Boxrar på G

De senaste åren har vi haft en "egen" veterinär som vi varit väldigt nöjda med. Hon känner hundarna och oss och vi har stort förtroende för henne. Goya älskar "sin" veterinär och blir alltid överlycklig när de träffas. Idag hade vi anledning att åka in till veteinärkliniken eftersom vi misstänkte urinvägsinfektion. Goya var som vanligt när hon stegade in på kliniken. Vi blev visade till ett undersökningsrum för att vänta på vår tur. Goya spanade nyfiket på dörren för att välkomna den som skulle komma. Rätt som det var knackade det på dörren och veterinären stegade in. Hon utbrast glatt - "men hej Goya". Då hände det som faschinerade mig. Goya backade två steg mot oss, vred på huvdet och vände rumpan mot veterinären. Hon ville inte hälsa, och hon som alltid har älskat "sin" veterinär. Det tog någon minut innan Goya kunde övertalas att gå fram och hämta mutor ur veterinärens hand och ytterligare lite tid innan Goya var som vanligt. Vad hände? I höstas opererades Goya två gånger på kliniken. Hon hade mycket ont och mådde riktigt dåligt. Kan hon ha negativa minnesbilder från detta - situationen, rösten, beteendet, lukten? Vad ska man tro?

men jag är så otroligt nöjd med Baggis efter gårdagens kurstillfälle med Baggis hos Mona Kjernholm. Vi skulle träna uthållighet i en tävlingslik situation. Det gör vi allför sällan, men jag satte ändå ihop en ganska lång kedja med beteenden som var lite trygghet & lite utmaning. Tänkte att det kunde vara kul att testa.

Så här i efterhand så kan jag ju säga att jag skulle ha nollat tre av fyra moment om det var tävling. Han stannade utanför rutan, tog fel vittringspinne, tappade metallapporten i sanden & tappade fokus i slutet mellan momenten. Det skulle kunna få vem som helst att deppa ihop, men inte jag. För jag fick massor av svar & idéer för fortsatt träning. För om jag säger stanna-kommandot 1 sekund senare i rutan hamnar han mitt i. Tränar jag lite mer på att välja rätt pinne så har vi ett moment med 10:a. En munfull sand och en metallapport i gapet på Baggis har vi inte tränat, så det får vi lägga in. Dessutom vet jag nu hur länge han orkar utan belöning & det är jättebra information. Så, mer nöjd kan jag inte vara!

Var på meditationskurs igår kväll! Jag brukar gå med jämna mellanrum & man blir så härligt harmonisk. Just i onsdags var det mer jobbigt än skönt. Det dök upp tankar mitt i meditationen som handlade om döden. Andemeningen var att döden inte är slutet på ett liv, utan början på något nytt. Det var en påtagligt stark känsla som inte gick att tänka bort eller förneka. Där & då förstod jag inte alls. När jag kom hem lite senare på kvällen & läste min mail så var det klarare. En nära väns hund hade gått bort & det kändes som om meditationen förberedde mig på det beskedet. Det var den första tanke jag tänkte & det kändes tröstande.

Alla som lärt in en vittringsapportering på sin hund vet att det är ett moment som kan läras in på 5 minuter, likväl ta ett halvår utan att det sitter. Varför skulle det vara enkelt för just min hund, kan man fråga sig? Baggis har inte lätt för detta eftersom galenpannan i honom tar över ibland. Inte lätt att balansera upp en lugn & fokuserad attityd, alltså. Vi har gått från att hitta rätt  bomullspad, kotte & nu pinnar på inte mindre än 4 månaders tid! Sedan får jag bieffekten att han börjar gripa i alla pinnar om jag lägger ihop momentet för ofta  Genar i kedjan, alltså. Då blir det till att dela upp hela härligheten igen & köra nosduttar på rätt pinne. Suck, varför har jag inte en slö golden retriever?

