Bob Hansson

 1. 

   Sista dagen i Ubud. Locket för öronen borta. Blev beviken. Hade för mig att det var roligare att höra än vad det faktiskt är. Lite överskattat. Så många ljud i den här världen helt förgäves. Inklusive mina egna.

  Men det är kul att kunna äta chips utan att få tinnitus.

  Här på Bali, med en hembiljett tryckande mot bröstkorten, känns Sverige mer och mer, tja, vad ska man säga, överskattat?

  Rent av lite onödigt?

2.

Har just varit på healing, väldigt fysisk, jag skrek, grät, stönade och skrattade.

  Så snart kan jag nog inse att det finns något bra med Sverige trots allt.

 Så mycket gammal smärta och speciellt i nedre ryggen. Små bitar av ett ex satt kvar där, som ett lock, liksom lite som att hitta en möglig pepparkaka längst ner i burken och upptäcka att hela den burk som man nyss ätit var från förra seklet! Nej, det var en helt ovidkommande metafor.

  Åt skogen med metaforerna.

  Här ska det banne mig åkas moped.

  Och förbannat tyst.

  Och förbannat tyst.

 Det faller ett regn på det pressade halmtaket ovanför varrandan. Jag har precis matat guldfiskarna i dammen. Vi letade hotellrum och hittade till sist ett litet hus som var billigare än det billigaste rummet inne i stan. I dammen finns ett litet balinesikt hus med lågt bort och sittdynor och där böjar jag nu mediterande min dag.

  Om en vecka flyttar vi vidare till ett annat hus och om det ska jag nog inte skriva en rad. Ni kommer att hata mig.

  Men vi fantiserar järnet om att bygga ett eget hus här, man får nämligen ett eget paradis här ungefär för vad en garageplats kostar i Stockholm.

  Jag skriver på min roman, känner hur hård jag blir inom mig, och rastlös, om det går mer än en dag utan att jag får göra det.

  Fick ett mail om att skriva en lättläst bok, för människor med lässvårigheter. Som en barnbok för vuxna. Jag kan omöjligt tacka nej. Kan inte tänka mig något mer ärofyllt, och utmanande än att skriva en bok för den som aldrig läser en bok. Och därmed bli befriad från den kvasntellektuela barlast jag och nästan alla andra författare jag känner till bär på. Och öven om jag så gott som inte får något betalt för den boken, skulle det här nere kunna leva nästan två månader på de pengarna.

  Jag har svårt att vara här och nu. Det förvånar mig inte. När åkte hit så visste jag, att jag inte bara villle uppleva Bali, utan jag kom också med frågan om; kan vi leva där?

  Drömmen, eller längtan, att ta ett kliv bort från Sverige ch hela västlandet. Ser det så lätt framför mig, dagar som inte behöver bestå av något annat än, yoga, mat, skriva och hänga med några ur den uppsjö av hitresta ygalärare, musiker och konstnärer från hela världen som samlas här. I stockholm finns en inbygd paradox, det spelar ingen roll hur många härliga människor man känner, man har ändå aldrig tid att träffas.

  Här har man det. Tid.

   Men att flytta sitt ankare, är lättare att skriva, än att göra.

   Jag sänder ut en bön som lyder; för oss hit!