Bob Hansson

Slutarbetet med att skriva en roman handlar inte alls om att skriva. Men att radera. Nyss var det den hä rlilla scneen som fick nobben.

Jag funderar på att resa mig upp men varför skulle jag? Det är uppenbarligen natt. Varför springa runder mitt i natten. Behöver jag gå på toaletten? Nej. Så varför är du nu uppe och springer i det tysta stora huset? – Hungrig! Va? Är du hungrig? - Nej, jag är inte hungrig. - Du är ett svin, du letar efter HENNE!. - Nej! - Jo. - Okej, kanske lite, jag vill bara se henne. Kan jag inte bara få se henne?

Jag står i en hall. Det luktar fortfarande från de släckta fotogenlamporna på väggarna. Det finns foton. Jag går fram och tittar på ett foto. Det är en massa Indier på fotot. Alla tittar in i kameran och ler stort.

 Jag fortsätter. Jag måste skärpa mig. Jag har ett uppdrag. Någonstans måste hennes sovande vackra gestalt ligga och jag vill bara se den. Det borde jag vara värd… Eller i alla fall stå utanför hennes dörr, lägga handflatorna mot den, andas in hennes ömma vibrationer. Jag kommer in i middagsrummet och ser en skugga försvinna in under det avdukade bordet. Aha, är detta skuggan med de bentafsande händerna? Eller är det möjligen farmorn? Eller den lesbiska servitrisen som kommit tillbaks för att strypa mig? Jag böjer mig kvickt ner och tittar in under bordet och märker hur skuggan då genast försvinner upp på bordet. I samma ögonblick som jag reser mig upp hastar skuggan ner och när jag är under bordet försvunner skuggan upp på ovansidan igen. Jag börjar tröttna. Jag kryper in en bit under bordet och lägger mig för att vänta. Kanske skuggan kommer att komma hit om jag bara ligger still? Jag är en smart jävel! Jag hör hur det tipptappar som ifrån små steg upp på bordet. De ökar i takt och styrka. Skuggestalten dansar? Det skramlar från någon skål och stegen är vilda. Kanske en död Katakalidansare som nu efter sin död äntligen få steppa loss utan att tänka på korrigerade ögonbrynsrörelser?  

    Skuggan tycks ha tröttnat. Det är tyst. Det är stilla. Jag är trött. Det är natt. Det verkar fortfarande i mitt knä. Skuggan kryper nu in under bordet och närmar sig. Mitt hjärta bultar. Skuggan är Farmorn som ler, nuddar mitt skrev med handen. Hon fnittrar. Hon knäpper upp mina byxor. Fullständigt allvarlig blick nu. När hon drar ner mina kalsonger är det helt tomt. Hon sticker ner handen och hittar inget! Den är borta! Hon sticker ner handen ännu längre ner och hittar något. Vad har hon hittat?. Aha. Min penis. Den har tydligen lossnat och ramlat ner i byxbenet. Jag blir egentligen inte förvånad. Hon tar min penis, håller den mellan sina ömma händer och ler mot mig. Nickar och säger tack. Sedan tar hon min penis och springer bortåt, när hon vänder sig om ser jag att hon bär Alaks ansikte. Har hon stulit också det? Jag ligger kvar under bordet och hör tågvisslorna vissla. Det är en föraning. Jag har inte mer att hämta här. De är ute efter mitt nordiska blod, mina björkhårda och snötåliga gener, .Herregud, vad trodde jag? Att jag skulle gifta mig? Bli Indier?

Jag måste ut ur detta hus. Ut ur denna surrealism.