Det har varit en evighet sen jag uppdaterade och det har sina skäl……  Det har varit så himla jobbigt och gå in på bloggen för att logga in och bli påmind om Lillebror. Eller snarare bli påmind om hur allt gick till. Det hugger i hjärtat varje gång…  Men det huggr inte när man tänker på alla bra saker. Då känns det bara fint. Men det hade jag inte tänkt att skriva så mkt om nu. Det blir snarare en återblick över gånga året som tävlingsår.

Förra året gjorde vi bara 4 tävlingar. Sparsamt är ordet. Första tävlingen blev jag väl lite övertalad till om jag ska vara helt ärlig men samtidigt så var jag så himla sugen att testa på hkl sök med Tula. Hade inga förväntningar med tanke på den minst sagt sporadiska träningen vi fått till och gick in i dagen med att det får bli som det blir. Och det märks väl när man inte riktigt är på hugget och överhuvudtaget var det inte en höjdardag. Tula kände nog inte igen mig och jag kände inte igen henne. Hon var inte heller på hugget och något bra race blev det inte. Vi bröt och så var den dagen till ända.

Naturligtvis har vi satsat det mesta på spåret och 2 veckor senare åkte vi till Småland för att tävla i hkl spår istället. Nu var vi lite mer taggade båda två och vi åkte hem med en uppflytt. Var så himla glad och det blev några tårar under dagen. Bestämde mig där och då att det inte skulle bli några tävlingar i lydnaden heller resten av året utan endast i spåret. Känner mig grymt orutinerad och väldigt bortkommen i elit och ville lägga min energi på dom momenten istället för att blanda.

Debuterade på Boxer-SM och kan säga att jag var supernervös. Har aldrig varit nervös med Tula på det sättet men när vi startade fria följet var mina knän som gelé och jag kunde inte gå varken ordentligt eller rakt… Tula tyckte nog att nåt var lite fel men hon skötte sig super trots sin klantiga matte och poängen vart väl lite bättre än var jag trodde. Inte lätt att debutera i elit på ett RM det kan jag lova….. Men vi genomförde tävlingen vilket var målet – inte bryta utan bli godkända och jag var jätteglad över att vi fixade det tillsammans. En annan höjdpunkt den helgen var söndagens utställning. Förvånande nog placerade sig Tula som 2:a i klassen och vi som stod vid sidan om kommer aldrig att glömma mina två proffshandlers – både  i och utanför ringen. Så himla kul hade vi och det är helt klart ett minne för livet!

Sista tävlingen blev i september och fick minst sagt ont i magen när pm:et kom med idel SM-ekipage som var i grymme-form. Återigen känns det som om man knappast har i elit att göra men man blir ju en erfarenhet rikare iaf eller? Tula fick en tuff start med platsliggning på frostig plan kl 7 på morgonen. Hon låg men skakade extremt mkt när jag kom fram till henne och en del pip hade det varit. Men jag har sagt det förut, med den dåliga erfarenhet hon har av platsliggningar så är varje lyckande en stor seger, så länge hon ligger har vi kommit ännu längre på väg. Stegen var direkt efter och Tula gör det jättefint och en dubbeltia blev det. Sen blev vi uppdelade i 2 grupper och min grupp skulle börja med lydnaden. Var faktiskt lite lättad eftersom många åkte iväg och helt plötsligt avbefolkades gruppen rätt så rejält. Var därför inte ett dugg nervös när det var våran tur. Fria följet kändes kanon och vi fick även kanonpoäng. 9,5 känns så himla bra i elit!!! Sen inkallningen och framåtsändandet som är klurigt och svårt var jag nöjd med, inga höjdarpoäng men helt ok. Krypet – fick vi 10 av ena domaren!!!! Sen metallapporteringen…. En nolla blev det men det finns en förklaring. Dagen innan så hade det råkat komma en massa myggmedel på metallen och jag fattade inte det förrän det var för sent. Och minnesbilden satt kvar och Tula ville inte ta apporten, helt förståligt naturligtvis. Tungapporteringen – 9-9 och ett snett sättande. Sen inför sista så var Tula helt fokuserad på lådan med alla apporter som stod precis jämte hindret. Tyvärr lite för intressant för Tula som skippade att hoppa och kollade in apporterna istället…. Jodå nyfiken är hon allt. Kände på mig att nåt sånt kunde hända men gick av planen och var så himla glad. Kändes trots 2 nollor att vi gjort det så bra vi bara kunde. Och att då bara vara 2,5 poäng ifrån cp på lydnaden är nog inte så jäkla dåligt ändå.

Sen ut till spåren och blir visad en underbar upptagsruta. Vi gör ett bra upptag om än lite struligt så det blir 9-9. Sen så är det bara att gå efter. Alla pinnar in och ett kanonarbete av min lilla vovve. Sist blir det upplet. Och då i en jättesvår ruta, ingen vind och gassande sol. Börjar tänka när alla höjdarekipage kommer tillbaka en efter en och endast hittat 1 eller 2 föremål… Men en mkt trött Tula kämpar och kämpar och får in 3 föremål. Kändes efteråt att luften lite gått ur oss av trötthet men vi var nöjda och glada. Slutade på en 7:e plats av 13 startande och snubblande nära cp som sagt.

Några dagar senare sträcker sig Tula och vi får lämna återbud till den sista tävlingen vi är anmälda till och det känns helt ok att det inte blir någon mer tävling för året. Den nivån vi hade i Lilla Edet är precis så bra vi kan vara just nu och jag vill hellre gå in i en träningsperiod och fila på allt. Tyvärr blir inte det långvarigt med tanke på snön som kommer en månad senare…

Nu har vi haft ett rekordlångt uppehåll men är grymt taggade på att komma ut och tävla och träna igen. Finns ju naturligtvis ett stort mål med året och kanske kan vi någon gång kan komma dit och få det där blågula lilla pappret….

Vet inte riktigt vad jag ska börja och vad jag ska skriva, det jag däremot vet är att jag och Pelle saknar våran hund så mycket så att det gör ont. Fredagen är en dag jag aldrig kommer att glömma.

