Lövskuggor jagar solljuset över bordsduken. Polismannen nickar och skriver något i en svart anteckningsbok. Tillsammans med Per och Pia och Kerstin sitter han vid trädgårdsbordet på gräsmattan. Det står kaffe och läskedrycker framdukade och en rykande varm äppelkaka. ? Jag är så orolig för Vera, säger mamma och tänder en cigarrett. Har ni hört hur det är med henne? ? Hon mår bra vad jag vet, svarar polisen. Mamma ser lättad ut. ? Vad skönt. Om ni visste hur orolig jag har varit. Ni vet väl om att hon har svagt hjärta? ? Jag trodde hon var död, säger Per. Helt kritvit och sjönk ihop som en trasa! ? Vi får se till att gripa den där tjyvstrykern. Polismannen slår igen anteckningsboken och stoppar den i fickan. Pia ser på honom. Poliser skulle väl vara friska och starka? Den här hade bleka fårade kin-der och såg inte alls stark ut. Med en svart väska i handen kommer en ung polis släntrande från granntomten. Han nickar igenkännande. På förmiddagen hade barnen visat honom var tjuven sprungit över rapsåkern. Ett guldhav där något svart hotfullt hade lämnat ett mörkt band efter sig. ? Här sitter du Nisse och gottar dig medan en annan får agera spårhund i hettan, säger den unga polisen retligt. ? Då passar det väl bra med en kopp kaffe, ler mamma. ? Om det gör! Mamma häller upp kaffe till honom. Den äldre polisen, som heter Nisse, har redan druckit en halv kopp. ? Inget nytt? frågar han. Den nyanlände lutar sig fram och viskar något. ? Åh tusan, säger Nisse. Gick det att säkra fingeravtryck också? Den yngre polisen nickar och tar en bit äppelkaka. ? Jag blir inte klok på det här med Björnvalls, mumlar han. Enligt dom var ju dörren låst och fönstren stängda. Hur tusan kom han in? Orden är som en väckarklocka. Per och Pia rycker till och far upp från bordet. Bägge för-svinner de runt knuten. Mamma ser förvånat efter dem. Så är de tillbaka. Per lägger ett svartblankt föremål på bordet. ? En gammal dyrk, säger Nisse. Det är inte ofta man ser en sån. ? Var tusan har ni fått tag på den där? frågar den yngre polisen. ? Vid altantrappan, säger Per. Samma dag som Pias dagbok försvann. Mammas ansikte är skrämt. ? Vad orolig ni gör mej! Varför har ni inte sagt nåt? Rösten är hög och gäll. Med darrande fingrar får hon upp en ny cigarrett ur paketet. ? Du väntar ju barn och borde inte röka så mycket, säger Nisse, stillsamt. Barnet kan ta skada av det. ? Inte hetsa upp dej, tänk på barnet! Inte springa, tänk på barnet! Inte röka, tänk på barnet! Barnet, barnet, men vem tänker på mej då? ? Förlåt om jag gjorde dej upprörd, säger Nisse. Men min fru rökte under havandeskapet och fick missfall. Vi fick aldrig några barn fast vi så gärna ville. Ibland har vi pratat om det där med rökningen. Fast det berodde kanske på nåt annat? ? Det gjorde det säkert, säger den yngre polisen. Min fru har alltid rökt och vi har tre fina ungar. Fast man har ju hört att rökning inte är så bra förstås. ? Det står A S på brickan, säger Per. Han ser på Pia. Hon ser tillbaks på honom, men inte heller han förmår säga att det kanske är Gubbens dyrk. Men mamma gör det! ? A S! utbrister hon. Det betyder förstås Anders Svedberg! ? Vi som trodde det var ett pojkstreck, säger Nisse. Vad tror vi nu då? Pia lyssnar. Pia ryser. En svag vind får aspen att svepa nya skuggor över bordet. ? Då så, säger Nisse och reser sig. Mamma ser på honom. ? Vill inte du ha en bit äppelkaka? frågar hon. ? Tack, men vi måste sätta fart nu. ? Alla indragningar, suckar den yngre polisen. Det vi var fem på förr ska vi klara på två nu. Och brottsligheten minskar ju inte precis? ? Var glad att du är frisk i alla fall, säger Nisse. Jag har åkt på både magsår och diabetes. Äppelkaka kan man bara drömma om. ? Ändå röker du inte, säger mamma elakt. Där ser du! De går. Strax därpå sveper polisbilen förbi utanför häcken. ? Diabetes? frågar Pia. ? Sockersjuka, va? säger Per. Mamma nickar. ? Man får inte äta sötsaker och måste ta tabletter eller sprutor. Till råga på allt hade han ju magsår, stackarn. Nu förstår Pia varför Nisse inte hade sett frisk ut. Inte fick han? Ett skri avbryter hennes tankar. Ett högt ihållande skri som skär som en kniv genom luften!

