Genom egen förskyllan fick jag göra ett verklighetsbesök i sjukvården förra veckan. Som politiker, och då kanske främst inom regionen, är det bra att uppleva hur servicen till våra invånare fungerar i verkligheten.

Min åkomma var förvisso bagatellartad men orsakade ändå stora problem. En mindre muskelbristning hade oförskämdheten att placera sig så att den tryckte på en nerv med stora smärtor som följd.

Helt enligt regelboken så besöktes vårdcentralen den första dagen där diagnosen ställdes och vila beordrades. Smärtlindring gavs också i form av värktabletter, som dock tyvärr var helt verkningslösa. Efter fem dagar i sängen hade smärtorna ökat så pass att ambulanstransport behövdes till ortopedakuten i Mölndal. Även detta fungerade mycket bra och tack för all lustgas som jag fick använda. Kommentaren var att jag hade förbrukat mer än en gravid kvinna men det får man ta.

Väl på akuten trodde jag att hjälpen var nära men då visade sig tyvärr bristerna inom svensk sjukvård alldeles tydligt. Istället för smärtlindring och behandling hamnade jag i det svenska kösystemet. Prioritering skedde enligt två kriterier, livshotande eller inte livshotande. Eftersom jag hamnade i den senare gruppen fick jag helt enkelt vänta på min tur. Att jag hade ont till mycket ont hade ingen betydelse utan här gällde det att man fick vänta till dess att det var ens tur.

Som jämförelse kan sägas att intill mig låg en man som hade brutit armen. Detta hade konstaterats genom röntgen. Hans fråga var givetvis vad som skulle hända sedan. Svaret från en sköterska var att en läkare skulle dra armen rätt under lokalbedövning men att det var många före. Med detta fick han sig nöja och ligga och invänta att det blev hans tur.

Efter nio timmar var mina smärtor så outhärdliga att det inte ansågs uppbyggande för övriga patienter att jag låg kvar i väntrummet utan kördes iväg till ett eget rum. Jag fick då också smärtlindring som minskade smärtorna något. Efter ytterligare sex timmar fick jag då äntligen träffa en läkare. Efter fem minuter var diagnosen ställd och behandlingen påbörjad. Efter ytterligare ett antal timmar var den klar och jag kunde åka hem, smärtlindrad och beredd att starta rehabiliteringen.

Slutsatserna som jag drar är att svensk sjukvård är alldeles utmärkt i alla sina delar men att väntetiden på den är oacceptabelt lång. Frågan som jag då får när jag berättar om detta exempel ur verkligheten är hur man skall kunna lösa detta. Självklart kan jag ange ett antal logistiska exempel som kan förbättras. I grunden tror jag dock på att det måste finnas en inneboende kraft som gör att man är villig till förändringar och denna kraft är svår att kanalisera i en stor sjukvårdsorganisation. Mitt förslag till lösning är därför mycket enkel. Vi måste tillåta privata sjukhus som är offentligt finansierade. De kommer att använda sig av den bästa och snabbaste logistiken för de har incitament för att göra detta. Genom den konkurrensen kommer även de offentligt drivna sjukhusen att förbättra sig och vinnare är som vanligt patienten.

Att detta skulle fungera är jag helt övertygad om. Flertal exempel på detta finns redan.  Exempelvis så kostar en ambulans som drivs av det offentliga drygt sju mnkr när samma ambulans som drivs privat med offentliga medel kostar drygt fem mnkr. Samma service, samma kompetens men helt olika kostnader.

Genom att införa konkurrens inom sjukhusvården och akutvården så kommer patienterna att kunna välja det alternativ som fungerar bäst. Jag har svårt att se att ett alternativ som innebär en väntan på femton timmar med smärta skulle vara det mest gångbara i ett konkurrensläge. Självklart skulle man på ett helt annat sätt vara tvungna att arbeta med de brister som nu finns. Att vara tvungna att visa att man är bäst skulle inte bara vara bra för patienterna utan det skulle också stärka de offentliga inrättningarna som givetvis har alla möjligheter att ge en konkurrenskraftig vård om de bara ges möjligheter till det.