randiga skor är inget för en riktig karl!

25 jul kl 20:01, 2011

Skrivet av bobhansson under kategorin Manlighet | 0 Kommentarer | Permalink

 Man kan dricka cava till frukost. Alla spanjorer gör så. Till och med de fattiga tar sig en matsked bubbel innan de börjar dagens idoga tiggande, stjälande och fulknarkande.
   Homoxesuella män nöjer sig inte att dricka den, de måste doppa snoppen i den. Bubblor är bra för generna, säger de, (men allså på bögspanska).
   Vi bor på Grand Hotell Central med det skiter väll du i.
   Igår köpte jag ett par skor, först ville jag prova ett par randiga. DET ÄR FÖR WOMENS sa de två kvinnliga expediterna. BUT IF YOU HAVE BIGGER I WANT TO TRY! De tittade förvirrat på mig och upprepade, nu med ännu tydligare stämmta. ITS FOR WOMEN. Ja, men kan ni hämta storlek 42 nu. De tittade frågande på mig och Ida, IS IT FOR YOU OR FOR HER. Its for me. De blev bleka, men de hämtade skorna. När jag provade började en av expediterna storfnittra så att hon fick gömma ansiktet i händerna.
  Kanske hade hon druckit för lite cava. Eller för mycket. Men Queer kan man inte kalla denna lilla sobra skobutik i Le Born. Sverige vinner Queergrenen. Förlorar i Cavagrenenen.
    Man kan dricka cava till frukost, alla spanjorer gör så.
   (Men bara hälften får köpa skor med färgglada ränder på.)

mannen som ett djur. igen.