Gubben var områdets original. Ingen kunde bli så arg som han. Ingen kunde bli så högljudd. Ingen kunde heller dricka brännvin som han! Alla anade att Gubben gjorde egen sprit. Men man pratade inte om det. Han gick märkligt klädd också. Ofta i bara långkalsonger, gympas-kor och en gammal Helly Hansenväst och den svarta vegamössan, under vilken hårmassorna vällde fram som grå lava. Han hade nåt fel med ryggen och utomhus gick han alltid med käpp. En stor knölpåk som han själv hade yxat till. Nästan jämt hade han sin lilla tjocka hund i säll-skap. Yorken Muffe, som var lika långhårig överallt som husse var i ansiktet. För bakom Gubbens hår och skägg syntes nästan bara den intensiva blicken i hans mörka ögon. Många vuxna var rädda för Gubben. Han var så annorlunda. Och så det där med spriten? Helst höll man sig ur vägen för honom. Per och Pia gillade i alla fall Anders Svedberg. Först hade det bara varit hunden som intresserat dem. Sen upptäckte de att Gubben också var intressant. Bakom allt hoptrasslat hår och skägg hade de faktiskt hittat en kompis. Inte var han särskilt tuff heller när det kom till kritan. I alla fall var han spökrädd så det förslog! Men bussig var han. Vem hade givit Per ett kastspö och Pia ett gammalt trevligt krocket-spel. Gubben förstås! Han kunde ge bort sin sista krona om så var. I alla fall till den han gillade. Men å andra sidan ? om det var Gubben som snörvlat utanför? Om det var Gubbens dyrk? OM DET VAR GUBBEN SOM HADE STULIT DAGBOKEN! Pias sommarnatt är full av frågor. Fast klockan är mycket kan hon inte somna. Spänningen finns där. Den bor i rullgardinens svarta fyrkant. Förvandlar gardinspringans silverljus till spökansikten på väggen. Gör nattens små ljud stora och farliga. Var det trafikbruset från landsvägen, eller ett snörvlande mummel vid stugknuten? Är det en sängbottens gnisslande, eller en dyrk som knirkande pillar upp låset på köksdörren? Pia är tolv år. Innerst inne vet hon svaren. Men i natten blir verklig-heten overklig och skräcken bor nånstans i det laddade mörkret. ? Vi måste kolla Gubben. Pia spritter till. Hon anar Pers blå ögon och ljusa kalufs i skumrasket. ? Är du också vaken? viskar hon förvånad. ? Mm, jag ligger och tänker på Gubben, mumlar Per. Om vi skulle sticka dit i morgon och berätta om skuggan och se hur han reagerar. Dyrken håller vi förstås tyst om! Hon mumlar ett ja. Men ändå? Det var nästan omöjligt att föreställa sig Anders Svedberg som tjuv. Att han gick omkring och bröt sig in hos folk. Och spökskuggan? Kunde det verkligen ha varit Gubben som flaxat omkring som ett spöke vid sin egen kåk? ? Ljudet då? viskar hon. Inte brukar väl Gubben låta så där? ? Kanske om han är jättefull, säger Per. Om du visste så konstiga brottslingar det finns? Sedan säger de inget mer. Pia somnar. Hon drömmer att hon cyklar från bondgården med en äggkorg på styret. Plötsligt möter hon gubben Svedberg med Muffe i koppel. I handen håller Gubben Pias röda dagbok! ? Jag skulle lämna tillbaks den här, säger han och räcker henne dagboken. Men just som hon skall ta den förvandlas dagboken till en dyrk och hunden blir plötsligt en jättestor kolsvart skugga! En skugga som förvandlas till en varelse insvept i svart rock med kapuschong och slängkappa! Ur tygveckens djup grinar en dödskalle mot henne! Ett snörvlande ljud och en vit