När jag hämtade Goya på dagis igår blev hon så lycklig när Baggis blev lämnad kvar & bara hon fick gå med så att hon skrek (ja, hon kan skrika som en katt när hon blir lycklig) rakt ut. Den första biten fick vi sällskap av springern Bob & Ulla. Sedan spatserade Goya före mig över torget med slakt koppel & svansen vevade från sida till sida. Vi gick hela gågatan ner mot norre port. Goya var så underbart glad, frimodig & lyhörd för minsta lilla signal. I norre katts park kopplade jag loss henne. Hon skuttade före & började genast skvallra på folk. Hon såg en kråka, tog genast kontakt med mig för att fråga - får jag. Kom här, viskade jag fram & vips så gick Goya vid min sida. Sedan gick vi bredvid Nissan hela vägen hem. Vi mötte massor av folk och några hundar. Goya skvallrade på alla genom att komma tillbaka & gå vid sidan förbi. Det kom cyklister & fotgängare som passerade förbi oss bakifrån. Hon gled smidigt åt sidan på mina små handtecken. En kvinna kom upp jämsides med Goya som gick 10 m framför mig. Goya tittade på kvinnan och jag såg att hon ville hälsa. Då signalerade jag "före" & Goya började att gå framförgående med fullt fokus framåt. Vid slottsmöllan hittade hon en lång pinne & tog ögonkontakt för att fråga ifall hon fick ta den. Svaret var naturligtvis ja. Efter några attacker mot pinnen bar hon den stolt ända hem. Väl hemma hade vi puss- & gosstund på mattan. Hon ville inte sluta. Min underbara, fantastiska hund.

...med garanterad wow-effekt kommer här!
 
- Kött - 500 g köttfärs/lever/hjärta/njurar/fiskrens eller 2 burkar makrillfilé eller 2 burkar tonfisk
- 2-3 dl majsmjöl (finns på "utländska hyllorna. Maizena blir inte bra..)
- 2 matskedar vetemjöl (om smeten blir blöt)
- 3-4 ägg
- Riven parmesanost efter smak
- Två matskedar olja
 
Dela sönder köttet i en matberedare så att det blir finfördelat. Blanda i övriga ingredienser & mixa till en slurry. Häll smeten i en långpanna med smörpapper.
Grädda i 175 grader tills smeten stelnat. Skär i längder/kuber medan det fortfarande är varmt och frys in direkt. Bitarna blir styckfrysta eftersom ångan lägger sig på ytan av varje bit!

Smaklig spis!.

... så skulle det ligga en wienerkorv vid varje lyktstolpe. Tuggben måste man obegränsat antal av varje dag. Bollar ska vara i sällskap av andra bollar, i så kallade bollhav. Snygga boxertikar måste man ha på besök, minst ett par stycken varje dag. Annars blir det tråkigt. Sängen ska vara en meter hög och stå placerad mitt i huset med uppsikt genom alla fönster. Matte skulle vara hemma varje dag och stå redo att leka närsomhelst han behagar. Då skulle man vara en riktigt lycklig boxer!

Eller...?

Är det så att överflöd gör oss gladare? Ju mer pengar desto lyckligare? Ju flådigare bil, desto bättre mår man? Ju mer aktiviteter man har på semestern, desto trevligare var den? En fråga som behöver ett ärligt svar - är du nöjd med din senaste löneförhandling? Blev det vad du hade tänkt dig? Om chefen hade gett dig de där hundralapparna extra så hade du varit nöjd? 

När blir ni tillfreds i era liv? När är ni som lyckligast?

Tar du hand om dig själv och den kropp du bor i? Den frågan ställde jag mig idag & svaret var väl lite si och så. Så, jag bestämde mig för att planera in lite "vardagslyx" för mig själv! Så, om en kvart åker jag ner till stan för att klippa mig. Älskar när någon pillar i håret & sedan blir man så fin. Nästa flexmåndag så blir det thaimassage - en present från min "fantastiska tävlingslydnadskurs" förra året på Oskarströms Brukshundklubb. Dags att bli en gladare, vackrare och mer harmonisk människa!

Igår kväll tränade Ulla, Pia & jag lite lydnad med hundarna på en fotbollsplan på Sofieberg. Ulla & Bob började. När deras träning var slut råkade Bob tappa den blå lilla bollen i det höga gräset bredvid planen när han pinkade. Lätt hänt, en liten springerpojk kan ju inte göra två saker samtidigt. Till saken hör att Bob inte hittade igen sin boll, den enda boll han verkligen gillar. Jag erbjöd mig att ta ut Goya & göra ett litet uppletande.

Goya var pigg & käck igår, men det var ett litet tag sedan vi körde uppletande. Så, för att peppa henne lite extra tog jag tag i halsbandet & höll emot samtidigt som jag väste fram "leta bollen" några gånger innan jag släppte iväg henne. Hon for iväg som ett jehu & skuttade upp och ner över grästopparna i det höga gräset. Det såg så härligt ut. Rätt som det var tog det stopp. Det enda vi såg var en randig svans som stack upp ur gräset & snurrade runt som en propeller. Bra, tänkte jag, nu har hon hittat bollen. Jo, men visst! Rätt som det var kom hon farande med hysterisk fart ut ur gräset & före henne kom en guldfärgad fotboll farande. Hon drog banne mej en repa över hela planen medan Ulla, Pia & jag vred oss av skratt.

