Här kommer jag att lägga in en av mina tidigare ungdomsdeckare som följetong. Ungdomsdeckare Spökskuggan © Dan Larsson Ännu en stöld Det hörs snabba steg utanför. Pia rycker till och ser upp från boken. Varför sprang någon i den här värmen? Den som brukade springa var Per, men han sitter fortfarande på sängen och läser. Dörren slås upp. Mamma Kerstin kommer instormande. ? Nu har han varit framme igen, flämtar hon. Ska det aldrig ta slut? Hon ställer äggbrickan på köksbordet och sjunker ovigt ned på en stol. Magen sväller under mammaklänningen. Kinderna är röda och hon ser trött och upprörd ut. ? Den här gången har han stulit ägg. Evy hade nästan inga att sälja. ? Springa som värsta kamel! Farligt lilla mamma! hörs en röst på bruten svenska. Rösten kommer från vardagsrummet. En man håller på och tapetserar där. Han kommer ut i köket. Den bruna hyn och det tjocka svarta håret avslöjar att han är invandrare. Han håller en klisterpensel i handen. Byxorna och skjortan är fläckiga. Ali, han heter så, stryker svetten från pannan. ? Farligt lilla barnet också, säger han och ser på Kerstins putande mage. Så spricker ansiktet upp i ett fundersamt leende. ? Varför du tro tjuv måste vara karl? Kerstins ansikte är spänt och hon kastar en snabb blick mot fönstret. ? Evy stackarn var så nervös. Hennes mamma har ju dött också. Mitt i alltihop måste hon iväg till Skåne på begravning! Plötsligt viker hennes rädsla, för Alis leende och hans tokroliga blinkningar. Men när han går fram för att krama om henne, slår hon ifrån sig. ? Du har ju tapetklister överallt. Tror du man vill krama en sån där lortgris? Förresten kalla du mej kamel också! ? Inte lortgris, bara tapetgris, säger Ali muntert. Och du inte kamel. Bara min söta svenska fru. Ali står mitt på köksgolvet. Han är rak och senig. Pia ser en droppe klister falla från penseln. ? Jag skall försvara, säger Ali. Och genom leendet hörs att han menar allvar. Han skulle bara försöka! Oj, oj! Vilken tjong! Flyga genom dörren, ända till sjön! Ja! ? Du är inte klok! Mamma skrattar. Förresten nu sa du han du med, tokskalle! Pia möter Pers blick. Bägge gläds över Ali. De minns nog tiden innan! Den hemska tiden efter pappas sjukdom, och död! Och så till slut Ali, som hade dykt upp som genom ett under*. Åter var dagen fylld med skratt och glädje. Kramar och pussar och starka armar som hissade en i taket. Men ibland blev han dyster och gick inte att prata med. Och en kväll när de sett krigsbilder på teve hade Ali brustit i gråt! Det var det där fasansfulla han varit med om. Då han blev påmind om krig blev han så där. ? Åh, så tjusigt! Du kan du, hörs mammas röst från vardagsrummet. Pia sitter ensam kvar i köket. Genom det öppna fönstret hörs avlägset brus från landsvägstrafiken. Sommarlov, bad och fiske. Inte kunde man grubbla på tjuvar en sån här dag, så skön att man riktigt kunde ta den och krama den till härliga? Solbollar! SOLBOLLAR! Precis som namnet på dikten hon börjat skriva i sin röda dagbok, som ligger i byrån vid sängen. Vinden, solen, mammas och Alis smittande skratt. Plötsligt känner Pia sån lust att skriva färdigt dikten. Med glada steg dansar hon iväg! Solfläcken på golvet blinkar hennes skugga. Sedan blinkar den igen, då katten kommer farande, Snurran, Pias lekfulla katt. Nu försöker den fånga solfläcken, men får den själv på ryggen istället! Pia ser att dörren till rummet hon delar med Per står öppen. Hade hon inte stängt den? Byrålådan hade hon i alla fall stängt. Nu står den halvt utdragen! Den andra med! Vem hade varit där och snokat? Pers två är stängda. Tur ändå att ingen kunde ha läst dagboken. För den var låst. Bara hon känner till nyckelns gömställe. Pia drar ut lådan helt. Plötsligt vidgas hennes ögon. Ivrigt krafsar hon bland innehållet. Nej, nej, där fanns den inte! Häftigt rycker hon upp den andra lådan. Där ligger hennes enögda Barbiedocka. Där är bokmärksasken och portmonnän med samlarbilder. MEN DAGBOKEN är försvunnen! Hjärtat bultar. Blodet skjuter upp i ansiktet. ? Vem har varit i min låda? skriker hon! Vem har tagit min dagbok? Fallet Per har farit upp. ? Va mysko det lät! Som om nån blev?? Han tystnar och stirrar på Pia. Pia