skeletthand rycker åt sig dyrken! Pia vaknar. Det mörka håret är rufsigt. Kallsvettig och uppfylld av den hemska drömmen sitter hon i sängen och darrar. Men snörvlandet? Hon hade ju hört det alldeles tydligt. Inte var väl det bara en dröm? Uppjagad sitter hon i det bleka gryningsljuset. Den tid på morgonen då natt och dag står och väger. En tid då man kan se egendomliga figurer i rullgardinens blåa tyg. En tid för fantasier och drömmar. Men den här morgonen finns bara en hemsk kvardröjande mardröm. Också Per har sovit dåligt. Det märks av hans vresiga uppsyn, av gäspningarna och det omkullstjälpta mjölkglaset vid frukostbordet. Mamma torkar upp. I hennes panna finns ett bekymrat veck. Ända sen stölderna började har det funnits där. ? Vore det inte säkrast att dom höll sig inne? säger mamma då hon ser att barnen är på väg ut. Ali drar henne intill sig. ? Ingen fara, lilla mamma, skrattar han. Tjuv bara sitta rumpan, äta hönor och ägg! Mamma ler. Innan nya förmaningar hinner fram är Per och Pia redan ute. De tar cyklarna uppe i boden. ? Kom ihåg: Inte ett ord om dyrken, säger Per. Pia nickar. Hon vet, dyrken skulle de tiga om. Gubben Svedberg ligger på soffan och läser en tidning när de kommer. Men Muffe har re-dan gett skall och står som en liten lurvig gris vid dörren och skäller och viftar på svansen. ? Är det ni som kommer, säger Gubben. Har du sett, Muffe, storfrämmande på blanka för-middagen! Gubben låter hurtig. Men ögonen är svarta och vaksamma. Per kliar tigande Muffe bakom örat. Pia är också tyst. Det ligger en krypande spänning i luften. ? Vad har det tagit åt er? frågar Gubben. Man kan nästan tro att den där tjuven gjort påhälsning hos er med? Båda rycker de till vid Gubbens ord. Båda ser undrande på honom. ? Han snodde Pias dagbok i går, mumlar Per. ? Dagbok? säger Gubben. Vad ska han med den till? Gubben låter förvånad. Kanske var det inte han i alla fall? Men spökskuggan de sett om natten gör honom inte alls förvånad! Han som annars är så spökrädd. Han som är så högljudd och pratsam! Inte är det likt honom att sitta så där tyst och plirande. Och bara lyssna med sina lurviga öron. ? Jag blev faktiskt bestulen den där kvällen. Han säger det lugnt. Som om det inte betydde något. De ser storögt på honom. Men plötsligt skakar han på huvudet. ? Nej förresten, det var inget, muttrar han. Jag glömde bort att jag hitta det sen? Bägge märker de att han ljuger. Per ser forskande på honom. ? Men du sa ju? ? Är du döv? ryter Gubben. Jag säjer ju att jag glömde bort mej! Med Gubbens ilska efter sig skyndar de därifrån. När de passerar gårdsplanen ser Pia i ögonvrån Gubben stå bakom gardinen och stirra efter dem. ? Det är nåt mysko med honom, muttrar Per. Det skulle inte förvåna om han? Orden blir hängande i luften. Precis som Pia har han innerst inne svårt att misstänka Gub-ben. Men ändå? Konstigt var det? ? Har du nåt emot att vi tar en sväng till gården? frågar Per. Jag menar, vi kanske kan hitta nån ledtråd efter äggtjuven om vi har tur. ? Den som tappar en dyrk kanske tappar ägg också? säger hon muntert.. Per nickar. ? Synd att det är så sabla torrt, säger han. Synd att det inte har regnat. Pia ser frågande på honom. ? Så man kunnat se fotspår, säger han. I leran bakom hönshuset till exempel. Pias oro har blåst bort för den lätta sommarbrisen. ? Sen skulle du