Det som både är fruktansvärt jobbigt för oss men samtidigt en stor lättnad är att det gick så snabbt. På mindre än 2 timmar så var vår hund borta. Det började vid halv 8 på kvällen när jag stod och lagade mat och Pelle höll på att packa inför semestern. Lillebror hade legat och sovit i köket och efter en stund när jag tittade på honom stod han upp och såg underlig ut. Jag gick fram till honom och såg att han var väldigt låg och tryckte svansen mellan benen. Kände på honom och upptäckte att han var spänd som en ballong över buken, och att han hade väldigt ont. Jag ringde Blå Stjärnan och Pelle sprang ut för att kissa Tula och sen så lyfte vi in Lillebror i bilen och åkte iväg till Göteborg. På knappt 30 minuter är vi framme, och får komma in till vetrinär direkt. Omgående röntgas han och när sen vetrinären kommer in till oss och berättar att de har sett en förändring på mjälten förstår jag direkt vad de pratar om och bryter helt ihop. För Pelle tar det en stund till innan han till fullo förstår vad det egentligen handlar om. När det väl sjunkti in och vetten gått därifrån för att ge oss tid, ja ni som varit med vet hur det känns. Att beskriva det går inte. Pelle gick ut och hämtade hans filt, gav han godis och gosade och busade med honom så mkt han orkade. Det sista han gjorde innan han la sig ner var att ställa sig över Pelle som låg ner på golvet och pussa honom och sen när han nästan hade somnat och vetrinären kom in vifta han på svansen när hon klappade om hon.

Det som på något sätt känns bra är att det gick så himla fort - för hans skull. Men för våran skull så var det värsta tänkbara. 9 år och pigg och fräsh som aldrig. Lillebror som samma dag bara några timmar innan hade lekt och busat som tusan med Tula, de hade racat på ängen och jagat varandra och det fanns inga tecken alls på att något var fel. Förmodligen sprack tumören på kvällen, varav smärtan och att det gick så fort. Dagen innan hade vi varit och badat och lekt och bara haft en go dag. Ja gråter det gör jag hela tiden och huvudet är fullt av tankar och skuldkänslor över att ha lämnat honom där på kvällen alldeles själv och förhoppningar på att det nog inte har hänt, och jag ropar på honom och kommer på mig själv i samma stund att han inte kommer.

Älskade lilla Lillebror, vi saknar dig och vi längtar efter dig så.

vad tror ni, tävling eller?

Och det blev ju rätt så bra!!! Har haft lite otur med bortlottningar och endast en enda tävling kom vi med på i vår. Kände verkligen att vi skulle satsa allt på en enda chans. Det fick bli en lång resa till Tranås, vi åkte redan igår jag och Tula. Lillebror fick lite semester hos mamma och pappa (helt säker på att det är 5 kg + på honom nu) eftersom Pelle jobbade. Skönt att få åka iväg med bara Tula och få ladda ihop. Kom till Tranås tidigt på lördagen och kollade in elitspår-ekipagens lydnad. Bra när man får koll på hur de lägger upp lydnaden och bara kunna vara i miljön lite. Försökte gå och lägga mig tidigt, men jag var inte den enda gästen på vandrarhemmet den här natten och det var en hel del spring hela natten. Vid 5 fick jag nog och gick upp. Inte bästa läget kanske... Strax efter fick jag ett peppnings-sms av en mkt morgontidig (eller galen) Annelie. Skönt att veta att stödet finns där hela tiden, men Annelie som jag skrev - Gå och lägg dig människa!

Tidig samling, kl 7 och träffade på Nina och Thelma som också skulle tävla högre. Himla skoj att träffas, vi konstaterade att vi nog bara brukar synas på Sm, eller Lerum ibland. I vilket fall som helst så är dagen perfekt planerad,  ett superbra upplägg för oss - specialen är först. Känns lugnt direkt och nervositeten är som bortblåst.

Ut till skogen och det blev en väldigt kort väntan innan påsläpp. Väl där var det en jättefin ruta, om än lite klurigt lagd på skrå. Tula tar upptaget klockrent, och det känns från början att detta är rätt. Väl ute i spåret jobbar hon jättebra, fast jag tycker att det dröjer lite innan första pinnen. Misstänker att vi gått över en tidigt, och sen börjar det rinna på. Pinne på pinne och helt plötsligt en pinne som inte är våran... En missad spårapport från tävlingen dagen innan. Men Tula spårar så bra och lugnt så jag bara traskar efter i vad som kändes som makligt tempo. Kommer ut på ett kalhygge och hittar 3 pinnar till. Till slut ut mot en liten igenväxt traktorväg och tänker att slutet borde komma när som helst. Helt plötsligt står vi vid stora vägen - Helvete, vi har missat slutet... Ropar på spårläggaren och försöker lokalisera henne, springer upp mot henne och ber Tula leta spåret igen. Paniken börjar närma sig, ska vi missa denna tävlingen pga att vi inte får slutet? Men efter bara någon minut så har vi slutet - Tack gode Gud!!!  Sen visar det sig att vi trots detta och lugn takt i spåret har 9 minuter till godo... Tula har jobbat på bra med andra ord.

Supernöjd och jätteglad åker vi tillbaka till klubben. En liten väntan innan upplettet och när jag plockar ut Tula är hon sååå fräsch och supertaggad. Kör ett upplägg enligt Anna-Lena Wendts råd och snacka om gensvar från Tula Tyvärr så får vi bara in 3 föremål, men hon jobbar i rätt fas och är sansad, inga rusningar och det är en tuff ruta. Lägg därtill nästintill ingen vind alls. Får superbetyg av domarna. 8-8, alltså inget annat att dra för än ett missat föremål. YES!!!

Sen dags för platsen där vi lägger ihop med lägreklass. tyvärr så bröt Nina och Thelma så vi var bara 2 kvar i hkl. När vi gömt oss på platsen säger min medtävlande direkt att "nu kommer min hund snart". Jag blir lite ställd och frågar vad han menar, och han säger att hans hund inte brukar ligga kvar på platsen. Frågar honom då varför han övh lägger platsen och då svarar han "det ska väl era hundar tåla"... Snacka om att lägga över ansvaret på någon annan... Idiot!!! Säger till honom att det är rätt så respektlöst mot alla andra och då får jag till svar att jag ska hålla tyst. Kändes riktigt obehagligt faktiskt. Och när första skottet går så springer hans hund och gömmer sig nere vid bilarna. Bedrövligt verkligen...Förvånande att det fortfarande finns folk som tvingar sina skotträdda hundar till sånt. När tiden sen är ute så sitter 2 lägrehundar upp och en tredje har vänt sig 180 grader mot skytten. Tula har nog tyckt att situationen är rätt så jobbig och krypit ett steg. Men naturligtvis är jag jätteglad över att hon klarar det och ligger kvar, om än med oro.

Sen dags för lydnaden. har en bra känsla och fria följet går rikigt bra. Enda missen är ett snett sättande i en vänsterhalt (rakt mot domaren... ). Dags för favoritmomentet inkallningen. Och vet ni vad - Tula stannar!!!! Gott, ser att en av domarna fiskar upp en 7:a men det spelar ingen roll. Hon stannar, och lyssnar. Sen framåtsändadet, hon går riktigt bra, inga tjuvningar (!) men liten sen tempoväxling, men det känns riktigt bra. Full fart på inkallningen och en riktigt bra andra-sträcka. Krypet kändes jättebra, väldigt lugnt och ingen vänsterarmbåge uppe. Skallet kanonbra (kommenderingsträningen har gett resultat) om än så studsar hon. So what? Tungen är jättebra, men en lite tveksamt upptag som ibland är vårt problem. Bara hoppet kvar och jag vet att hon lätt slår i när orken tryter. Tycker mig höra ett islag på uthoppet och Tula sätter sig väldigt nära hindret... Tänker i mitt stilla sinne att nu lär hon ta stöd men hon tar verkligen i för kung och fosterland och inget islag. Och tydligen så hörde inte domarna det jag trodde mig höra heller utan får 10-10.

