Pappa dog i tisdags. Jag hade förväntat mig att jag skulle skriva om sorg och saknad. Men jag känner mig mest bara tom just nu. Som att jag redan accepterat det. Jag har inget jag vill tillägga just nu. Förutom kanske att jag aldrig kände honom. Han hade stora skulder, har gått med fotboja ett par månader, har utsatt min mamma för ganska mycket i form av oärlighet och ekonomiskt utnyttjande. Dessutom har han varit otrogen med nån liten ryska. Det kan ju vara det också som gör att jag inte sörjer så djupt. Eller så kommer det om ett tag.

Just nu är livet kasst. Jag är så arg på min lilla son. För att han skriker hela tiden. Jag visar inget för honom såklart att jag är arg, men inom mig skriker jag HÅLL KÄFTEN UNGJÄVEL!!! Det är ju för jag inte får sova om nätterna. För att jag känner mig ensam och låst. Jag sitter här hemma med min gnöliga unge medan sambon är på jobbet. Ingenting blir gjort, jag får ingen mat i mig om dagarna och har rasat i vikt. Jag hinner inte duscha oc hatar hur jag går och ser ut. Alltid håret i tofs och de kläder som ligger närmast till hands, som ändå är äckliga av mjölk och spy när halva dagen gått.

Jag vet att det är en övergående period, men just nu är den skitjobbig. Dessutom har jag mjölkstockning och feber. Sambon fattar nog inte riktigt vad jag går igenom. Han tog lillen en natt en gång, men fick såna problem med magen att han sa att han gick sönder. Men jag då, tänk om jag går sönder? Innan kom han hem från jobbet och jag bad honom ta lillen så att jag kunde få sova. Då lägger han sig med det gnöliga barnet BREDVID mig i sängen och vill MYSA. Jag blev riktigt arg, men lyckades behärska mig från att snäsa. Tanken var ju fin, men inte fan vill jag ha ett skrikande barn bredvid mig när jag behöver sova.