åkt runt och kollat dojor, va? fnissar hon. Ända tills du hittat nån som passade i spåret? ? Du fattar ju noll! suckar Per. Det märks att du inte läser deckare! Lilla, lilla Per, så roligt det var att retas med honom! Skrattet rycker i Pias mungipor och fyller hennes bruna ögon. ? Men den där fågelskuggan du såg lämnar förstås inga spår efter sej, fnyser han och tram-par till så bakhjulet drar upp ett dammoln. Den flyger väl bara omkring och snor prylar precis som en skata, va? Förresten var det väl en jättestor skata du såg den där kvällen? Efter vad jag tror i alla fall! Nu är det hans tur att vara retlig. Men vad bryr hon sig? Ingenting! Vägen mot gården är bara hjulspår med en grässträng i mitten. Man måste hålla tungan rätt i munnen för att inte köra omkull. Till höger lyser rapsåkern gul och grann. På vänster hand syns hus bakom staket och häckar. Tant Meta som klipper gräsmattan vinkar åt dem. På nästa tomt sitter gubben Johansson i en vilstol och röker medan frun ligger platt och fotograferar något i rabatten vid husväggen. Där är stenen med vildrossnåret. Cykelhjulen hoppar och kränger i groparna. Rapsåkern sveper in dem i sin sötkvalmiga doft. Färgglada sommarhus som dåsar i solvärmen. Någon som vattnar blommor. En trädgård där en bekant farbror står och gräver. Som om spökskuggor, inbrott och kusliga ljud bara var inbillning. Som om verkligheten tvärt om bara var stilla sommarfrid. Bortom kurvan, som ett törnrosaslott, ligger Björnvalls höga kåk bland vildvuxna syrener. Huset har säkert varit pampigt en gång med sina höga fönster och vackra snickerier. Men Björnvalls är gamla och orkar inte längre sköta det. Med skuggorna från äppelträden dansande över sin magra gestalt ser de plötsligt Vera Björnvall komma springande ner mot grinden. Hon får syn på dem. ? Tjuven! skriker hon. Där! Där! Hennes ögon är uppspärrade och skrämda, kinderna vita. Med en darrig hand griper hon tag om grinden. Med den andra pekar hon. De följer riktningen av hennes finger. På andra sidan åkern ser Pia något svart lösgöra sig ur fältets gula. Varelsen stannar upp, står i det flimrande ljuset. Kanske vrider den på huvudet? Det är svårt att se för avståndet är stort och solen bländar. Ett språng över diket och figuren är uppslukad av träd och buskar. ? Som nåt svart flaxande bara, säger Per. Om man inte haft solen i ögonen hade man kan-ske sett.

Spökskuggan Per har dragit ut sina byrålådor. Hukande kollar han om något är borta. Mamma och Ali står och pratar i köket. Ingen tycks ha hört något. Pia skakar av sig olusten. Kanske var ljudet bara en inbillning? Men oron vill inte släppa. Hon ser nervöst på dörren. Tänk om det var tjuven? Skuggan! Hon ryser till. Tänk om dörren plötsligt for upp och den där läskiga skuggan kom infarande! Spökskuggan som hon och Per hade sett för några kvällar sedan. Hon skulle aldrig glömma det. De hade tagit ett kvällsdopp och var på väg upp från sjön. Det blåste hårt och hon mindes att huden knottrat sig, och att molnen svept fram som grå tra-sor över himlen. Just som de passerat kofållan mot körvägen hade Per stannat och tagit henne i armen och viskat: Kolla borta vid Gubben! En älg, va? Gubben var Anders Svedberg. Hans brungråa stuga låg på andra sidan åkern, halvt skymd av stora lövträd. Som jättelika vaktposter radade de upp sig runt