Ljuset över snön är bedårande. Trädens grenar stilla som hängande frusna ränder av gråt genom luften.
Allt det här håller på att försvinna. Det går förbi en småländsk mellanstadietjej i putmage och ljuslila overall. Hon kramar en snöboll i handen medan hon nyfiket ser mot mitt hus.
Hon tillhör en döende ras.
Allt vi ser är eventuellt på väg att utplånas.
Det märks inte, med det är där, ur ett geologiskt och biologiskt perspektiv råder det ingen tvekan.
VI lever i den sjätte massdöden. Under den femte, troligen utlöst av en komet, strök den väldiga floran av dinosaurier ut. Det är nu januari. Nästa gång vi firar nyår, nästa gång vi sätter små raketer i urdruckna champagneflaskor, har ungefär trettio tusen arter från idag - dött ut.
Medan vi stretar på. Och också detta års val, kommer Mona och Fredrik ha precis samma undertext i sina argument: Rösta på oss så kommer allt streta på som vanligt….
Buisnes as usual. LIta på oss....
Komiken är ofrånkomlig.
Den sjätte massdöden lär vara den mest effektiva hittlls.
Men det är ett fint ljus i snön i dag, träden på andra sidan ängen är mörka böjda siluetter, som ett avlägset begravningståg…
Men jag är glad. Jag är ändå glad idag…
