Var hos pappa idag. Två timmar. Han har veckor kvar. Kanske bara dagar. Domen har fallit.

Idag hade han feber. Han orkade titta upp ibland. Han kan inte prata. Han bara ligger där och ser 100 år gammal ut. Mamma sitter bredvid och pratar med honom om allting hon kommer sakna och allt de skulle göra som de inte hunnit med. Och om minnen. Det skär nåt så fruktansvärt i hjärtat när hon säger att det är jobbigt att vara hemma i huset. "Det är så tyst". Och så bryter hon ihop och gråter. Och jag kan inte göra något. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kan kännas efter 35 år tillsammans att ens livskamrat så hastigt glider ifrån en. Han skulle bara in på kontroll en dag i oktober och kom aldrig hem igen. På nolltid var han det kolli han är idag. Vilken vidrig sjukdom det är.

Vi har fått veta att han själv har vetat om att han ska dö sen i somras, men läkarna har inte fått tala om för oss hur det ligger till för honom. Och vi har legat på och tyckt att det har varit skitdåligt att ingen har informerat oss om nånting. Men det var alltså så det låg till. En gång när han låg på sjukhuset och jag kom och besökte honom så låg han och grät (har jag förstått i efterhand) och skakade i sin säng. Jag trodde att han kanske frös, mådde illa eller att han hade ont och att det var därför han hade rinnande ögon och eftersom han inte sa nånting så tänkte jag att det kanske inte var något bra tillfälle att hälsa på. Så jag gick.

Jag ångrar det djupt. Att jag inte fattade att han låg och grät. Jag borde ha tagit hans hand och frågat hur det var fatt, men istället gick jag. Som en kall och hjärtlös människa. Kanske fick jag innerst inne panik också. Jag har aldrig sett honom visa känslor förut och vi har har aldrig varit nära.

Han har aldrig någonsin sagt till mig att han älskar mig eller är stolt över mig och jag har aldrig sagt något sådant till honom. Jag har längtat efter att han ska säga det hela livet, behövt det. Men istället har han bara gett kritik eller hånat mig. Den enda gången jag känt att jag gjort honom stolt är i våras när jag berättade att han skulle bli morfar. Då blev han så glad att han hoppade upp ur stolen och klappade händerna. Som han såg fram emot att lilla bebisen skulle komma. Och nu kommer han inte få lära känna sin sonson.

Jag har så mycket skuldkänslor just nu. Jag lyckas inte hitta nån balans i livet. Det är den lilla bebisen som behöver mig och jag vill bara vara hemma och ta hand om honom och min familj. Det är en trygghet för mig i sorgen att vara med min lilla familj. Samtidigt vill jag vara där för mamma, men hon vill sitta hos pappa dygnet runt och det orkar inte jag. Jag vill inte det, och för det känner jag mycket skuldkänslor. Jag borde orka vara där, jag borde VILJA vara där. Men det vill jag inte. Det är inte min pappa som ligger där. Det är något han har blivt, ett kolli. Min pappa kommer aldrig tillbaka. Jag är glad om jag slipper vara där och se det. Fy vad jag känner mig kall och hemsk för att jag känner på det här sättet. Min lillebror är där med mamma. Han orkar. Han vill.