gårdsplanen. Vinden hade kommit träden att svaja och böja sig mot varandra som vore de levande och stod och viskade hemligheter i natten. Gubben sov tydligen, för det var kolsvart i kåken. Allt det där hade Pia sett. Men älgen då? Hon hade just tänkt fråga då en skugga lösgjort sig ur dunklet vid husgaveln. En skugga som påminde om något? Inte en älg, väl? Det hade inte gått att se ordentligt, för molnen var täta och vetefältet låg som ett blekgult skymningshav emellan. Med ens hade skuggan flaxat iväg och försvunnit bland träden som en jättelik svart fågel! En fågel? hade Per fnyst. Är du säker på att det inte var ett ufo? Förr hade hon säkert blivit arg när Per drog på så där. Men hon var inte lika snarstucken längre. Kanske höll hon på att bli vuxen. En älg med fågelvingar i så fall, hade hon skrattat! Per hade bara fnyst. Ibland fick hon nästan för sig att han ville se henne arg. Det var då det. Fast nyss hade hon förstås varit arg så det förslog. Men dagboken var också något alldeles särskilt. Ingen fick röra den! Allra minst Per! För i dagboken fanns hennes fi-naste dikter och hennes hemligaste tankar. Per skulle väl skratta ihjäl sig om han läste den. Vad begrep pojkar om solbollar till exempel? Fotbollar och snöbollar och sånt var väl de enda sorts bollar de förstod sig på? Själv förstod hon sig inte på pojkar. Men en sak begrep hon: Att den mystiska skuggan hade något med stölderna att göra! Plötsligt hörs ljudet igen! Per har också hört. Han är redan framme vid fönstret. Törs han så törs hon! Pia rusar dit. Men utanför finns inget farligt. Allt är bara lugnt och fridfullt och dallrande sommarvärme. Per knuffar till henne med armbågen. ? Kolla vid altantrappan! utbrister han. Det ligger nåt där! De står i skuggan bakom gäststugan. Per håller ett föremål i handen. Något som liknar en nyckelknippa, men ändå inte. ? En dyrk, säger Per. Jag har sett en sån i boken Polisen lägger pussel. Tjuvar använder dyrk när dom gör inbrott! Pia känner sommardagen förmörkas av en svart skugga. Spökskuggan med sin hemska dyrk! Spökskuggan som kunde öppna alla lås. Spökskuggan som snörvlande stod och krafsa-de med sin dyrk i nyckelhålet! ? Berätta inte det här för nån, viskar Per. ? Inte ens för mamma och Ali? ? Inte ens för dom. ? Men?? ? I brott kan man inte lita på nån. I till exempel en bok som? ? Du är ju knäpp! bryter hon av. Du menar väl i alla fall inte att Ali och mamma skulle vara inblandade? ? Så klart inte! Men ju fler som vet en hemlighet ju större är risken att nån snackar bredvid mun. Så Skuggan får veta att vi hittat dyrken! Förresten sa mamma att dom skulle ringa efter polisen. När dom är här visar vi den så klart. Pia ser på dyrken. Som en skorpion ligger den i Pers hand. Svart och kuslig, som om all världens ondska strömmade ut från den. Per läser på en rund mässingsbricka som är fäst vid dyrken. ? Kolla, säger han, det står A och S på den. ? As, vilket passande namn, fnyser Pia. ? Jag sa inte AS, jag sa A och S. Ser du inte att det är mellanrum mellan bokstäverna? Pia ser. Ett A och ett S. Två bokstäver som är inristade i en liten bucklig plåt. A S? Plöts-ligt spärrar hon upp ögonen. ? Det kan ju vara initialerna i ett namn, utbrister hon! Per nickar allvarligt. ? Jag har redan tänkt på det, mumlar han. Anders Svedberg till exempel. Tänk om det är Gubbens dyrk?