Känner när jag går av att håller inte det här, ja då vet jag inte vad jag gör. Kramar om Tula rejält och hon får sin boll och vi är på ängen och leker en stund. Går sedan in i stugan och får se poängen - 521,25 och uppflytt!!!!! Kan säga att då kom tårarna. Fick en stor kram av Nina, känns härligt att man känner ngn då det faktiskt går bra och kan få lite grattiskramar ibland. Ringde både Pelle och Annelie och grät lite, sen prisutdelning med fina priser, hundmat och en bukett rosor! Lovade att Tula skulle få en boll istället och dagen till ära invigde vi en ny tennisboll. Tror nog att hon var gladast! Så nu mina vänner är vi helt plötlsligt i elit! Det känns rätt så bra faktiskt! Poängen blev:

Fritt följ:  8,5-9
Ink:        7-7
Framåts: 7-7
Kryp:       9-8
Skall:     8,5-8
Apport:   8-8,5
Hopp:    10-10

Platsliggning: 9-9

Summa lydnad: 232,25

Upplet: 8-8

Spårupptag: 10-10
Spår:            9-9

Summa special: 289 och en totalsumma på 521,25

Efter att alla VP är sammanräknade så blev det helt ok placeringar för Tula

LO-mästare i lydnad, 2:a plats i brukset, delad 3:e plats i Lydnadsboxern, delad 10:e plats i Forrester J.

Kanske jag snart ska börja omvärdera min inställning till utställning.... Man faller ju bort i räkningen från en del andra VP, men nä - förmodligen inte. Men man ska aldrig säga aldrig har jag hört.

Ska också säga ett JÄTTEGRATTIS till Tulas valpar Queensies Harrick, Helix & Hilton som idag blir 1 år! Herregud så snabbt det gått, nu börjar äntligen det som är mest spännande - röntgen, MH, tävlingsdebuter m.m Stort grattis till er alla!

Hittade ett störtskönt kort från i somras. Ja ni alla vet ju att ingen av mina hundar gör sig så bra på kort... Lägg då till att de är extremt svårfotade. Ibland blir man bara tokig när man inte får ihop det. Så här brukar det bli, men jag blir så varm när jag ser bilden, för det är verkligen MINA hundar. Jag hade satt båda två så fint jämte varandra och hade bollen utom räckhåll och tar 5 steg framåt. När jag vänder mig om ligger Tula och rullar sig med bollen i munnen och Lillebror spanar något helt annat än det matte vill att han ska titta på...  SUCK!!!!

Året började med en dräktig Tula, inte så mkt träning utan bara en väntan på valpning och den fotoperation som var planerad att gå igenom i februari. Och dom där små valparna kom, men inte utan komplikationer. En fruktansvärd dag och natt var det, och den maktlöshet man känner över att inte kunna göra någonting var helt osannolikt jobbig och ingenting man önskar att någon ska få behöva uppleva med sin hund. När jag kom hem den morgonen vid 5 var jag så trött att jag knappt mindes hur jag tagit mig hem.

Sedan kom 8 veckor och många många timmar i valplådan där jag bara satt och njöt av att se hur olika valparna var från dag till dag. Men mest satt jag och gosade med Tula, varje gång jag var där tog hon sin boll och visade med all tydlighet vad hon helst hade lust att göra och det var jobbigt att då hoppa på kryckor och inte ta ut henne.

Lillebror däremot hade nog det riktigt gott. Full uppmärksamhet hemma och med en matte som var hemma hela dagarna så levde han livet. Han blev verkligen ompysslad mer än vanligt och trots att han är en hund som inte uppskattar mysstunder så fanns det tillfällen då även han kom upp och la sig och kurade in sig hos husse eller matte.

Även om det var jobbigt att vara utan Tula så länge så kan jag säga utan att överdriva det minsta att hon hade det helt fantastiskt hos Carin och Hans. Underbara Hans som varje morgon gick ut timslånga promenader med henne och för Tula blev han stora idolen. Hon satt i köket och väntade på honom om han åkte iväg och när han kom tillbaka blev hon tokig om hon inte fick komma ut till honom. Hon var med när han städade garaget och hittade bollar som han var tvungen att leka med tillsammans med henne. Det kändes väldigt bra att veta att hon hade det så gott hos Carin, och jag tror nog att det kom en liten tår hos Hans den dagen jag och Pelle hämtade hem henne…

Så när jag äntligen kunde ta med mig Tula hem, och min fot var ok var det gott att komma igång med träningen igen. Blev en hel del träningar ihop med Annelie, det ger mig så grymt mkt att träna ihop med ett kritiskt öga som ser minsta lilla. Lika petig som jag! Naturligtvis var jag tävlingssugen och några dagar efter karensen hade gått ut var vi anmälda till årets första tävlingar. Även om finliret kanske inte riktigt fanns där så vet jag att det kan funka ändå, hon är så pass grundtränad i momenten. Är det problem så är det pga att jag inte kan få ihop henne mentalt och få henne att landa. Även om elituppflyttningen inte kom i maj så var det inte långt ifrån, men det där med att ha en hund där det antingen kan bli en klockren 10 eller en klockren 0 kan ibland vara svårt att hantera. Men trots att vi var lite ringrostiga tog vi vårt LPII med en lite mindre bra tävling (mattes fel) och en kanontävling.

Lillebror fyllde 8 år, och trots att pälsen är mer vit än svart på många ställen så var det inte många tecken på att han börjar bli till åren. Lika pigg och alert som vanligt, gör sina fyrfota tokhopp lika högt som när han var 1 och har inte lärt sig ett dugg vad allmänlydnad är för ngt än. Och de där vackra mörka ögonen lika pigga och vakna som alltid.

Gick in i sommaren med träning på schemat och i augusti åkte vi på kennelläger. Fick kanonträningar både i spåret och på lydnadsplanen och det var så himla roligt att få umgås med alla. Sånt här lever man länge på, att få träffa folk som vill samma sak som en själv och är beredd på att lägga ner jobbet för det.

Därefter kom Boxer-SM och det blev en bra helg för oss. Med tanke på att Tula var långt ifrån färdig för trean blev det ännu en start i tvåan. Tur var ju det för det räckte ju rätt så långt. Var rysligt nöjd över vår 10 i fria följet den dagen, så stor publik har jag nog aldrig varit med om förut och det är härligt när man bara känner att man kan njuta av situationen och inte känna ngn nervositet.

