I dagens G-P skrivs om maktspelet som sänkte Koenigseegs möjligheter att köpa Saab. Det var ett maktspel mellan GM och kinesiska Baic när Baic som minoritetsägare krävde insyn i förhållande till sin kapitalinsats som GM drog sig ur. Detta spel bakom ridåerna har varken Koeniggsegg eller den svenska regeringen något att säga till om utan i detta fall så är det GM som bestämmer vad som skall ske.

Det är därför förvånande att socialdemokraternas näringspolitiska talesman Tomas Enrot i samma tidning skriver en artikel där han lägger skulden på regeringen för att affären inte gick i hamn. Enligt Enrot skulle regeringen varit snabbare med att bevilja lånegarantier samt haft ett större engagemang. Det vore klädsamt om Enrot tog reda på mer fakta innan han reflexmässigt ger regeringen skulden för allting från dåligt väder till att Saab-affären gick i stöpet. Att som socialdemokraterna oförbehållsamt lova att de i ett liknande läge skulle gett stora lånelöften och bidrag med skattebetarnas pengar är inget som imponerar. Skattebetalarna vill vara representerade av personer som har en god ordning i ekonomin och är noggranna med vilka satsningar man vill göra med skattepengarna. Detta imponerar mer än att reflexmässigt slänga miljarder till olika ändamål för att man tror att man skall vinna några röster på det.

Lars Ohly (V) vill att staten skall investera pengar i Saab för att rädda jobben. Han har dock ingen lösning på vem som skall köpa bilarna som skall produceras. Men det är väl inget som bekymrar en kommunist som är tillfreds med att en bilfabrikant a la Trabant har monopol på marknaden.

Dessa två personer vill ha mandat för att föra den svenska näringslivspolitiken. Krydda detta med Miljöpartiet också så blir det en riktig soppa av allting.