Här kommer jag att lägga in en av mina tidigare ungdomsdeckare som följetong. Ungdomsdeckare Spökskuggan © Dan Larsson Ännu en stöld Det hörs snabba steg utanför. Pia rycker till och ser upp från boken. Varför sprang någon i den här värmen? Den som brukade springa var Per, men han sitter fortfarande på sängen och läser. Dörren slås upp. Mamma Kerstin kommer instormande. ? Nu har han varit framme igen, flämtar hon. Ska det aldrig ta slut? Hon ställer äggbrickan på köksbordet och sjunker ovigt ned på en stol. Magen sväller under mammaklänningen. Kinderna är röda och hon ser trött och upprörd ut. ? Den här gången har han stulit ägg. Evy hade nästan inga att sälja. ? Springa som värsta kamel! Farligt lilla mamma! hörs en röst på bruten svenska. Rösten kommer från vardagsrummet. En man håller på och tapetserar där. Han kommer ut i köket. Den bruna hyn och det tjocka svarta håret avslöjar att han är invandrare. Han håller en klisterpensel i handen. Byxorna och skjortan är fläckiga. Ali, han heter så, stryker svetten från pannan. ? Farligt lilla barnet också, säger han och ser på Kerstins putande mage. Så spricker ansiktet upp i ett fundersamt leende. ? Varför du tro tjuv måste vara karl? Kerstins ansikte är spänt och hon kastar en snabb blick mot fönstret. ? Evy stackarn var så nervös. Hennes mamma har ju dött också. Mitt i alltihop måste hon iväg till Skåne på begravning! Plötsligt viker hennes rädsla, för Alis leende och hans tokroliga blinkningar. Men när han går fram för att krama om henne, slår hon ifrån sig. ? Du har ju tapetklister överallt. Tror du man vill krama en sån där lortgris? Förresten kalla du mej kamel också! ? Inte lortgris, bara tapetgris, säger Ali muntert. Och du inte kamel. Bara min söta svenska fru. Ali står mitt på köksgolvet. Han är rak och senig. Pia ser en droppe klister falla från penseln. ? Jag skall försvara, säger Ali. Och genom leendet hörs att han menar allvar. Han skulle bara försöka! Oj, oj! Vilken tjong! Flyga genom dörren, ända till sjön! Ja! ? Du är inte klok! Mamma skrattar. Förresten nu sa du han du med, tokskalle! Pia möter Pers blick. Bägge gläds över Ali. De minns nog tiden innan! Den hemska tiden efter pappas sjukdom, och död! Och så till slut Ali, som hade dykt upp som genom ett under*. Åter var dagen fylld med skratt och glädje. Kramar och pussar och starka armar som hissade en i taket. Men ibland blev han dyster och gick inte att prata med. Och en kväll när de sett krigsbilder på teve hade Ali brustit i gråt! Det var det där fasansfulla han varit med om. Då han blev påmind om krig blev han så där. ? Åh, så tjusigt! Du kan du, hörs mammas röst från vardagsrummet. Pia sitter ensam kvar i köket. Genom det öppna fönstret hörs avlägset brus från landsvägstrafiken. Sommarlov, bad och fiske. Inte kunde man grubbla på tjuvar en sån här dag, så skön att man riktigt kunde ta den och krama den till härliga? Solbollar! SOLBOLLAR! Precis som namnet på dikten hon börjat skriva i sin röda dagbok, som ligger i byrån vid sängen. Vinden, solen, mammas och Alis smittande skratt. Plötsligt känner Pia sån lust att skriva färdigt dikten. Med glada steg dansar hon iväg! Solfläcken på golvet blinkar hennes skugga. Sedan blinkar den igen, då katten kommer farande, Snurran, Pias lekfulla katt. Nu försöker den fånga solfläcken, men får den själv på ryggen istället! Pia ser att dörren till rummet hon delar med Per står öppen. Hade hon inte stängt den? Byrålådan hade hon i alla fall stängt. Nu står den halvt utdragen! Den andra med! Vem hade varit där och snokat? Pers två är stängda. Tur ändå att ingen kunde ha läst dagboken. För den var låst. Bara hon känner till nyckelns gömställe. Pia drar ut lådan helt. Plötsligt vidgas hennes ögon. Ivrigt krafsar hon bland innehållet. Nej, nej, där fanns den inte! Häftigt rycker hon upp den andra lådan. Där ligger hennes enögda Barbiedocka. Där är bokmärksasken och portmonnän med samlarbilder. MEN DAGBOKEN är försvunnen! Hjärtat bultar. Blodet skjuter upp i ansiktet. ? Vem har varit i min låda? skriker hon! Vem har tagit min dagbok? Fallet Per har farit upp. ? Va mysko det lät! Som om nån blev?? Han tystnar och stirrar på Pia. Pia