till alla lärare

03 apr kl 18:25, 2011

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 5 Kommentarer | Permalink

 Läser den bedårande Leo Buscaglia, en pralin i en värld av rotmos.
Så här skriver han om lärare:
”Det är verkligen synd om ni går till arbetet utan att älska det, särskilt i vårt yrke. Om ni inte är ivriga varje morgon att få komma in i klassrummmet med alla de små barnen med sina klara ögon som väntar på att ni ska föra dem fram till bordet med kunskaper, då ska ni ge fan i att undervisa! Gör något  där ni inte har kontakt med barn och kan ta kål på dem i tidig ålder. Det finns andra saker ni kan göra… men låt barnen vara ifred.”
Jag är nog inte den ende här, som gärna skulle ha lämnats ifred av en del lärare, som rent utav skulle föredragit att de tog sitt ansvar och gick på bidrag istället för att parasitera på oss barns oskylidga blod. Lärare med så dåligt självförtroende, att de inte kände sig komptenta om de inte regelbundet kunde påtala  bristerna hos sina små medmänniskor. Kommer ni ihåg när det var felen som räknades, och inte rätten.
   Men hade ni likosm jag turen att få möta lärare som faktiskt älskade sitt arbete, som inte gav sig innan himlen hade dragits ner och slängts ut över bänklocken? Lärare som var där, inte för att få våra huvuden att växa, utan för att få oss att inse hur fantastiskt stora de redan var? Vad ska man säga, vissa lärare, som blev lärare för att de vekrlign följde sin lust och därför gärna uppmanar andra att göra det samma, de utför mirakel.
  Gösta karlsson som slet som ett djur för att jag skulle rikta mitt uppror mot de som hade makten, istället för stackars busssäten….
  Anders Nyberg vars inverkan på mig jag än idag omöjligt kan översätta i ord.
  Så många lärare verkar helt glömt bort att de en gång faktiskt tyckte sitt eget ämne var ROLIGT. Och en del som aldrig tyckt det, utan kanske blivit lärare för att vara duktiga, snarare än för att de hade lust till det. Eller så har de haft lusten men inte orkat behålla.
 
  Men på varje skola finns ni som har samma inställning till kunskap som godisfreaks. ”hej, det här godiset är så himla gott, vill ni smaka?
  Tack som fan för det!

penalism.

16 jun kl 16:47, 2009

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 12 Kommentarer | Permalink

Tänk er en Svensk småstad 1990. Lillasyster ska precis börja första klass. När hon berättar vem hon de närmsta tre åren ska få som lärare, reagerar hennes storebror genast. Han grät hela den natten. För sin lillasystersskull.

  Det är samma fröken som han själv hade.

   När elever kom för sent till hennes lektioner, fick de som straff krypa in i salen. En gång hade lillasystern ritat en teckning som hon var väldigt stolt över, en teckning med bara rosa nyanser, en teckning som hon finurligt nog inte signerade med sitt namn, utan med ett litet seris handavtryck (just den iden var hon extra stolt över).

 Fröken samla in teckningarna. Sedan hängde hon upp tre av dem på  svarta tavlan. Lillasysters teckning var med och hon förbereddes sig för beröm.

 Fröken pekade på teckningarna, vände sig mot klassen och frågade; hur kan man överhuvudtaget rita något så fult. Har ni sett något så fult? Lillasyster var åtta år.

   Storebror kände igen det. En gång när han fått väldigt tuffa platåskor, hade fröken gjort likadant. Hon bad honom ta dem av sig, ställde upp dem på katedern pekade; titta vilka fula skor!

   Lillasyster hade bra föräldrar. När de fick reda vem läraren var, satte de genast upp henne i kön montesorriskolan. Där fick hon börja två år senare. Hon var en av fem i den klassen som lyckades ta sig till någon annan skola. Förmodligen de fem, med mest stöttande föräldrar.

   Alltså just de fem som hemifrån hade mest stöd mot den här märkliga penalismen.

   De andra fick stanna kvar.

   Den här fröken gick i pension för några år sedan.

   Efter 40 år som lärare.

   Varje nyårsafton får hon sin brevlåda sprängd.

  (Anställningstrygghet kontra kärlek?)