OneDayreatreaten igår blev en present till mig själv. Jag fylldes av den där naiva känslan som jag brukade få på Hultsfred när jag var liten, ”kan det inte alltid vara så här….” Att landa i sig själv och så härligt att leda dagen ihop med en Jens, han var som en trygg och lugn nallebjörn med sitt öppna sårbara hjärta och sen gick jag på förlagsfest och sen gick jag på spybar. Och någon hette Niga. Och jag sa inte ”då heter jag buga…” Men tro mig, det var pinsamt nära…
Och för första gången verkar jag ha en vän som ska bli partiledare. Det känns vuxet.
En rediojournalist från Norge var hemma hos mig ikväll för att interjuva och han frågade mig, upplevelsen av gud är alltså som närvaron av kärlek och frånvaron av bitterhet. Nä, jag jag då, gud är mer som pepperkaksglass… Jävkligt god helt enkelt. Men det sa jag nog mest för att verka sympatisk. Ja, gud är frånvaron av bitterhet och närvaron av kärlek. Sedan ville han gärna att jag skulle identifiera gud.
Märkligt.
Hur skulle det vara möjligt? Att jag med min lilla kulturellet (sverige 2009) dopade hjärna skulle kunna idientifiera något så stort? De felsta försök som har gjorts, har ju varit pinsamt daterade. Om gud finns, är han rimligen inte daterad… Den gamla testamentets gud, exempelvis, som mest påminde om en dåtida despot. Ibland kan jag både tycka synd om och förrundras över de som förväxklar gud med beskivningen av gud. Som om gud vore ord.
Alla ord är tillfälliga. så som varje tanke och varje känsla också är det.
Det är därför varken orden, tankarna eller känslan man ska hänga upp sig på.
Utan det där bakom.
Mysteriet.
Haha. Nu ler jag, för detta var ju också en tanke…
Imorgon hoppas jag på sol.
Och på Kalle Lennblad.
Som är min 20 åriga bror och som ska flytta in här och börja sitt nyliv. Byta ut mor mot bob och falun mot stockholm och sen ska han rätt som det är gå i pension också.
Men inte imorgon….