nickar. Hon har en äppelkaksbit i munnen och kan inte svara. Mamma fimpar nervöst cigarretten. ? Ali! ropar hon mot det öppna fönstret. Skynda dej, kom! Men Ali har också hört skriket och är redan på väg. Mamma ser skrämd ut. Plötsligt gråter hon mot hans axel. Han smeker henne över håret. ? Jag vet att jag är larvig, snyftar hon. Men jag blir så nervös på alltihop. ? Mamma ledsen. Lilla barnet ledsen. Inte bra, säger Ali lugnande. Bättre skratta istället. ? Skriket, snyftar mamma. Hörde du skriket? Ali nickar. ? Pikade listor och lyssna musik. Ändå Ali hörde den kriket. Vem krika så? ? Pikade listor, härmar mamma. Herregud, måtte du snart få börja den där svenskkursen. Per ger Pia en armbåge. ? Kom, vi sticker och kollar! ? Stanna! ropar mamma efter dem. Ali, säg åt dem då! ? Lugn, lilla mamma, Ali följer. Med några snabba steg är han ifatt. De skyndar förbi dasset och den gamla lekstugan. Ali stannar och ser tveksam ut. ? Det går en stig upp till berget, säger Pia. Per nickar. ? Jag tyckte det kom därifrån? Med Ali i spetsen skyndar de vidare, glada åt jeansen, för det är gott om höga brännässlor. Dungen möter med gröna skuggor och stökhögar. Skriket dröjer ännu i Pias öron. Djur el-ler människa? Kanske fanns svaret där uppe? Där, där? Plötsligt sköljer minnena över henne. För det var just där uppe det hände. Eftermiddagen hon aldrig skall glömma. Pia biter ihop och tvingar tillbaks gråten. Men bilderna går inte att stoppa. Pappa som tar sig åt bröstet och sjunker ned i blåbärsriset. Pappa som stönande och kallsvettig står på knä och kräks. Säj åt mamma att komma, viskar han. Säj åt henne att jag är sjuk. Och sedan, sedan? Nej, nej, hon vill inte tänka på det! Nu bär det uppför. Stigen följer en smal skreva, så brant att de måste ta händerna till hjälp. Från bergsklacken är utsikten fin. Nedanför slingrar grusvägen förbi sommarhusens täppor, smalnar av och försvinner bortom solblanka sädesfält. ? Gula havet va? Per nickar mot den böljande rapsåkern på andra sidan vägen. Plötsligt blinkar han till. ? Vafan, Gubben! Pia och Ali har redan sett. Mitt i rapsfältet står han. Bara överkroppen sticker upp ur det gula. Trots avståndet anar man Helly-Hansenvästen, och solen blänker i skärmen på en svart vegamössa. ? Vad i himlens namn sysslar han med? säger Pia förvånat. Per skakar på huvudet. ? Precis där tjuven sprang över. Men Ali har bråttom. ? Fortsätta nu, säger han. Man vet aldrig? Det slingrar stigar åt flera håll. Ali väljer en som leder åt vänster. Per följer honom i spå-ren. Men Pia rör sig inte. För den där stigen, som leder in mellan snärjiga lövträd? Där, där? Plötsligt väller minnena upp igen. För just där hade de gått innan pappa? Skräckbilder. Tår-bilder. I panik rusar hon därifrån, ut på den smala stigen som leder över bergskrönet, förbi den Björnvallska kåken. Stigen rundar ett kantigt stenblock och balanserar på klippkanten. Ett felsteg och hon kommer att störta ner! Men sånt tänker hon inte på, för de hemska minnesbil-derna uppfyller henne. Platsen där pappa hade sjunkit ihop. Bärkorgen som vickade. Och gal-lan som hade forsat ur munnen på honom. Kanske fanns den fortfarande kvar i blåbärsriset? Visst älskar hon Ali, men nu handlar plötsligt allt bara om pappa. Snyftande rusar hon vi-dare. Tårarna strömmar. Pappa, pappa, tänker hon och snubblar fram över mossor och blanka tallbarr. Hon hör hur de ropar efter henne, men hon stannar inte. Genom tårarna ser hon stenblocket och det Björn-vallska plåttaket snett nedanför. Hon har inte tänkt på det förut. Att huset ligger så nära. Ga-veln tycks nästan snudda vid berget. Om det inte är tårarna som förvillar? Just då hörs skriket igen, alldeles inpå! Förfärad stannar hon upp. Genom tårfloden anar hon något svart flaxa upp bakom klippblocket! Skräckslagen snor hon runt för att springa till-baka. Plötsligt snubblar hon! Stigen viker undan och hon faller, faller! Pias rop är högt och gällt. Hon känner ett slag mot axeln. Armen far upp i en konstig vinkel och plötsligt är det som om huvudet exploderar! Hon rusar in i en kolsvart tunnel och hör sitt eget skrik eka mellan tunnelväggarna. Eka och dö bort. Sedan är allt bara mörker.