Jag vill att alla ska tycka att jag är en hyvens prick. Jag bär en fåfänga, likt så många andra artister i branschen jorden, ”Älska mig”. Det är egot som väsnas, egot som utgår från att kärleken inte finns, utan måste skapas… Utgår från att man likt alla andra människor är lite kass och allmänt oälskad – till motsatsen bevisas.
Denna fåfånga har utmanat mig de sista dagarna, efter jag hört ett rykte om mig som slår det mesta.
Vissa betraktar mig som en hachrökande hippie, andra som krass kapitalist och ytterligare andra som en kändiskåt clown.
En vän till mig sa till någon att: ”jag gillar bob hansson poesi”. Varpå denna kille svarar: ska du inte göra, för en gång klädde hans ex upp sig i fina underkläder för honom, varpå han slog till henne och kallade henne hora…”…
Det här ryktet slog som en hammare över bröstkorgen. Vad är det frågan om? Jag ringde mitt ex, har du sagt det här. Nä, sa hon. Jaha, sa jag, bry dig inte, sa hon, lätt för dig att säga, tänkte jag…
För tydlighetens skull får jag säga att nej, jag har inte slagit någon flickvän eller kallat henne hora.
Och jag har inget emot fina underkläder heller.
Jag har tusen brister, jag är inte allt igenom vacker. Men herregud, det är inte samma sak som att vara helt sjuk i huvudet. Men nu tror minst en människa att jag är det. Sorg.
Men det finns en utmaning här; att släppa det. Ska jag leta upp ljugjäveln och fråga vad han håller på med? Ska jag fråga runt om andra hört andra rykten? Att jag i en enda människas huvud slår min tjej och kallar henne hora, är i ett huvud för mycket. I minst en människas verklighet är jag detta svin. Och hur många har jag hälsat på människor som lett och hälsat tillbaks men sett en våldsam psykopat framför sig? Usch, liksom….
Vänner säger, bry dig inte. Men det gör jag ju…
Egot, kontrollbehovet och fåfängan krumbuktar sig, och de kommer inte ha en chans.
För man kontrollerar inte andra människors huvuden.
Man får helt enkelt släppa och andas och stå ut med tanken att ja: där ute finns det människor som inte tycker om en, som kanske hatar en… Det är bortom ens kontroll.
Jag är ju långt ifrån den enda som hör illviliga rykten om sig själv. En del av livet för den som lever...
Istället för att i sanningens namn kasta sig in i strid och drama, lita på att världen i det stora hela är ens vän.
Att det inte är kärleken som är en bristvara. Men tilliten…
det går rykten om ditt ex också. och om väldigt många andra ex!
Skrivet av jonte den 16 december, 2009 kl. 17:21 #
Det kanske är tilliten till dig själv du behöver träna upp, och inte tilliten till andras uppfattning om dig? :)
Skrivet av Ida den 16 december, 2009 kl. 18:21 #
Rykten och skvaller är självförstörande. Hålla för öronen har alltid funkat för mig.
Vet du vad som vore helt fantastiskt? En Bob Hansson föreläsning på Urkult.
Skrivet av Elin den 16 december, 2009 kl. 23:41 #
Hej Bob!
Helt off topic, men endå: Jag lyssnade på ditt allvarligt talat i P1, i somras när jag körde bil. Jag lyssnade inte så noga, jag varken lyssnar eller läser poesi medvetet (inte hittills i alla fall), men jag tyckte att det var fint, och höjde. När jag var ungefär på mitten av tjörnbron så sa du att erik stenkulas barn tar på sig fel sko för att de älskar honom, och då liksom bara brast det; det var så fint och hela radioprogrammet blev så fint. Jag lovade mig själv att ladda hem programmet, men glömde, men hittade det nu. Shit vad grym du är! Grym röst som när man en gång hört den ljuder igenom texterna när man läser dem (de få som jag ikväll hunnit läsa). Hoppas att du glömmer skitsnacket snart.
Skrivet av Kristoffer den 17 december, 2009 kl. 02:07 #
Tjörnborn. Jaja. Ja. ibland händer det. vilket fint inlägg Kristoffer! När jag läser det är det pop på radion och snö på gatan utanför fönsret.
Och med dina ord blir allt så jävla mjukt just nu. tack.
En gång träffade jag Erik Stenkula,
Han hade rutiga byxor.
Bara det.
Skrivet av bob den 17 december, 2009 kl. 13:31 #
Hej Bob, jag har just upptäckt din blogg och dig. Tack för trevlig läsning! Nu till min kommentar: Det gör ont att bli baktalad och det är svårt att värja sig. Men när den värsta smärtan (och indignationen)lagt sig, och man funderat igenom de andras åsikter en stund, inser man att det väldigt sällan ligger hos en själv. Då blir det oftast lättare att inte låta någon annans negativa åsikt och energi påverka en nämnvärt. Och jag tror absolut inte att kärlek är en bristvara i världen idag utan att våra själar befinner sig i olika stadier av utveckling... Hmmm, does that make sense? Ciao, Evelyn
Skrivet av Evelyn Malzani den 18 december, 2009 kl. 15:28 #
där ute finns det människor, väldigt många människor som inte har en aning om vem du är… Det är bortom ens kontroll ... Satsa på möten med dom istället för ankorna i dammen
Skrivet av anki anka den 18 december, 2009 kl. 16:34 #
Tilliten har fått sig en törn. Varje dag hos mig också den senaste tiden. Huuur har det blivit så? Vad får människor att ljuga och gå bakom ryggen och föstöööra ... så mycket. Vad händer?
Det du berättar är är ... är så himla tragiskt. Det räcker, som du säger, att en enda människa tror något så hemskt om en. Det räcker. Hur skall man kunna "sudda" bort det. Få ryktet ospritt.
Men det gäller att inte ge sig. Fortsätta att "sprida kärlek och vänskap" själv och känna den där tilliten till mänskligheten som man gjort och vill göra. Kramar!
Skrivet av Skatan den 19 december, 2009 kl. 08:22 #
På nätet finns mycket skit och alltför många människor som triggar varandra med sina dårskaper. Det finns människor som bygger sin status på att förtala andra. Hoppas ändå att du kan vara stolt över dig själv och dina handlingar och möta din egen blick i spegeln.
Skrivet av Carina den 22 december, 2009 kl. 18:20 #
Numera har Erik Stenkula bara jeans. :)
Hoppas du har tid att komma till mitt jobb i maj eller juni istället, Bob.
Skrivet av Erik Stenkula den 23 december, 2009 kl. 21:30 #