Gubben var områdets original. Ingen kunde bli så arg som han. Ingen kunde bli så högljudd. Ingen kunde heller dricka brännvin som han! Alla anade att Gubben gjorde egen sprit. Men man pratade inte om det. Han gick märkligt klädd också. Ofta i bara långkalsonger, gympas-kor och en gammal Helly Hansenväst och den svarta vegamössan, under vilken hårmassorna vällde fram som grå lava. Han hade nåt fel med ryggen och utomhus gick han alltid med käpp. En stor knölpåk som han själv hade yxat till. Nästan jämt hade han sin lilla tjocka hund i säll-skap. Yorken Muffe, som var lika långhårig överallt som husse var i ansiktet. För bakom Gubbens hår och skägg syntes nästan bara den intensiva blicken i hans mörka ögon. Många vuxna var rädda för Gubben. Han var så annorlunda. Och så det där med spriten? Helst höll man sig ur vägen för honom. Per och Pia gillade i alla fall Anders Svedberg. Först hade det bara varit hunden som intresserat dem. Sen upptäckte de att Gubben också var intressant. Bakom allt hoptrasslat hår och skägg hade de faktiskt hittat en kompis. Inte var han särskilt tuff heller när det kom till kritan. I alla fall var han spökrädd så det förslog! Men bussig var han. Vem hade givit Per ett kastspö och Pia ett gammalt trevligt krocket-spel. Gubben förstås! Han kunde ge bort sin sista krona om så var. I alla fall till den han gillade. Men å andra sidan ? om det var Gubben som snörvlat utanför? Om det var Gubbens dyrk? OM DET VAR GUBBEN SOM HADE STULIT DAGBOKEN! Pias sommarnatt är full av frågor. Fast klockan är mycket kan hon inte somna. Spänningen finns där. Den bor i rullgardinens svarta fyrkant. Förvandlar gardinspringans silverljus till spökansikten på väggen. Gör nattens små ljud stora och farliga. Var det trafikbruset från landsvägen, eller ett snörvlande mummel vid stugknuten? Är det en sängbottens gnisslande, eller en dyrk som knirkande pillar upp låset på köksdörren? Pia är tolv år. Innerst inne vet hon svaren. Men i natten blir verklig-heten overklig och skräcken bor nånstans i det laddade mörkret. ? Vi måste kolla Gubben. Pia spritter till. Hon anar Pers blå ögon och ljusa kalufs i skumrasket. ? Är du också vaken? viskar hon förvånad. ? Mm, jag ligger och tänker på Gubben, mumlar Per. Om vi skulle sticka dit i morgon och berätta om skuggan och se hur han reagerar. Dyrken håller vi förstås tyst om! Hon mumlar ett ja. Men ändå? Det var nästan omöjligt att föreställa sig Anders Svedberg som tjuv. Att han gick omkring och bröt sig in hos folk. Och spökskuggan? Kunde det verkligen ha varit Gubben som flaxat omkring som ett spöke vid sin egen kåk? ? Ljudet då? viskar hon. Inte brukar väl Gubben låta så där? ? Kanske om han är jättefull, säger Per. Om du visste så konstiga brottslingar det finns? Sedan säger de inget mer. Pia somnar. Hon drömmer att hon cyklar från bondgården med en äggkorg på styret. Plötsligt möter hon gubben Svedberg med Muffe i koppel. I handen håller Gubben Pias röda dagbok! ? Jag skulle lämna tillbaks den här, säger han och räcker henne dagboken. Men just som hon skall ta den förvandlas dagboken till en dyrk och hunden blir plötsligt en jättestor kolsvart skugga! En skugga som förvandlas till en varelse insvept i svart rock med kapuschong och slängkappa! Ur tygveckens djup grinar en dödskalle mot henne! Ett snörvlande ljud och en vit skeletthand rycker åt sig dyrken! Pia vaknar. Det mörka håret är rufsigt. Kallsvettig och uppfylld av den hemska drömmen sitter hon i sängen och darrar. Men snörvlandet? Hon hade ju hört det alldeles tydligt. Inte var väl det bara en dröm? Uppjagad sitter hon i det bleka gryningsljuset. Den tid på morgonen då natt och dag står och väger. En tid då man kan se egendomliga figurer i rullgardinens blåa tyg. En tid för fantasier och drömmar. Men den här morgonen finns bara en hemsk kvardröjande mardröm. Också Per har sovit dåligt. Det märks av hans vresiga uppsyn, av gäspningarna och det omkullstjälpta mjölkglaset vid frukostbordet. Mamma torkar upp. I hennes panna finns ett bekymrat veck. Ända sen stölderna började har det funnits där. ? Vore det inte säkrast att dom höll sig inne? säger mamma då hon ser att barnen är på väg ut. Ali drar henne intill sig. ? Ingen fara, lilla mamma, skrattar han. Tjuv bara sitta rumpan, äta hönor och ägg! Mamma ler. Innan nya förmaningar hinner fram är Per och Pia redan ute. De tar cyklarna uppe i boden. ? Kom ihåg: Inte ett ord om dyrken, säger Per. Pia nickar. Hon vet, dyrken skulle de tiga om. Gubben Svedberg ligger på soffan och läser