Dagen efter var vi med i söket, och trots att vi inte ens blev godkända ute i skogen, så var jag ändå nöjd. Svårt att förstå kanske, men det Tula visade upp, bortsett då från de uteblivna markeringarna var riktigt bra. Klockrena dirigeringar, gick omslag där jag ville (tom 4 gånger vid ett tillfälle för att matte inte var helt nöjd) mkt fina tomslag och en underbar lyhördhet där samarbetet mellan henne och mig var så gott. Den här rytmen och ”flowet” man vill ha i jobbet fanns där. Och det var bara hon och jag. Ingen annan. Det var det som jag var så himla glad över, så trots att vi naturligtvis fick bryta var jag supernöjd ändå.

Efter Boxer-SM blev det återigen mkt träning, och få tävlingar. Vi blev bortlottade från en hel del, och efter att vi varit snubblande nära eliten så ville det sig inte riktigt. Och återigen känns den här balansen mellan laddad och koncentrerad hund till en hund som är så het att hon är så inställd på att ngt ska hända och när det väl händer är det som om hela hon exploderar är svårt att pejla in. Visst, i dom lätta momenten är det inga problem, men så fort avstånden mellan oss är lite större och det krävs lite mer från hennes sida så brister det ibland och jag känner verkligen mina tillkortakommanden som hundförare. Men den dagen då jag hittar rätt, då jäklar.

Lillebror som då alltid varit friska hunden gjorde mig riktigt rädd en morgon. När jag vaknar så står han vid sängkanten och tittar på mig, fast bara med ett öga. Hela vänstersidan på honom ser konstig ut och han öppnar inte ögat. Jag slänger på mig kläderna och är helt övertygad om att han fått en hjärnblödning eller liknande under natten och kör i ilfart till veterinären. Ganska fort står det klart att det inte är ngt allvarligt utan helt enkelt en ögoninfektion som fått ögonlocken att svullna igen kraftigt.  En lugnad matte får ta med sig sin gammelhund hem igen med lite mediciner och efter några dagar är Lillebror som vanligt igen.

Anmälde mig till en tävling till innan det skulle vara slut för året. Hade bestämt mig för att köra en söktävling till, denna gång gör vi en bra lydnad poängmässigt sett med tanke på att vi faktiskt nollade ett moment, men kommunikationsmässigt lämnade det en del att önska. Tack vare att det inte är så tunga och svåra moment får vi rätt bra betalt ändå, och ute i skogen gör vi ännu en gång ett kanonrace. Denna gång funkar markeringarna bättre och uppflytten är klar.

Sedan i november blir det återigen uppehåll. Efter den tuffa valpningen, och pga att det fanns en hel del att önska i efterhand med valparna så är en kastrering inplanerad. Många har frågat varför och jag har svarat så gott jag kan, men den största anledningen till kastrering är för att hon med all säkerhet är värksvag. Jag skulle aldrig någonsin utsätta henne för en sådan situation igen och ett planerat kejsarsnitt är helt uteslutet naturligtvis.

Samtidigt som kastreringen ska också en liten juvertumör plockas ut. Tyvärr blir provsvaret på tumören värsta tänkbara. Elakartad. Jag blev alldeles kall när veterinären ringde och nu är det superkoll på Tula varje dag för att minsta lilla ev förändring i juvren ska upptäckas så tidigt som möjligt. Efter kastreringen blev det vila hela kvarstående året för Tula, hon fick ta det mkt lugnt långt in i december, allt med tanke på att det är andra gången på mindre än ett år hon genomgått 2 stora ingrepp.

När jag tittar tillbaka på året och inser att hon faktiskt inte tränade eller tävlade i hela  6 månader så är resultaten helt ok. Elituppflyttningen grämer mig extremt mkt men med tanke på att halva året försvunnit för oss och träningen inte varit helt kontinuerlig så är jag rätt nöjd ändå. Känner att nu kan jag göra en slags nystart och lägga allt fokus på Tula 2010, satsa på rätt träning och lägga ner den tiden som krävs för det. Är jättesugen på att komma igång med träningen igen, och det finns en hel del att se fram emot i vår.

Uppdatering betyder bara en sak - tävling.

Faktiskt har vi tävlat 2 ggr sedan ssista uppdateringen. Men första känns ju ingen hit att skriva om. 5,25 poäng ifrån uppflytt till elit-spår. Då kan man lätt hålla sig för skratt... Och speciellt när det är mitt humör som är orsaken. Slutskrivet om det.

Idag däremot var det lkl-sök i Ullared. Tänkte att tar dagen slut tidigt kan man ju alltid shoppa som lite tröst... Kändes ju inte som en höjdare när regnet bara öste ner hela morgonen och vägen ner. Var tidig för jag ville kolla in de andra klasserna - många starter i både högre och elit. Platsen var först kl 10, och då had eTula hunnit vara ute och bli lite blöt under magen först. Ett måste helt klart. Att inte få gå och gömma sig är en nackdel, hon ligger mkt bättre om jag är dold, men idag låg hon bra, några suckar och nån skruv på rumpan. Annars bra och som vanligt är jag supernöjd om hon bara ligger. Sen budföring - inga problem sa Tula och hade full fart men hör och häpna, inga 25 meter bromsspår utan klockrena ingångar både hos mottagaren och mig. Sen direkt till lydnaden som lämnar en del att önska. Inte bra att köra lydnaden innan specialen, men bara att gilla läget. Tula är taggad som vanligt och på väg in flyger fan i henne och hon försöker hoppa upp och ta kopplet och börja kampa. Kopplet tog hon, men tyvärr mitt finger också, så blodvite innan programmet blev det.

Å ibland får jag ner henne, och ibland inte. Idag var en dag där jag inte lyckades riktigt men det höll någorlunda iaf. En del plogning och lite för långt fram i linförigheten, lite drag i koppel på framförgåendet, en hund som inte hörde när jag sa kvar på inkallningen, ett ngt slarvigt upptag på aporteringen, bra kryp och bra hopp och jag gick av och var supernöjd ändå, för på det stora hela helt ok. Sedan var det en lång väntan på 2 timmar innan vi fick åka ut i skogen. Nervös hinner jag bli, men när jag ställer upp på stigen för att bli visad rutan har hon redan plockat en figge. Skickar ut och markering kommer snabbt, bra och ihållande. Får andra figgen snabbt också, och då vet jag att vi har poängen för uppflytt oavsett vad som händer nu och kände mig väldigt lugn och fokuserad. Sen på näst sista slaget är hon ute bra länge, och jag misstänker att hon har figge men markering dröjer. Till slut ropar jag och hon kommer direkt. Men när jag ska skicka ut på nästa vill hon tillbaka och skickar därför om slaget. Får markering omgående. YES!!!! Klart är det och en mkt glad matte hämtar in Tula. Får veta av figgen att hon var där vid första slaget men markerade inte... Inte bra, får klura på detta varför det blir så. Detta drar domarna en enhet för, och en halv för ett litet stopp på ett tomslag där Tula mkt tydligt kände att ingen figge fanns.