02 jan kl 17:30, 2011

Skrivet av bobhansson under kategorin Manlighet | 21 Kommentarer | Permalink

Ann Heberlin skriver i dagens DN om män. Som så ofta när det skriv om män och manlighet är det en kvinna som skriver. Dagens svenska man verkar livrädd eller totalt ointresserad av att diskutera sig själv som företeelse. Varför.
  Tja, kanske för att kvinnor skuldbelagt mannen rakt in i sin egen tystnad.
Heberlins tes är i simplifierad form den här: män söker sitt autentiska jag genom att dra ut i vildmarken, medan kvinnor för att uppnå samma sak, föder barn.
  Är det så?
Heberlin hänvisar till Keuroac som drog till Big sur några veckor och kan inte heller låta bli att dra paralleller till Robert Blys ”Järnhands, som hävdar att mannen måste trotsa det moderna mjukisidealet genom att frigöra ”vildmannen inom sig”  förslagsvis genom att gå till skogs och banka på träd.
Jag har i över tio år varit engagerad i olika mansgrupper och nej inte en enda gång har jag hört någon referera till Robert Bly. Däremot är han flitigt citerad när någon på kultursidorna skriver om ämnet. Som om det för den moderna mannen finns två val; den kulturellt betingade mjukismannen, eller revolutionär skogsvilde ”leva på rått kött och låta vansinnet styra dem”. ( av Heberlin citerad Peter Duerr). Lyckligtvis har den moderna mansrörelsen kommit längre än så. Vilket förvånande nog lyser med sin frånvaro när den kulturella intelligentsian uttalar sig.
  Våra vänners liv. Om det var meningen att den skulle skildra den nya mannen på sina egna villkor, så var det ett treligt initiativ som resulterade i ett lika trevligt magplask.  Är detta dagens man, så mån om att inte likna den onde patriarkala våldtäcktsbenägna, kalla frånvarande och våldsamme mannen, att de med ett blygt leende kastrerar sig själva i rädsla över att likna denna bespottade man. Istället för at ge fingret åt en förlegad man genom att hitta en ny, förblir de pojkar. Istället för att hota den feministiska bilden av vad mannen är, gömmer sig bakom en nästan prepubertala förvirring och i deras välklädda hundögon ser jag mest av allt ordet förlåt; förlåt för att jag fick hår på snoppen och börja villa ligga, jag lovar att göra mitt bästa för att det inte ska märkas.”
    Men nu blir jag osäker på om jag bara låtsas skriva om tv-serien men egentligen skriver om mig själv. När jag var liten betydde manlighet inget annat än sport och våld. Och eftersom jag ville bli något annat, börja jag skämmas för allt som var, eller skulle kunna vara, mannen i mig. Jag slutade vara med på gympan, jag vägrade värnplikt, jag vägrade ha blåjeans, jag lät håret växa och själarna fladdra och har fortfarande nu när jag är 40 år inte lärt mig att förföra. Att förföra är för mig, fortfarande så förknippat med att vara karlslog eller mansgris, så att jag snällt väntar på den aktiva kvinnan som helt enkelt tar tag i situationen och låter mig bjuda på en drink. För ja, det har jag lärt mig, vissa könsmönster är inte förkastliga, inte ens för den moderna kvinnan, det vet vi ju alla, hur naturligt det faller sig när ”han” betalar och hur sällan det är tvärtom.
Vilket som enskild fråga är helt oväsentlig, men får värde om man ser det som symtom på hur svårt det varit för oss män att förhålla oss till vad manlighet är, eftersom vi låtit just kvinnor definiera den.
   För det finns en ny manlighet.
    En man som inte väljer mellan kastration och våldtäckt. En man som inte behöver stänga ner sin kraftfulla maskulinitet bara för att klara av att känna känslor eller lyssna in sin medmänniska.
  På film efter film dock samma inskränkta manssyn. Antingen den gamla hårdingen eller den misslyckade men gullige (sexuellt ofarlige) antihjälten. Som exempel på den senare finns det otaliga exempel och den första jag kommer att tänka på är poppojken, med blicken gömd bakom lugg, kinderna välrakade, en ofarlig pojke som är lätt för den unga kvinnan som nyss lämnat stallet, att väljs. Mannen som ponny.
  Är det vår generations erbjudande till kommande; välj helt fritt mellan papphammar eller he-man. Mannen är ett djur, det vet vi, så vilket djur väljer du att bli, Vilddjur eller gosedjur?
   Men mannen är vacker!  Inte som vältränat sexobjekt, men som människa. Mannen är långt
svårare att ringa in än dessa bekväma gamla klichéer.
  Den här vintern kan man sig om och se att verkligheten ligger långt före skildringen av den. Alla dessa män som låtit skägget växa och iförd stor tjock olle säger, jag behöver inte lämna civilisation för att stå för min maskulinitet. Jag har hellre skägg än hudkräm vilket inte betyder att jag är dum i huvudet.
 
 
Den nya mannen är inte en man som skapats utifrån kvinnans smärta av den gamle mannen, utan av den smärta som uppstått mannen själv, när vi sett vårt kön presenteras som två diametralt motsatta klichéer. Vilddjur eller gosedjur.
  Den nya mannen kommer dröjas med att definieras, men när det väl händer, är det inte utifrån boken ”Olika djur”, utan verklighetens ”olika människor.”
 

åh, kan inte männen gråta, de är så gulliga då!

16 dec kl 15:23, 2010

Skrivet av bobhansson under kategorin Manlighet | 11 Kommentarer | Permalink

 