nickar. Hon har en äppelkaksbit i munnen och kan inte svara. Mamma fimpar nervöst cigarretten. ? Ali! ropar hon mot det öppna fönstret. Skynda dej, kom! Men Ali har också hört skriket och är redan på väg. Mamma ser skrämd ut. Plötsligt gråter hon mot hans axel. Han smeker henne över håret. ? Jag vet att jag är larvig, snyftar hon. Men jag blir så nervös på alltihop. ? Mamma ledsen. Lilla barnet ledsen. Inte bra, säger Ali lugnande. Bättre skratta istället. ? Skriket, snyftar mamma. Hörde du skriket? Ali nickar. ? Pikade listor och lyssna musik. Ändå Ali hörde den kriket. Vem krika så? ? Pikade listor, härmar mamma. Herregud, måtte du snart få börja den där svenskkursen. Per ger Pia en armbåge. ? Kom, vi sticker och kollar! ? Stanna! ropar mamma efter dem. Ali, säg åt dem då! ? Lugn, lilla mamma, Ali följer. Med några snabba steg är han ifatt. De skyndar förbi dasset och den gamla lekstugan. Ali stannar och ser tveksam ut. ? Det går en stig upp till berget, säger Pia. Per nickar. ? Jag tyckte det kom därifrån? Med Ali i spetsen skyndar de vidare, glada åt jeansen, för det är gott om höga brännässlor. Dungen möter med gröna skuggor och stökhögar. Skriket dröjer ännu i Pias öron. Djur el-ler människa? Kanske fanns svaret där uppe? Där, där? Plötsligt sköljer minnena över henne. För det var just där uppe det hände. Eftermiddagen hon aldrig skall glömma. Pia biter ihop och tvingar tillbaks gråten. Men bilderna går inte att stoppa. Pappa som tar sig åt bröstet och sjunker ned i blåbärsriset. Pappa som stönande och kallsvettig står på knä och kräks. Säj åt mamma att komma, viskar han. Säj åt henne att jag är sjuk. Och sedan, sedan? Nej, nej, hon vill inte tänka på det! Nu bär det uppför. Stigen följer en smal skreva, så brant att de måste ta händerna till hjälp. Från bergsklacken är utsikten fin. Nedanför slingrar grusvägen förbi sommarhusens täppor, smalnar av och försvinner bortom solblanka sädesfält. ? Gula havet va? Per nickar mot den böljande rapsåkern på andra sidan vägen. Plötsligt blinkar han till. ? Vafan, Gubben! Pia och Ali har redan sett. Mitt i rapsfältet står han. Bara överkroppen sticker upp ur det gula. Trots avståndet anar man Helly-Hansenvästen, och solen blänker i skärmen på en svart vegamössa. ? Vad i himlens namn sysslar han med? säger Pia förvånat. Per skakar på huvudet. ? Precis där tjuven sprang över. Men Ali har bråttom. ? Fortsätta nu, säger han. Man vet aldrig? Det slingrar stigar åt flera håll. Ali väljer en som leder åt vänster. Per följer honom i spå-ren. Men Pia rör sig inte. För den där stigen, som leder in mellan snärjiga lövträd? Där, där? Plötsligt väller minnena upp igen. För just där hade de gått innan pappa? Skräckbilder. Tår-bilder. I panik rusar hon därifrån, ut på den smala stigen som leder över bergskrönet, förbi den Björnvallska kåken. Stigen rundar ett kantigt stenblock och balanserar på klippkanten. Ett felsteg och hon kommer att störta ner! Men sånt tänker hon inte på, för de hemska minnesbil-derna uppfyller henne. Platsen där pappa hade sjunkit ihop. Bärkorgen som vickade. Och gal-lan som hade forsat ur munnen på honom. Kanske fanns den fortfarande kvar i blåbärsriset? Visst älskar hon Ali, men nu handlar plötsligt allt bara om pappa. Snyftande rusar hon vi-dare. Tårarna strömmar. Pappa, pappa, tänker hon och snubblar fram över mossor och blanka tallbarr. Hon hör hur de ropar efter henne, men hon stannar inte. Genom tårarna ser hon stenblocket och det Björn-vallska plåttaket snett nedanför. Hon har inte tänkt på det förut. Att huset ligger så nära. Ga-veln tycks nästan snudda vid berget. Om det inte är tårarna som förvillar? Just då hörs skriket igen, alldeles inpå! Förfärad stannar hon upp. Genom tårfloden anar hon något svart flaxa upp bakom klippblocket! Skräckslagen snor hon runt för att springa till-baka. Plötsligt snubblar hon! Stigen viker undan och hon faller, faller! Pias rop är högt och gällt. Hon känner ett slag mot axeln. Armen far upp i en konstig vinkel och plötsligt är det som om huvudet exploderar! Hon rusar in i en kolsvart tunnel och hör sitt eget skrik eka mellan tunnelväggarna. Eka och dö bort. Sedan är allt bara mörker.