Jag hade inte hjärta att be henne att leta efter den lilla blå bollen. Hon hade ju gjort vad jag bett henne om & hon var ju överlycklig. Kunde inte heller med att sätta in henne i bilen. Så, hon fick rejsa runt på planen med sin nyfunna guldboll medan Pia & R2 tränade lydnad...

Igår kväll tränade Ulla, Pia & jag lite lydnad med hundarna på en fotbollsplan på Sofieberg. Ulla & Bob började. När deras träning var slut råkade Bob tappa den blå lilla bollen i det höga gräset bredvid planen när han pinkade. Lätt hänt, en liten springerpojk kan ju inte göra två saker samtidigt. Till saken hör att Bob inte hittade igen sin boll, den enda boll han verkligen gillar. Jag erbjöd mig att ta ut Goya & göra ett litet uppletande.

Goya var pigg & käck igår, men det var ett litet tag sedan vi körde uppletande. Så, för att peppa henne lite extra tog jag tag i halsbandet & höll emot samtidigt som jag väste fram "leta bollen" några gånger innan jag släppte iväg henne. Hon for iväg som ett jehu & skuttade upp och ner över grästopparna i det höga gräset. Det såg så härligt ut. Rätt som det var tog det stopp. Det enda vi såg var en randig svans som stack upp ur gräset & snurrade runt som en propeller. Bra, tänkte jag, nu har hon hittat bollen. Jo, men visst! Rätt som det var kom hon farande med hysterisk fart ut ur gräset & före henne kom en guldfärgad fotboll farande. Hon drog banne mej en repa över hela planen medan Ulla, Pia & jag vred oss av skratt.

Jag hade inte hjärta att be henne att leta efter den lilla blå bollen. Hon hade ju gjort vad jag bett henne om & hon var ju överlycklig. Kunde inte heller med att sätta in henne i bilen. Så, hon fick rejsa runt på planen med sin nyfunna guldboll medan Pia & R2 tränade lydnad...

Positiv förstärkning funkar inte bara på hundar utan också på människor. Här är ett exempel ur verkligheten.

För några veckor sedan fick jag reda på att en av mina medarbetare blivit erbjuden ett annat jobb. Personen ifråga, som för övrigt är väldigt betydelsefull på arbetsplatsen, upplevde att den saknade stöd från de personer som stod närmast uppåt i hierarkin. Mina kollegor & jag bestämde oss då för att framföra vår uppskattning över honom till ledningen i ett mail, så att ledningen skulle förstå hur viktig han är för oss. Vi bad också om att att ledningen skulle arbeta för att han skulle vilja vara kvar. Idag berättade en glädjestrålande medarbetare att han valt att stanna kvar på vårt jobb. En starkt bidragande orsak var mailet som resulterat i att ledningen börjat fundera över vilken (negativ?) feed-back de gett honom tidigare. Han fick upprättelse, beröm för sina insatser från ledningen och stöd & uppskattning ifrån oss.

Visst är det fantastiskt att vi kan påverka andra människors välmående med bara några få ord...!

...än under tre års träning av detta underbara men för-ben-ade moment. Baggis är ju rätt het & intensiv i sitt kroppsspråk när vi tränar lydnad. Det är oftast en fördel, men i krypet är det som bekant inte så. Han har mängder med olika tekniker att krypa. Efter kursen hos Fanny Gott för en vecka sedan och brukslydnadskursen för Fia Ahlström ikväll så har min bild av hur träningen ska gå till klarnat. Grundtanken är fortfarande shaping, men träningssättet är ett annat:

- Baggis lägger sig spontant & jag ställer upp en bit framför honom. Sedan får han krypa mot mig, vilket minskar stressen jämfört med ifall jag hade backat bakåt samtidigt.

- Han får krypa tills tekniken är helt perfekt. Jag accepterar inga halv-lusiga utföranden, inte ens ett "nästan-rätt". Rätt teknik är att föra ett bakben i taget framåt och sedan under sig, medan kroppen är helt horisontell med underlaget. Frambenen ska vara rakt fram (han har en tendens att "spreta" lite med frambenen vilket gör att han kryper oharmoniskt och blir hög på höger armbåge). Rörelserna ska vara som en fot på bastrumman, jämna och lugna.