Är i småland nu. Snön ligger som ett tjockt täcke som kan tyckas säga; här kan du falla, här kan du falla mjukt.
    Jag dricker det dyraste the jag druckit. Tydligen väldigt exulsivt. Tycker inte att det smakar så mycket. Men det kallas inte svagt. Det kallas sublimt. Jag tror att det är bra för mina smaklökar, att öva upp sig. När jag druckit ett sublimt the, kan tanken på kaffe latte med all sin smak och allt sitt fett kännas påminna om tanken på en ångvält.
  Var i Kalmar igår. På En paneldebatt om manlighet. Inte mycket sades. De två kvinnorna i panelen verkade arg på konstären Oscar Guermouch skildrade matchomän istället för män som gråter. Missade helt att det var precis detta dessa matchomän gjorde, grät. Ingen av kvinnorna verkade gå med på att det finns ett existerande matchoidel för män. ”det är itne alls förnjudet för er att gråta, vi tycker jättemycket om att ni gråter”.
  En av kvinnorna skrämde mig, hon verkade hård som en stylad faxmaskin och när hon presenterade sig lyckades hon säga ordet strategi minst tre gånger. Hon menade att när någon vännina dejtat en mjukis, burkade hon säga ”åhhhhhh, sa han såååå, vad guuuuligt”.
   Då log jag, och tänkte tanken, jag tvivlar på ett dn där kvinnan vill vara ihop med en kattunge… Men det är klart, gulliga kan dom vara.
  Det vill säga vi.
  Sedan drack jag öl med Oscar och hans assisten. Det gjorde vi p söderport. Där kom krögaren fram och sa att det ksulle bli kul att jag skulle komma imorogon. Nej, sa, jag, jag ska inte hit imorgon, Eventuellt på lördag, men det borde inte du kunna veta. 
  Han insisterade. Han verkade mycket trevlig. Nej sa jag, inte imorgon, imorgon ska jag uppträda för en förening. Ja, precis sa han, HÄR!
  Där ser man. Jag måste börja läsa mina kontrakt lite noggrannare.

 

del två

15 okt kl 01:11, 2010

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 8 Kommentarer | Permalink

Ryck upp dig", är männens burka. Det svalda svaga tvinnas till ett rep till vilken pojken ryckt upp sig. För att dIngla som en pendel av skam

Självmord är manlighet! Manlighet är självmord?

14 okt kl 21:55, 2010

Skrivet av bobhansson under kategorin Kärlek hur fan gör man | 18 Kommentarer | Permalink

Efter några timmars jobb i en ljust hotelsvit i malmö, gjorde jag en ytterst trevlig signering i lund. Nu sitter jag på ett tåg i en tystnad på väg till en långt större. igår två gigg i malmö och dan innan det ett i visby. Gjorde en interjuv som gjorde att jag missade en hel del författares uppträdande men såg Birros tio sista minuter. Han är fenomenal. Proffsig och söt. Insiktsfull och ger ett lagom smart intryck. Och han blottar sina svaga sidor. Vilket så få män gör, eller ens kommer på tanken att göra. Sysslar män, någerlunda framgångsrikt med kutlur, funkar det som alibi för manlig svaghet. Annars är det fan bara att bita ihop. Anders Kilander, som förutom att han en gång kallade sig moderat när jag pratade med honom på spybar, verkar vara en hyvens hjärtnära man, skriver idag en klockren artikel om just detta. Inte om Birro, utan om manlig svaghet, att vi istället för att visa den, håller käft och tar våra liv. Killar kan. Skriver han. En gång var jag ihop med en feminist som tyckte att män som utgav sig för att vara offer i det patrarkala könsrollssystem, var fåniga loosers. Det är kvinnan som har ont. Punkt. Jag minns många gånger, hur hon bestämt hävdade att hon beundrade manlig svaghet, samtidigt som hon slog ofta backut när den visades. Hon, jag, Anders, Birro och de självmördande männen . vi har alla lärt oss, köpt som normalt, att män biter ihop. Sen kan vi så klart ha åsikten att detta är fel, men det är likväl just den formen vi stöpts till. Och lärt oss hantera.Vi är inte våra åsikter, inte bara, vi är också blåkopior av det standardformlär som är lagt över vår värld och våra kroppar. Detta formulär som alltså kan läggas runt en hals i den enda handling som utgår från svaghet men som väns till en handlingskraftig styrka. Självmordet som den svage mannens revansh, ni snackar, jag gör. Fuck you. Det svalde gråtet tvinnas tills en vajer av stål och i denna vajer dinglar den från svaghetens språk berövade kroppen. Pojkens. Läs artikeln här: http://www.expressen.se/debatt/1.2173714/anders-kilander-vi-tiger-ihjal-de-knackta-killarna