Kränkt.
Vad är det, känslan av att vara kränkt?
Frågan kom upp i mig när jag märkte hur svårt det är, hur mycket motstånd det finns i mig att erkänna mina fel. Oviljan låter så här ”men hade jag verkligen fel, kör jag inte över mig själv om jag säger det? Jag spåra det till rädslan att bli kränkt?
Sen tänkte jag:
Vad fan är kränkt?
Kan man ta på det?
Kan man smaka det?
Så vad är det då?
Är det så enkelt, att det är egots egen uppfinning? Jag är ju inte kränkt förrän JAG bestämmer det. Alltså, borde jag inte då kunna bestämma annorlunda, i precis samma situation gå från tanken JAG ÄR KRÄNKT, till tanken JAG ÄR INTE KRÄNKT, (JAG ÄR BARA LITE OBEKVÄM)….
Och har den tanken någonsin lett till en bra plats ”jag är kränkt….”
Är inte det, i viss mån, att ge upp makten över sig själv att tro på den tanken?
Att ge sin känsla och IDENTIFKATION med att vara kränkt, på båten, får väll däremot inte bli samma sak som att stå ut med allt.
Om nån beter sig illa behöver man ju inte klamra vid känslan av att vara krnkt. Man kan ju gå ändå...