Så det slutade med uppflyttning och klassvinst på 507poäng, och självklart är vi supernöjda, jätteglada och trötta efter en mkt lång dag. Poängen blev:

Linförighet        9-8,5
Framförgående  8-7,5
Platsläggande    9,5-8
Inkallning          0-0
Kryp                  9-8,5
Apportering       9-8
Hopp                9,5-10
Platsliggning     9-9

Budförng         10-10
Sök                 8.5-8.5

För igår var vi och tävlade. Igen! Stod som reserv i spåret, och fick ett samtal i fredags kväll som vi blev väldigt glada över. Är både jättenöjd och lite mindre nöjd med tävlingen. Det som inte var bra var hela specialen. Upptaget katastrofalt dåligt, Tula går ut plockar spåret direkt och går vänster. Strax innan slutet på rutan vänder hon och vill höger istället, tyvärr är detta bakspår. Inte första gången detta händer precis. Men efter mkt om och men så får jag henne till att släppa bakspåret och gå åt rätt håll. Tiden gick och i efterhand fick jag reda på att det var 3 sekunder kvar!!!! Så knappt godkänt men åtminstone ingen nolla.

Sen i spåret har hon spårat kanon i ett tufft spår. VÄLDIGT blött, och oerhört mkt uppför och nerför på blöta stenar där jag halkade mer än en gång. Hon plockade pinne efter pinne och vid slutet när jag räknade allt hade vi alla pinnar med och nästa 9 minuter tillgodo. Kändes riktigt bra, tills jag plockade upp alla pinnar och upptäckte att 2 av dom var omärkta och uppenbarligen inte hörde till mitt spår... Inte skoj. Förmodligen ngn som varit ute och tränat nån dag innan och missat 2 apporter... Nä, då blev jag inte glad. Kunde inte heller säga att hon hade ngt tapp överhuvudtaget, utan allt hade kännts så bra. Men tävling är tävling, och ibland så händer det. Men som sagt, Tula spårade superbra, och fokuserad hela vägen med lagom fart.

Visste ju då att trots om vi skulle göra ett überupplet med full poäng skulle poängen ändå inte räcka för uppflyttsgräns. Gick och fundera ett tag på om jag skulle fortsätta, men bestämde mig till slut för det. Uppletet nästa, lite roligt ruta med äng som sluttade uppför med lite enbuskar här och var och hela yttre baslinjen  med sly. Vad som inte syntes från start var hur blött och tungt det var för hundarna att gå. Tack gode gud för min lillebror som springer med Tula, fysiken höll alldeles utmärkt, men inte riktigt i huvudet. 2 föremål plockade hon relativt snabbt, sen så var det mkt självbelöning i form av spring längst ut i rutan. Såg också att hon tydligt markerade 2 föremål till men tog dem inte. Klarade 5-5 tack vare att det ändå såg bra ut, raka fina skick, apporteringen är klockren utan minsta tugg och hon har ju god fart och kamouflerar vad hon egentligen sysslar med för domarna.... Men matte såg minsann.

Sen till lydnaden, började med platsen där hon låg ok, lite stressad med matte nöjd över att hon ligger. Fick bra betyg. Sedan kort uppvärming och in igen. Fria följet bra, planen var dyblöt och mkt lerig. Jag halkade till några gånger och vi kom av oss lite, så det kunde varit bättre. Inkallningen är jag SKITGLAD över. Tula gör ett alldeles perfekt (i våra mått mätt) ställande. Vad jag inte såg var att hon flyttat sig när jag lämnade henne. Inget som längre är ett problem, så kan säkert ha varit leran och vattenpölen där vi ställde upp kanske. Framåtsändandet helt underbart. Ingen tendens till att tjuva, fin brytning 3 meter innan gruppen och lugn passgång ut. Ink i full galopp in till mig och likadant på andra sträckan. Jag var så himla himla glad! När jag sen såg betygen tycker jag allt att det var lite neddömt. De har dragit för att hon är långt ut, men det kändes som om hon låg helt perfekt. Krypet gudomligt, en liten rörelse från Tula i halten strax innan vi startade. Skallet var också bra, lite för mkt pumpning men jag var nöjd. Tungen kanonbra, ett slarvigt upptag endast.  Sen blir det en liten miss på hoppet. Uthoppet är jättebra, men på vägen tillbaka är det ett litet islag med ena bak. Förvånad blev jag när jag fick nolla av ena domaren... Visst, islag var det men stöd tar hon definitivt inte. Oavsett vilket så var jag jätteglad och mkt nöjd med henne när vi var klara. Upplägget idag har varit helt annorlunda än vad vi brukar ha. Tula har nämligen fått mkt beröm emellan momenten och mkt uppmuntran. Jag ville testa och se om hon skulle bli peppad av det eller om det skulle så slint i huvudet på henne, men hon tog det på rätt sätt, och kanske man nu kan kosta på sig att också visa sin glädje lite mer istället för ett leende och ugna viskningar som "duktig Tula" utan att hon går igång på fle sett. Känns skönt att hon fixade det.  Summan på lydnaden blev drygt 220 och det är jag oerhört nöjd med trots nolla i protokollet.

Poängen blev,

Fritt följ             8,5-9  (växlar pos - tr vänster)
Ink med st        7-8  (flyttar sig ngt, några steg efter kom,)
Framåtsänd       6-7,5 (ligger för långt fram - flyter ut)
Kryp                 10-9,5  (litet ryck i paus)
Skall                8-8 (hoppar - ändrar ställning)
Tungapp           9-9 (springer förbi - slarvigt upptag)
Hopp                0-7,5  (tar stöd - islag)

Platsliggning   9 - 9,5 (ngt orolig - gnäller ngt)

Upptag           5-6
Spår               8-8
Upplet            5-5

Summa 442,75 och en andra placering.

Släkten är värst säger ju dom och det stämde definitivt! Syrran Nova och Nicke knep första platsen, men ingen uppflytt för dem heller. Saknar ju platsen, men allt annat är så fint. Nova är så mkt mer balanserad än sin syster och det är så härligt att se. En bra special gjorde de också, så den där uppflytten är så oerhört nära, håller tummarna för er nästa gång.

Ja, bättre kunde det nog inte bli, första plats i LKL 2 och totalt andra bästa lydnad och ett silver med hem.

Tula gick grymt bra i fredags, och bara några få missar i lydnaden gjorde att vi vann! Mest glad och stolt är jag över att på de gånger vi tävlat i tvåan har vi haft 10 på fria följet inte mindre än 3 ggr och 9,5 på den fjärde. Det gör mig supersuperglad! Något mer som gjort mig väldigt glad är alla de som grattat och berömt Tulas lydnad, det betyder oerhört mycket för mig.