en tidning när de kommer. Men Muffe har re-dan gett skall och står som en liten lurvig gris vid dörren och skäller och viftar på svansen. ? Är det ni som kommer, säger Gubben. Har du sett, Muffe, storfrämmande på blanka för-middagen! Gubben låter hurtig. Men ögonen är svarta och vaksamma. Per kliar tigande Muffe bakom örat. Pia är också tyst. Det ligger en krypande spänning i luften. ? Vad har det tagit åt er? frågar Gubben. Man kan nästan tro att den där tjuven gjort påhälsning hos er med? Båda rycker de till vid Gubbens ord. Båda ser undrande på honom. ? Han snodde Pias dagbok i går, mumlar Per. ? Dagbok? säger Gubben. Vad ska han med den till? Gubben låter förvånad. Kanske var det inte han i alla fall? Men spökskuggan de sett om natten gör honom inte alls förvånad! Han som annars är så spökrädd. Han som är så högljudd och pratsam! Inte är det likt honom att sitta så där tyst och plirande. Och bara lyssna med sina lurviga öron. ? Jag blev faktiskt bestulen den där kvällen. Han säger det lugnt. Som om det inte betydde något. De ser storögt på honom. Men plötsligt skakar han på huvudet. ? Nej förresten, det var inget, muttrar han. Jag glömde bort att jag hitta det sen? Bägge märker de att han ljuger. Per ser forskande på honom. ? Men du sa ju? ? Är du döv? ryter Gubben. Jag säjer ju att jag glömde bort mej! Med Gubbens ilska efter sig skyndar de därifrån. När de passerar gårdsplanen ser Pia i ögonvrån Gubben stå bakom gardinen och stirra efter dem. ? Det är nåt mysko med honom, muttrar Per. Det skulle inte förvåna om han? Orden blir hängande i luften. Precis som Pia har han innerst inne svårt att misstänka Gub-ben. Men ändå? Konstigt var det? ? Har du nåt emot att vi tar en sväng till gården? frågar Per. Jag menar, vi kanske kan hitta nån ledtråd efter äggtjuven om vi har tur. ? Den som tappar en dyrk kanske tappar ägg också? säger hon muntert.. Per nickar. ? Synd att det är så sabla torrt, säger han. Synd att det inte har regnat. Pia ser frågande på honom. ? Så man kunnat se fotspår, säger han. I leran bakom hönshuset till exempel. Pias oro har blåst bort för den lätta sommarbrisen. ? Sen skulle du åkt runt och kollat dojor, va? fnissar hon. Ända tills du hittat nån som passade i spåret? ? Du fattar ju noll! suckar Per. Det märks att du inte läser deckare! Lilla, lilla Per, så roligt det var att retas med honom! Skrattet rycker i Pias mungipor och fyller hennes bruna ögon. ? Men den där fågelskuggan du såg lämnar förstås inga spår efter sej, fnyser han och tram-par till så bakhjulet drar upp ett dammoln. Den flyger väl bara omkring och snor prylar precis som en skata, va? Förresten var det väl en jättestor skata du såg den där kvällen? Efter vad jag tror i alla fall! Nu är det hans tur att vara retlig. Men vad bryr hon sig? Ingenting! Vägen mot gården är bara hjulspår med en grässträng i mitten. Man måste hålla tungan rätt i munnen för att inte köra omkull. Till höger lyser rapsåkern gul och grann. På vänster hand syns hus bakom staket och häckar. Tant Meta som klipper gräsmattan vinkar åt dem. På nästa tomt sitter gubben Johansson i en vilstol och röker medan frun ligger platt och fotograferar något i rabatten vid husväggen. Där är stenen med vildrossnåret. Cykelhjulen hoppar och kränger i groparna. Rapsåkern sveper in dem i sin sötkvalmiga doft. Färgglada sommarhus som dåsar i solvärmen. Någon som vattnar blommor. En trädgård där en bekant farbror står och gräver. Som om spökskuggor, inbrott och kusliga ljud bara var inbillning. Som om verkligheten tvärt om bara var stilla sommarfrid. Bortom kurvan, som ett törnrosaslott, ligger Björnvalls höga kåk bland vildvuxna syrener. Huset har säkert varit pampigt en gång med sina höga fönster och vackra snickerier. Men Björnvalls är gamla och orkar inte längre sköta det. Med skuggorna från äppelträden dansande över sin magra gestalt ser de plötsligt Vera Björnvall komma springande ner mot grinden. Hon får syn på dem. ? Tjuven! skriker hon. Där! Där! Hennes ögon är uppspärrade och skrämda, kinderna vita. Med en darrig hand griper hon tag om grinden. Med den andra pekar hon. De följer riktningen av hennes finger. På andra sidan åkern ser Pia något svart lösgöra sig ur fältets gula. Varelsen stannar upp, står i det flimrande ljuset. Kanske vrider den på huvudet? Det är svårt att se för avståndet är stort och solen bländar. Ett språng över diket och figuren är uppslukad av träd och buskar. ? Som nåt svart flaxande bara, säger Per. Om man inte haft solen i ögonen hade man kan-ske sett.