer är viktigt. Judarna har så många fler chanser än dem själva att slå tillbaks.
Men nu stannar han. En flicka som hela tiden suttit en bit bort från de andra, som om hon inte riktigt fått vara med, reser sig upp och närmar sig honom. Hon har två blonda flätor och är något yngre än dom andra, kanske tio år.
Han möter hennes blick. Han sväljer.
Hon ler mot honom så brett att han helt kommer av sig.
Hon stannar en meter framför honom.
Han känner västen trycka mot hans bröst.
Inget ska få stoppa honom. Inget.
Hon säger något. Till honom. Och fortsätter le.
Han förstår inte orden. Vad är det för ord?
Han skakar på huvudet.
Hon säger det igen. Formar läpparna, till vadå, en pussmun?
Minen försvinner snabbt och återigen så ler hon.
Han tar ett steg närmre gungorna.
Hon tar ett steg närmre som för att möta honom.
Hon sträcker ut sin hand. Hon tar ett försiktigt tag i hans sjal.
Drar sakta av den från hans huvud och virar den runt sitt eget.
Han tar ett steg närmre och är nu bara några meter från gungställningen.
Han tar ett tag i sin sjal för att rycka tillbaks den.
En vuxen människa skriker något, rör sig mot dem.
Flickan slutar då le och går rakt fram till honom, slänger sina armar om honom och pussar honom på kinden.
Håller sig sedan fast.
Den vuxne är framme nu. Skriker fortfarande. Rycker i flickan. Hon håller sig hårt fast vid Kadim,
Kadim har slutat andas. Hans hand på utlösaren.
Han känner hennes doft.
Inte mindre oskyldig.
Känner hur den vuxna människans ryck i hennes armar fortplantar sig genom hennes kropp för att förvandlas till ett än hårdare tag runt honom själv.
Den vuxne ger upp. Ställer sig och tittar på dem. Tyst.
Kadim andas in, slappnar för ett ögonblick av.
Då, börjar den vuxne istället slita i hans egen arm. Skriker. Kadim känner ursinnet blossa upp i honom men som av en ren reflex, lyfter han sina armar och sluter dem runt flickan för att hålla sig fast.
Han märker först efteråt att han släppt taget om utlösaren, att den dinglar ensamt
Mot hans lår.
Den vuxne är stark, tillåter sig att slita i Kadim långt hårdare än i flickan. Till sist lyckas han. Kadim snubblar baklänges innan han återfår balansen och ser mot de två andra. Den vuxne ser livrädd ut. Flickan bara ledsen.
Kadim trevar efter utlösaren.
Inget ska ju få stoppa honom.
Den vuxne skriker åt några andra vuxna. Kadim ser två vuxna i uniform komma springande. Den första vuxne skriker något åt flickan, viftar med armen mot henne, att hon ska backa undan.
Istället rätar hon upp sin rygg.
Gör ett snabbt utfall mot Kadim och innan de lyckas slita bort hennes armar från honom, innan de återigen lyckats skilja dem åt, har hon lyckats viska något i hans öra. Den här gången på engelska.
My name is Amanda.
Kadim skymtar en batong. Kadim får ett fast tag runt utlösaren. Han ser mot flickan som ser tillbaks. De vuxna nästan framme. Han känner en hand i sin. En hand som drar i honom. Det är flickans.
Kadim blir mjuk i hela sin kropp. Andas in hennes doft. Men så kommer en vuxen fram och sliter i henne igen. Kadim får tillbaks sitt ursinne och sparkar allt vad han kan på den vuxnes smalben. Skriker. Sparkar igen. Flickan ser mot Kadim. Orolig blick.
Så känner han handen igen och märker det snart, hur de båda två börjat springa därifrån, mot buskarna, mot stängslet, mot horisonten långt bortom de vuxnas skrik bakom deras ryggar.
Spännande, berörande, vackert. Tårarna trillar stilla nedför mina kinder nu när jag läst texten.
Jag ska inte säga att jag någonsin skrivit något i närheten av det du skrivit här. Fast märkligt nog så har jag en gång i en skrivuppgift på franska, för många år sedan, skrivit en berättelse om en liten flicka som fick en häxa som kände sig så ful att känna sig vacker. Häxan började se sig själv med den lilla flickans ögon, som såg på henne med kärlek. Lite, lite samma tema som i din text, tycker jag och din text fick mig att minnas min egen. Fast att det är många år sedan jag skrev den.
Starkt, Bob. Lycka till med boken.
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 23 september, 2012 kl. 17:46 #
Den är bra just för att den är så där osannolikt vacker som bara verkligheten kan vara och nästan aldrig dikten. Fast nu är den det, osannolikt vacker, din roman. Och därför smärtsamt verklig. Tycker jag.
Skrivet av loleende den 25 september, 2012 kl. 22:21 #
Haha,ja det här är ju lite... Märkligt. Habbala habbala,jag sprang på dej ungefär 852 gånger på bokmässan idag. Eller igår blir det ju nu. Å skriver nu värsta utlägget här. Och det är ju spännande. Anyways, you're dropdeadGORGEOUS (<---hoppas för allt i världen att stavningen är rätt. Annars kan jag alltid skylla på vinet) å kanske ränner jag på dej igen. Hepp! /Sara
Skrivet av Znarley den 29 september, 2012 kl. 02:01 #