Det var tufft att få ihop henne innan vi skulle in, och tyvärr blev det lite grejer domaren drog för eftersom jag inte vågade "ta i" på kommandona. Ja, fast inte på inkallningen då,  tror nog att det inte fanns någon som missade det....  Hade tur att jag fick poäng på den iaf. Jätteglada och nöjda är vi! Poängen blev;

Plats:   10

Fritt följ: 10

Läggande: 8,5   ngt långsamt läggande (jag väntade 2 steg innan jag kommenderade)

Inkallning: 5     sent ställande

Rutan: 10

Apportering: 9    slarv vid gripande (Tula hann inte riktigt stanna....)

Hopp: 9      ngt långsamt sättande

Fjärr: 8,5    ngt långsamt läggande (jag vågade inte ha tryck i mitt kommando)

Summa 181,5 och klassvinst!!!!

Sen var det dags för söket på lördagen, och vi var kallade till 6:15.... Ush.... Lång väntan till vårat första moment, platsen. Tyvärr så ligger Tula oroligt när jag inte gömmer mig och betyget blev 8-8,5 av domarna. Budföringen kanon, men lite slarviga ingångar och 9-9,5. Kändes som en mkt bra start och jag ar helt sanslöst lugn inför söket. Visste att det skulle räcka med en 7:a för att ha uppflyttningspoäng på specialen.

Det sämsta med dagen var att vi bara fick in en figge, men jag har mina aningar om varför. Men det bästa med allt är att jag är OTROLIGT nöjd över racet. Tula har faktiskt aldrig gått bättre! Jättebra tomslag och dirigeringen funkade till 120 procent. Den markeringen hon gjorde var kanon, och trots att jag pressade ut henne på samma sida 4 ggr i rad gick hon med full fart utan på sista där hon nog tyckte att det fick vara nog, och det sa domarna med och skrattade! Jag fick mkt beröm för hur jag la upp racet och hur duktig Tula var på att jobba och vilken bra lydnad jag hade på henne i rutan. Så trots att vi alltså inte ens blev godkända är jag SÅÅÅÅÅ nöjd. Detta var helt klart det absolut BÄSTA racet jag någonsin gjort på en söktävling. Synd bara att det inte riktigt räckte den här gången.

Tyvärr har jag knappt någon bild alls från helgen, vi saknade ett objektiv tyvärr. Slänger ut nån bild ändå, men det kanske är någon vänlig själ som har???

Länge har gått sen senaste uppdateringen, har fått pikar från en viss träningskompis...

De senaste dagarna har vi varit på kennelläger uppe i Tivedsskogarna. Har fått träffa nästan hela N-kullen (bara Nova, Anna & Nicke vi saknade), vilken har varit otroligt roligt. Det är otroligt hur olika dessa individer är, men ändå så lika.

Och jag har varit i en underbar grupp, där jag har fått så mycket hjälp och bra tips och råd och framför allt har jag fått en massa ideer när jag stått och tittat på deras jättefina lydnad.

Tula och jag har kört mycket fritt följ, framåtsändande och kryp. Framåtsändandet är långt ifrån bra, men det känns ändå som om vi är på rätt väg och det blir lite lite bättre för varje gång. Fast ibland lyssnar hon inte och matte måste förekomma, vilket inte alltid är så roligt men jag får gehör från henne och just nu känns det som om detta är rätta vägen att gå. Kanske kan vi få till det där momentet ändå en vacker dag.

Fria följet har varit riktigt riktigt bra, finns verkligen ingenting som jag kan säga att det där är dåligt. Hon är så grundtränad att det bara är ettt otroligt roligt moment. Fast språngmarsch kan ibland bli för mkt för en liten dynamitförpackning.... Och likadant krypet.... Har ju varit väldigt förbryllad över domarbetyg de sista tävlingarna eftersom det har kännts bättre än vad vi fått poäng för. Men av alla gånger dessa 4 dagar så har hon krypit helt gudomligt hela tiden! Och för första gången har jag gjort vinklar utan någon extra hjälp till henne och även här så är det bara så bra!

Sen så har det inte blivit så mkt spår, men det har blivit kvalitet istället. Ig¨r var enda fokuset på ett bra upptag och inget annat. Vad gör hon? Helt klockrent upptag och ett jättebra arbete fram till sin älskade boll, I torsdag la vi spår på ett stort flygfält i stekande sol och jag tror att det nog var runt 28 i skuggan så med facit i hand, lite för svårt men hon löste det med lite jävlar anamma... Även uppletet den dagen var ingen höjdare för hennes del. vet inte riktigt varför, tuff ruta kanske. Men igår gjorde hon ett riktigt bra arbete, så det blev bra i slutändan.

Sen har jag också kört 2 träningar med Robban och det gäller verkligen att ha tummen i ögat. Visst är det helt otroligt roligt att träna skyddet, men det är jättejobbigt att känna att jag faktiskt inte har kontakt med min hund.... SUCK... Men visst är hon otroligt rolig och grym att titta på, bara matte fick till det lite bättre. Ville lägga fokus på släppanden eftersom det är lite svårt för turbon att släppa vid passiv figge, men trots att Robban lägger lite mer belasting på henne än vanligt så släppte hon klockrent och hade en bra bevakning. Till o med jag blev lite rädd för honom, ni skulle se hans min när han tittar på henne...  Hjälp!

Ja, en jätterolig helg med mycket hundsnack och massa skratt, igår höll jag nästan på och dö av magont. Och jag oich Annelie har haft superskoj, men sena nätter blev det med allt vi var tvugna att avhandla innan vi gick och la oss. Och sen vakna innan det är ljust av en viss salukivalp som tycker det är dags att ha race i våran korridor, ja det har ju inte bättrat på sömnen precis. Men lilla Mango är bara för härlig, han är så gosig och kelig och varje gång man pratar med honom så kommer han och kryper upp i famnen på en och bara njuter. Och jag med för den delen.

Ja, det har varit så roligt, och förhoppningsvis blir det lika roligt nästa helg. Vi ses!

Eller åtminstone jag iallafall! Idag har vi varit och tävlat i LK2 igen. Har stått i valet och kvalet om jag verkligen skulle tävla idag av olika anledningar. Fortfarande imorse kändes det inte som om det vore kul att tävla idag, men tävlingsmänniskan i mig är för stor för att inte göra det... 

