Imorgon är exets födelsedag.

Av någon anledning ger dig mig extra samvetskval. Jag känner vemod.

Önskar jag kunde släppa det. Är ju med världens underbaraste människa nu. Den människa jag vill vara med resten av livet.

Är hemma från jobbet idag med en sprängande huvudvärk.

Av någon anledning tänker jag mycket på exet nu. Jag har extremt dåligt samvete för att jag vet hur han kan må. Han kan bli väldigt deprimerad och jag kan tänka mig att han är det nu.

Började plötsligt tänka på detta igår på bussen på väg till jobbet och var nära att börja lipa. Mådde risigt hela dan på grund av mitt dåliga samvete.

Sa ingenting om det till M, men det konstiga var att han berättade imorse att han hade drömt inatt att han ringt till mitt ex och pratat med honom och att exet blivit jätteglad för samtalet för han hade varit väldigt nere.

M tyckte det var konstigt, för han har aldrig drömt om exet förut.

Kusligt. Men vi är så nära varandra så ibland är det nästan som han kan läsa mina tankar. Och sen vandrar mina tankar till exet, att det kanske var ett rop på hjälp. Han sänder ut signaler. Tänk om han tar livet av sig och jag kunde ha gjort nåt, men det gjorde jag inte. Såna extrema tankar brottas jag med nu. Men jag försöker skjuta dem åt sidan och njuta av tiden med M.   

M är underbar. Vi gör saker tillsammans, vi umgås och skrattar. Kanske är det därför jag har så dåligt samvete. För att jag har det så bra nu.

För att jag har hittat rätt person att vara med, men var tvungen att såra den som trodde att jag var den rätta.

M är fantastisk.

 Exet är inte lika fantastiskt.

 Efter att inte ha hört av sig på en månad ungefär (en lugn och skön månad!!) så ringar han plötsligt tre gånger på raken igår när jag och M hade gått och lagt oss (jag svarade inte utan satte bara mobilen på ljudlöst).

Till slut kom ett sms om att han behövde prata med mig om någonting. Jag tänkte att det kanske var nåt viktigt, att han behövde hjälp eller så. Att bilen kanske stannat eller nåt, ja sånt där man hinner inbilla sig kan ha hänt.

Så jag ringde tillbaka. Det visade sig att han stod utanför min dörr och ringde på, fast jag var ju hos M, vilket jag också sa till honom. Då blev han helt tokig och sa att "jag hoppas du dör och brinner i helvetet din jävla slyna" och han inte hade trott att han kunde hata mig mer än han redan gjorde. Då la jag på.

 Men jag ringde tillbaka till honom idag för att fråga vad fan det där var för nåt. Han var ingen fröjd att prata med, men det gick. Han hann tala om att han super skallen av sig varje helg och därför med största sannolikhet har förvärrat sin magsjukdom (han ska inte dricka alkohol egentligen), att han önskat sig en lobotomering i julklapp och att han skulle vilja lägga sig ner och bara somna och aldrig vakna mer - fast att han inte hade modet.

Ikväll skickade han så följande sms: "Förstår mig inte på dig. Du säger att du vill vara min vän, men när jag frågar om du vill umgås vill du inte det."

Börjar tröttna på att vara förstående nu. Jag menar man kallar inte nån för slyna en dag för att nästa dag slänga skit på personen för att denne inte vill träffas.

Om jag har lärt mig nåt så är det i alla fall att om något behövs bearbetas, behöver jag göra det nu. Inte senare. När det har lagrats flera saker ovanpå som också ska berarbetas....sen.....

Så det är vad jag tänker göra.

Det hade hjälpt bara att prata med exet. Och veta att han åtminstone är ok. Få säga förlåt för de gånger jag behandlat honom hjärtlöst på senare tid.

M skickade ett mail till mig från jobbet idag.

Ett mesigt mail med rubriken tuff tuff och det stod nåt om att han smaskat lussekatter. Han skriver och beter sig som ett litet barn runt mig. Det är avtändande.

Tänker bara på exet nu. Trots att jag vet att vi inte kan vara ihop av praktiska skäl så saknar jag väldigt mycket hos honom. Bland annat hans lite mer macho sätt. Hans stil. Hans humor. Hans kramar och hans kropp.

Jag är så ledsen.

Är på bättringsvägen. Vad gäller influensan i alla fall.

Saknar fortfarande exet. Har stoppat mig själv flera gånger från att kontakta honom. Jag kommer att göra det, men jag måste låta det gå lite mer tid.

Orkar inte tänka på stackars M, som är så lycklig över att ha träffat mig.

Hej igen bloggen! Jag behöver dig igen :)

Sitter i min säng. Har varit sjukare än jag någonsin varit i hela mitt liv den här veckan. Svininfluensan såklart. Har inte kunnat ta mig upp ur sängen på en hel vecka, har bara legat och frossat och svettats om vartannat. M har varit här och sett till mig som tur är och mamma och pappa har stuckit till mig lite soppor och så genom dörren.

Idag har jag gråtit mycket över exet. Jag har väntat på det faktiskt. Det kändes bra. Jag har velat börja bearbeta det så att jag kan gå vidare. M och jag är ett par nu. Det blev vi samma dag som jag kom hem från USA. USA var så mentalt jobbigt att jag inte ens orkar skriva om det, men det var nyttigt på det sättet att det påskyndade det slutgiltiga avbrottet.

Nu har exet brutit kontakten helt. Det känns fruktansvärt jobbigt. Jag har varit nära en person så länge och sen plötsligt....ingenting....jag betedde mig på vissa sätt hjärtlöst innan han gjorde det och det ångrar jag djupt nu. Men jag kan inte kontakta honom nu för att säga förlåt. Jag vill respektera att han behöver sin tid där jag inte finns.

Jag behöver få sörja min förlorade vänskap. Det är svårt att göra när M samtidigt vill vara nära mig hela tiden. Han är fantastisk på alla sätt, men jag kan inte ta till mig honom förrän jag har lagt det gamla åt sidan. Kan man säga det? Det kan jag ju inte. Jag kan inte ge honom vad han vill ha just nu och jag kan inte känna nånting (fast just nu kan det vara sjukdomen som gjort att jag inte har kunnat det).

Plötsligt känner jag ingenting för M. Jag har märkt det. Jag hittar saker hos honom som irriterar mig istället. Som hans jättestora näsa. Att han är äldre. Det har aldrig stört mig förut. Vad håller jag på med?

Men absolut inte så jobbig som det har varit. Inte på långa vägar.

Har varit hos M och tittat på film. Druckit glögg och haft det supermysigt.

När jag kollade telefonen såg jag att exet ringt flera gånger och skickat sms om att jag ska ringa honom, för att han var orolig för att det hänt mig något.

Varför kan jag inte släppa känslan av att jag är otrogen? Det är skitjobbigt.

Idag är det 2 månader sen jag gjorde slut.

Det bästa är att han på ett svamligt, charmigt sätt sa det till mig över en kopp kaffe mitt på dan. Inte efter ett antal drinkar sent en kväll. Det krävs mod!

Och för någon som säger att han aldrig tar första steget själv, så tar jag det som en enorm komplimang.

Han söker andra jobb, enbart så att vi ska kunna bli tillsammans.

Jag vet verkligen inte vad jag ska i USA med mitt ex och göra. Hoppas verkligen att han menar allvar med att han inte vill träffa mig igen efter att vi har varit iväg.