Jag har lämnat mitt ex och hela den historien långt bakom mig nu.

Jag bor med min älskade M och vi fick en liten son för tre veckor sen.

Så allt är tryggt och bra och fint.

Men i oktober blev min pappas cancer plötsligt värre. Det har gått i rasande fart från något som upptäcktes snabbt och som skulle lösa sig till orden "det finns inget botemedel". Han ligger där på sjukhuset och tynar bort. Nerdrogad och frånvarande. Min skojfriska glada pappa. Jag dör inombords.

Och mamma ringer och gråter i telefon. "Jag saknar honom så mycket". Jag vet inte hur jag ska trösta.

Det här skulle vara en sån lycklig tid ju och jag gör inte annat än grinar och har dåligt samvete och känner mig otillräcklig. Jag har dåligt samvete för att jag inte fins där för mamma, för att jag inte hälsar på pappa ofta nog. För att jag inte vill hälsa på, jag vill inte se. De är en lättnad att gå därifrån varenda gång jag hälsat på. Jag skäms för att jag känner så.

Jag vill inte belasta min sambo med all sorg jag känner dag ut och dag in. Så jag håller de flesta tankarna för mig själv. Utom när det brister ibland.