Tranströmer inleder sitt författarskap med ordet "uppvaknande". (Första radeni första diktsamlingen:
Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen".)
Och avslutar det femtio år senare med ordet "gåtan" (sista bokens sista dikt: Människofåglar/Äppelträden blommade./Den stora gåtan.
Kanske ryms hela hans diktning mellan de orden.Det är något vackert i det, att ett författarskap börjar med ett uppvaknande och efter femtio års diktande lett fram till "gåtan"
För mig är fungerande poesi öppen och reflekterande,, den frågar hellre än svarar, får en därför hellre att vakna hellre än att somna. Möjligen precis som ett öppet och reflekterande människoliv inte kan leda fram till något annat än denna sista utandingens gåtan....
Att den som till sist landar i sitt liv, blir trygg nog för denna öppna konklusion "jag vet inte"
Men vi behöver en halvtid ochså, punkten mitt emellan dessa första och sista ord. Vi slår upp hans tidsmässigt mittersta diktsamling, i den slår vi sedan upp den mittersta dikten och hamnar i "Galleriet", en lång dikt med de mittersta raderna:
Välkommen till de autentiska gallerierna.
Välkommen till de autentiska galärerna.
De autentiska gallren.
Karatapojken som slog en människa lam
drömmer fortfarande om snabba vinster.
Den här kvinnan köper och köper saker
för att kasta i gapet på tomrummen
som smyger bakom henne."
Och längre fram:
"Han som försökte ropa under vattnet
och världens kalla massa trängde in
genom näsa och mun."
Detta är alltså dikten löngst ifrån börjans uppvaknande och slutets gåta, och är det inte återigen, träffande likt själva livet. Det börjar med en födsel och slutar med en gåta och däremellan, när livet är som längst ifrån både födseln och gåtan springer man stressat runt i gallerierna, upptagen med görande och händande och ja, så så fort man öppnar munnen kvävs man av världen.
Tranströmer är gråhetens poet, skulle man dra up kriterier för poesin skulle transträmers säkert uppfylla dem alla. Det gör den stark, men öppnar ochså upp för sin brist. Tranströmers dikt är liksom vattentätare än själva livet. Ändå står hans dikt så nära livet, hans språk ställer sig sällan i vägen och han lyckas med konstycket att skriva med ett imponernde språk, samtidigt som detta språk sällan snor uppmärksamheten.
Tranströmer är gråhetens poet och därför ochså livets poet. För livet, till skillnad från det bristfälliga intellektets försök till föklaringar av det samme, är sällan svart vitt, livet är en film som skimrar av tusentals nyanser av grått. Shimering scales of grey...
Tranströmers od skimarar och faller ner i kroppen, inga vassa kanter, inte som vodka, men som ett japanskt mjukt te, alltså ytterst långsamt odlat.