- Ingen klicker utan godis i båda händerna. Fördelen är att jag kan få bort fokus på belöningshanden genom att alltid ge belöning från den hand han inte tittar på. Dessutom ger det mig möjlighet att plocka tillbaka belöningen "ur munnen" på honom ifall han hunnit göra fel efter att jag sagt bra.

- Belöningar kommer på udda krypsteg, typ 1, 3, 5, 7, i syfte att få flyt i krypet och undvika kaninskutt.

- Höga krav på utförandet ger lite frustration vilket motverkar en bra krypteknik. För att lyckas måste han bli medveten om och självmant gå ner i stress, vilket jag nu tror är den enskilt största faktorn till att vi har problem med krypet.

Ikväll på kursen kröp han helt perfekt vid sidan i cirka 7 steg. Jag är överlycklig över att jag äntligen hittat ett sätt att förklara vad jag vill.

I veckan var jag observatör på en shapingkurs för Fanny Gott i Göteborg. Jag tänkte att jag skulle snappa upp så mycket om hennes filosofi & träningstekniker som möjligt så jag skrev & filmade massor under dessa dagar. Jesikens, vad skicklig hon är som hundtränare.

Hon började först med att prata om vad shaping är och vilka fördelar det har jämfört med konventionell träning. Därefter kom hon in på hur ett bra shapingpass ser ut & poängterade särskilt hur viktigt det var med att planera och utvärdera sina träningspass (det gör vi väl alltid, eller hur... :-) ). Därefter var det dags för shapingövningar som Fanny förklarade och visade med egen hund. Det var sammanlagt tio hundar som tränades i en inomhuslokal på cirka 100 kvadratmeter. Samtliga hundar var "burlekstränade" och låg sonika helt frivilligt i varsin egen bur med öppen dörr under träningspauserna. Utanför tränade och lekte folk med sina hundar & det var bara någon enstaka gång som någon hund smet ut när lockelsen blev för stor. Det var häftigt att se & visade definitivt att hundarna hade annat att tänka på än att lattja med eller spänna sig mot andra hundar. 

Det som faschinerade & gav mig mest under kursen var att titta på hur Fanny tränar shaping med sina hundar. Hon är helt avskalad i sitt kroppsspråk under träningen och har kriterierna helt klart för sig innan hon börjar. När hunden sedan börjar bjuda beteenden är hon snabb att markera (i de fall hon använder klicker, vilket bara var ett fåtal övningar) & belöna. Därefter höjer hon snabbt kriterierna. Ibland blir det långa sekvenser där inga belöningar kommer, just därför att hunden inte gör beteendet. Det är enligt Fanny ett sätt att lära hunden att hantera frustration pga utebliven belöning, vilket många tävlingshundar har problem med. Sedan sänker hon inte kriterierna utan vidare vilket innebär att hon ställer krav på hunden att arbeta hårdare för sin belöning. Jag tror att många hundtränare (även jag ibland) går tillbaka i inlärningen när hunden slutar jobba. På så vis "curlar" man hunden & gör det enkelt för hunden att lyckas. Vad lär sig hunden på det?

Ja, jag är otroligt nöjd med kursen & jag känner att jag ifrågasätter delar i mitt eget träningssätt. Det är nyttigt & jag hoppas att det gör att jag utvecklas.

Tjoho, Bag här!

Morsan e ett orakel. Hon hade behövt eftersökshunden i söndags. Jag nosade fint i fem pinnar & sen var det en kurva. Den svängde inte jag i... Det var synd, sa morsan. Men, hon var inte sur utan faktiskt ganska glad. Vi lekte & busade efteråt & jag tror henne när hon säger att det är hennes fel. För, hur i hela friden skulle det vara mitt? Jag är ju perfekt.

Sen gjorde vi det är med att ligga på rad när de pangade. Det gjorde jag superbra, trots att världens läckraste lilla boxerspätta låg bredvid. Efter det skulle jag springa till Sylvia medan dom pangade & det gjorde jag för en tolva... Vad menas med det? Som om inte detta skulle vara nog så kedjade morsan några moment tävlingsmässigt (betyder INTE att hon kedjade fast mej, alltså) & jag gjorde allt superbra. Eller, hon sa något om att sätta karlssons klister i ändan när hon kastar träklubban som jag ska hämta, men att det är ett angenämt problem? Jag fattar ingenting. Det klart att man måste tjuva lite.

Som ni nog fattar så har jag varit extremt duktig. Dessutom är jag trevlig & snygg & inte alls ego.....

Pussar till alla dom snygga boxerspättorna jag flörtade med. Ni vet var jag finns...

Tja   / Bag