20 okt kl 21:52, 2009
Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 12 Kommentarer |
Permalink
Må jag stå ut med min litenhet
Må jag kunna omfamna detta lilla
utan att låta det dölja mitt stora
Må jag bära dörrhandtag åt mig själv och andra
må jag fästa dessa dörrhandtag i livet självt
må jag kliva in och låta dörren stå öppen
på vid gavel, i vetskapen att allt som vill får komma in
och allt som vill får försvinna.
Och när jag tror att jag misslyckas med detta
må jag skratta åt mig själv och låta hammaren ligga.
Dricka ett glas vin går bra. Så även sockerkaka.
Jag är inte den som behöver.
Kärleken är inte en nödsänding släppt från brummande flygplan
och jag är inte ett uland.
Låt mig inte vänta på tillåtelse
från den andre, eller från världen
för att ge den kärlek jag själv längtar efter.
Låt mig avslöjas med byxorna nere.
Låt mig ömt klappa mig på kinden när jag tror följande:
att kärleken inte är där - bara för att jag för tillfället
inte känner den.
Kärleken är inte ett brummande plan
och jag är sannerligen inte ett uland.
Jag kan ge kärleken eftersom jag är den.
Sen är det inte mer med det.
Förutom det oändliga verbet
från min vekesvita längtan
sträckt
ner i världens stearin
som sannerligen finns.