Började med platsen. Var i grupp 2 och vi var 4 st som la. Långa minuter som vanligt, och äntligen när vi blir tillbakakallade håller jag verkligen på att få HJÄRTATTACK... En stor schäferhane står över Tula som försöker att göra sig så liten och osynlig som möjligt. Jag blev fullständigt livrädd att ngt skulle hända. Men som tur var så när schäfern fick se sin matte så travade den dit istället och Tula låg helt stilla.... Ush och fy att man ska behöva vara med om sånt. Stackarns Tulisen, hon var helt klart lättad när jag gick dit. Pelle berättade att hon legat och tittat på honom hela tiden... 9,5 blev betyget från domaren, och jag var mkt tacksam över att hon överhuvudtaget fixar att ligga kvar i den situationen med tanke på hennes osäkerhet.

Hade dragit startnr 8 och det passar oss utmärkt. Lång tid för uppladdning är vad vi behöver, Tula är ju mkt störd av miljön och det tar tid att lugna ner henne. Och framförallt bra för mig, idag var första gången någonsin jag var riktigt nervös. Massa folk som tittade på och som jag vet inte är snälla när det går dåligt utan vältrar sig i det och är fulla av kommentarer om hur det borde se ut istället... Ja, nervös är i underkant. Helt klart. Självklart känner Tula det, någon robot är hon inte och fria följet kändes inte helt kanon som det brukar, snarare så låg hon lite för långt bak än i normala fall, och i en helomvänding så tappade jag henne och den blir alldeles för vid. Men med tanke på att hon tenderar och ligga lite för långt fram ibland så var det faktiskt inte så tokigt ändå.

Läggande under gång jättebra, och nu kommer höjdpunkten - inkallning med ställande.... HATmomentet som inte har funkat någon gång... Fick ett jättebra tips för 2 veckor sedan och bestämde mig för att jäklar i mig, det här ska bara gå och äntligen har jag en hund som är uppmärksam och lyssnar trots turbofart. Fortfarande måste jag ha handtecken men det funkar och det är det enda som betyder något. Gud vad glad jag blev när hon stannar som hon aldrig gjort ngt annat! Rutan blev super, spiken in  som vanligt. Apporteringen däremot... Måste ju nämna att som vanligt är Tula så laddad så jag behöver vara superfokuserad hela programmet igenom och kan inte släppa henne för en sekund utan det gäller att ha tummen i gat på henne varenda hundradel. Och kanske la jag lite för mkt tryck på henne för jag fick använda ett dk på apporteringen för första gången jag sa apport satt hon stilla som ett ljus...

Ett slarvig upptag var det eftersom det är full fart ut och ingen broms förrän det är för sent men sen så var det bra. Hoppet likaså, jättebra och fjärren - ja nu glömde inte jag av mig utan sa ligg kvar men däremot var Tula lite ouppmärksam och ett dk på ett av skiftena behövdes pga att hon tittade på livet utanför planen istället. Men supernöjd var jag ju när vi gick av och Tula fick sin tennisboll! 

Poängen blev:

Platsliggning i grupp:            9,5   oro
Fritt Följ:                              9,5  liten miss i helomvänding
Läggande under gång:          10   
Ink med ställande:               9     DK
Sändande med ställande:      10
Apportering:                         8     DK, slarvigt upptag
Hopp:                                 10
Fjärrdirigering:                      8,5   DK
Helhet:                                10    Fint genomfört program

Summa: 187,5 och klassvinnare. Vi är glada!!!!!

Ja, hela helgen gick åt till tävling och träning. I fredags åkte jag, Malin, hennes pappa och våra vovvar upp till Götene för att tävla lydnad. Helskön klubb, bra stämning och bra upplägg, mycket publik och allmännt gott var det. Vädret var helt ok, om än lite kallt. Malin skulle tävla ettan med Stina, och det gick verkligen kanon. De fick in sitt sista 1:apris och har nu sitt LPI. Grattis! Sen så blev det att sitta och kolla in eliten innan det var dags för oss i 2:an. Jag blev nästan grön av avund när jag såg en inkallning som var så snygg så att jag knappt trodde det var sant... Klockren tia, och hur snygg som helst. Hur gör man?????? *s*

Sen så var det dags för mig och Tula. Vi var sista ekipaget på hela kvällen, och jag trodde att vi skulle pricka in vädret för det såg ut som om himlen skulle öppna sig o det skulle börja vräka ner men vi klarade oss. Började med platsen och lillan känns supersäker och återigen får vi en 10 på platsen, YES!!! Tula kändes kanon och fria följet blev superbra, följsam som vanligt och alldeles lagom explosiv...
En 10:a av domaren, kan man  vara annat än superglad? Inkallningen däremot är det ständig repris på och tyvärr en stor fet 0. Inte bra. Men resten funkade kanon, hade superpoäng med oss och apporteringen var bara så sanslöst bra, matte var överlycklig när fjärren var kvar. Ett av våra starkaste moment och jag kände att trots nollan skulle vi kamma hem bra poäng. Men när tl kommenderar mig att utgå när jag lagt ner Tula får jag lite hjärnsläpp och glömmer att be henne ligga kvar... Hinner ta ett steg och Tula kryper ett steg längs med, hinner klämma till med ett ligg kvar och klarar av att inte nolla momentet med en kanonfjärr. Klockrena skiften trots missförståndet och mattes dumhet. När vi var klara trodde jag inte att jag hade fixat poängen, utan även nollat fjärren. Men det hade vi inte, en 7:a blev det och det räckte till ett 1:apris men det var verkligen på håret!

Glada var både jag och Malin och hela resan hem dundrade det in sms och många telefonsamtal blev det till en massa. Rolig är att vid prisutdelningen så fick jag många lovord från domaren som sa att vårat fria följ är hur snuggt som helst. Snacka om att jag var stolt!-

Sen blev det inte många timmar sömn, kl 4 fick vi gå upp och packa bilen igen för hkl spår i Mullsjö. Vid samling får vi höra att det blir lydnad först för oss, och glad är jag inte. Jag vet att jag behöver lång tid då för att varva ner Turbon och att det kan verkligen gå hur som helst. Och tyvärr så drog jag startnr 2 och ännu mindre tid för att förbereda. Typiskt men inget att göra åt, skönt ändå att saker händer som jag inte kan påverka. Det är mkt lättare att släppa det än att fokusera på det dåliga. Iaf, in på plan och återigen ett superbra ff, hon tappade i en högersväng och blev lite vid och poängen blev 9-9,5. Kanonstart, och en hoppfull Pernilla lämnar Turbon för inkallning. Tänker att nu jävlar ska vi lyckas. Men nej, Tula vill inte stanna och får tyvärr 0-0. Och vid det här laget har Tula lagt in högsta växeln och är i det närmaste okontaktbar. Hon försöker tjuva flera ggr på framåtsändandet och återigen lyckas jag inte få mer än 0-0... Hon är så högt över taket så att jag nu knappt vågar säga ngt alls åt henne... Krypet blir naturligtvis inte ok alldeles för hög men med grym teknik... Skallet blir rätt bra ändå, trots att hon flyttar sig och jag lyckas få 8,5-8. Men jag är mkt nöjd över tungen, lite tveksamt gripande men full galopp in och ett spikrakt sättande. Hoppet kvar och jag slappnar av... På uthoppet upptäcker Tula alla apporter och istället för att sätta sig sticker hon dit istället. Snacka om att jag blev arg. Hon är alldeles för rutinerad för att hitta på såna dumheter och tyvärr så blir det också här en 0..... Lite orolig vid platsen var hon också, så 9-9 blev det men som sagt. Varje lugnt platsliggning är en seger och det blir bara bättre och bättre.

