AKT 2.

en tjej kommer in på det lilla kontoret där jag sitter och programmerar.
i samma lilla rum sitter två av hennes arbetskamrater. två tjejer.

tjej 1 till tjej 2 & 3: -var ligger trinidad & tobago?
tjej 3: -vad är det för nåt?
tjej 1: -nåt land tror jag. vet du var det ligger? (till tjej 2)
tjej 2: -näää..
jag: -..västindien. ..i havet.
tjej 2 & 3 tittar på mej som om dom precis upptäckte att jag satt 50 cm från dom.
tjej 1: -ahaa! det är öar va?
jag: -mm..
tjej 1: men asså, hur ser dom ut där? ÄR dom neger? alltså sånnadär riktiga. negersvarta liksom! vet du om dom är det?
jag: -..va? hmm.. nejdu, det vet jag inte. ..ligger i alla fall utanför venezuela har jag för mej.
tjej 3: -är dom negrer i venezuela??

-herregud, man har ju sett jämnåriga vänner och arbetskamrater både fulla och bakfulla, men att det skulle bli ens egen dotter på 10 år som man släpar hem aspackad trodde man ju inte. ja så går det. så går det när man låter barnen smaka. kom ihåg det.
sa hon. mamman med den ASJOBBIGA rösten som beordrade sin vänninas döttrar att stötta upp hennes egen avkomma när hon krängde på henne jackan. och hon var verkligen packad. ungen. så jääävla full. hon kunde inte stå upp och såg helt däckad ut. "låter barnen smaka" ..avisst. hur jävla mycke då egentligen?

den där mamman var nog för övrigt inte helt nykter heller. hon var ute på middag med sina två väninnor och deras alla barn. 7 stycken i åldersintervallet ca 5 till 11 år. dom var på hotel kullaberg i mölle som även jag och pappa befann oss på. vi hade jobbat hela dan och skulle precis åka hem. jag väntade i hallen medan han hämtade lite grejer.

samtidigt som hon trycker på sina druckna dotter mössan ropar hon med sin groteska röst på sin son som sitter i soffan på andra sidan lokalen.
-haaaaaampuuuus!! [vi kan kalla honom hampus, jag kommer inte ihåg vad han hette] vi ska heeeeeeeem nuuuu! vi måste gå hem för din syster mår inte bra! kom nu!
jag, tillsammans med en av tjejerna i restaurangen beskådar roat spektaklet från behörigt avstånd ståendes i dörröppningen till personalingången till baren.
-HAMPUS! förfan. kom NU! hon vänder sej åt mitt håll ..du! du tar och säger åt hampus att mamma vill att han ska komma nu! seså!
jag var säker på att hon snackade med en av dom andra småtjejerna i barnflocken som stod till höger om mej. icke.
-ja du! du som står där och hänger! säg åt hampus att mamma vill att han kommer nu! du har säkert mer auktoritet i denna situationen! han lyssnar på dej!
-jag?? jaja..
jag går fram till den lille killen som sitter i soffan och leker med ett schack. snackar med honom och säger att hans mamma vill att han ska gå hem nu. han pratar om en massa olika saker och vi glider in på schack lite, diskuterar daimpappret som nån har slängt på golvet, resonerar kring huruvida en av bönderna kanske faktiskt inte egentligen hör till spelet eftersom den inte har magnet under sej som alla dom andra pjäserna..
-men för FAA-AN! visa lite auktoritet då!! få honom att röra på sej!
jag tittar upp på mamman. känner en viss irritation. fortsätter samtalet med killen.
-MEN AUKTORITEEEEET FÖR HELVETE DÅ! bevisa att du är kapabel att j-o-b-b-a [=det maximalt överlägsna idiotförklarartonläget] på ett sånt här ställe!!
irritationen kring hennes gapande växer till sej. precis som istapparna växer till sej på min pratbubbla när jag reser mej upp från golvet och vänder mej mot henne..
-du. . . . [=ganska lång tystnad] jag j-o-b-b-a-r inte här.
-näHÄ?? och vad är du förnåt då? är du GÄST här eller?? [som att det skulle vara sjukt stört om jag faktiskt var det.. på detta hotell som vi faktiskt befann oss på]
-nej, jag jobbar med kassasystemet. jag p-r-o-g-r-a-m-m-e-r-a-r.
-jaja, då jobbar du ju här. du fixar grejer här, alltså JOBBAR du här. alltså är du en del av personalen just nu. så se förFAN till att visa lite auktoritet nu.
jag snear lite till, går fram och talar åter igen om för henne att
-jag jobbar inte här. ta du och hämta din son nu.
..med stora långa istappar på pratbubblan.

så himla konstigt folk.