Ja, besviken var jag ju naturligtvis, men är ju väldigt medveten om att med henne så kan det bli en kanonlydnad eller en katastrofal lydnad. Och denna kändes som det senare, men jag är ändå glad över vissa saker. Återigen kom domarna fram efteråt och sa att de var jätteimponerade över henne trots nollorna, de sa att det syns vilken kaliber det är i henne och att det nog inte kan vara lätt att försöka hålla ihop en sån hund.

Ja, nu fanns det definitvit ingen press när vi åkte ut till spåren. Återigen hade vi en superfin ruta, där Tula jopbbade kanon och återigen väljer hon rätt håll!!!! Sedan hade vi ett väldigt rolig spår, men tufft för både mig och Tula med mkt uppför. När vi nästan var framme vid slutet kändes det som om vi knappast hade styrfart, och gud vad skönt det var när vi hittade slutet! Superglad matte, men helt sanslöst trött och Tula som bara ville ha sin belöning! Goa hund.

Sedan vidare till uppletet där det blev en lång väntar på nästan en timme, vilket vi var jättetacksamma över. Tula somnade nästan omgående, och snarkade högt och ljudligt i bilen så både jag och Pelle inte kunde göra ngt annat än att skratta åt henne. Sedan till uppletet, och ibland funkar bara allt. Snabbt gick det, snygga avlämningar och superfina skick. Men som sagt, trött var hon...

Kändes gott när allt var klart, och att vi faktiskt hade gjort en helt sanslöst bra special med 10-10 på upptaget, 10-10 på spåret och 10-10 på uppletet. Så självklart är jag supernöjd trots den dåliga lydnaden, jag vet att Tula behöver mer rutin och erfarenhet för att landa i momenten, det kommer så småningom. Men det är ändå frustrerande, att det ibland skulle kunna räcka med en ynka 5 istället för 0  för att fixa uppflytten men det är¨väl det som är grejen va? Vi tar iaf nya tag och försöker nu lösa problemen för att de där nollorna inte ska komma nåt mer....

Ja, varje helg och ledig dag har ägnats åt hund och träning. Förra helgen åkte jag, Malin & Annelie upp till Kristinehamn för Tulas debut i bruksklass. Tyvärr fick vi inte med oss certet men väl fin kritik av specialdomare. Framförallt är jag väldigt glad över att hon har kommit tillbaka i form väldigt snabbt efter valpningen. Kolla in bilden på henne i Annelies blogg. Efter att boxerbedömningen var färdig åkte jag och Annelie till brukshundklubben för att träna. Varmt var det, men grymt bra träning fick vi till. Hatmomenten inkallning och framåtsändande blev det inte så mkt av denna dag. Jag filade mest på de moment där jag mer kan gå in och peta i detaljer. Nöjda var vi, sen åkte vi och käkade innan Annelie åkte hemåt och jag och Malin stannade kvar för finalerna.

Helgen nu som var hade vi kommit med på högrespår i Tranås. Det blev att åka redan dagen innan och sova på vandrarhem, samling skulle vara 7 på morgonen. Vi kom rätt tidigt på lördagen och åkte till klubben och gick en runda, tränade en sväng på planen och allt var rätt skönt. Lillebror hade vi lämnat hemma så vi var helt själva. Vi sov på ett jättemysigt vandarhem mitt i Tranås, och lite lyxigt kändes det för vi hade en tv på rummet och kunde ligga och slappa hela kvällen jag och Tula.

Upp tidigt på morgonen, och faktum var att jag var riktigt nervös. Tula kan ju vara lite upp och ner i spåret och jag ville så gärna få till en bra special. Vi åkte dirket ut till spåren, vi hade nr 3 och det blev inte många minuters väntan innan påsläpp. Fin ruta, bara böljande mossa och blåbärsris. Skickade ut Tula och hon gick jättefint ut, men hon vände lite tidigt tillbaka för att leta in mot mig igen. Skickade ut henne en gång till, och nu gick hon hela vägen ut coh fick fäste. Hon tog god tid på sig och sedan så hade hon bestämt vilket håll. Jag hade hjärtat i halsen med tanke på våra bakspårsproblem, men det där "tillbaka till rutan" ropades aldrig och bara det kändes som en seger! Ett jättefint spår var det, och långt! Det kändes så hsikeligt långt mellan varje apport, och jag var helt säker på att vi gått över flera st men väl vid slutet så när jag räknade alla hade vi bara missat en. Jag varsååååå glad, detta betydde så oerhört mkt att vi klarat spåret.

Tillbaka till klubben, och upplet. Plötsligt var vi 1, båda innan oss hade inte kommit runt spåren. Jättefin ruta, bra med vind och massor med folk som tittade. Skickade ut Tula, hon gick klockrrent ut i vänstra hörnet vände ner och på väg inåt mot mig, ut igen och här fick hon ett nära föremål. Ut igen och nästan omgående fick hon ett. Såg på henne att hon stod och luktade på det men tänkte vänta ut henne och inte berömma för tidigt. Då väljer hon istället att jobba vidare.... Ush vad irriterad jag blev. Hon kom igen, jag skickade ut igen. Denna gång tog hon föremål nr 2, och nästa gång jag skickade ut gör hon samma sak igen, markerar föremålet men väljer att inte ta det. Tiden gick och helt plötsligt är den slut och endast 2 föremål in. Nej, nöjd var jag inte. Att välja bort är inte ok.

Sen blev det en lång väntan till lydnaden. Plats först och fy vilka långa minuter det blev. Endast 4 hundar kvar, och vid första skottet gick en hund jämtte Tula upp. Den stod tydligen stilla bra länge innan den började gå mot där vi stod gömda. En andra hund hade tydligen ändrat ställning flera gånger och lade sig ner för sista gången när vi gick tillbaka. Men Tula hade legat helt stilla, och jag var jätteglad att hon känner sig trygg trots att det är lite rörigt runt omkring henne. Bara detta känns som en stor seger för oss ska ni veta, 10-10 i betyg. YES!

Och sist då lydnaden, den som jag brukar vara mest lugn över. Fria följet var kanon, det bara flöt och kändes riktigt bra och betyg blev 9-9,5. Inkallningen.... Ja, poängen klarade jag, men ni skulle sett hennes blick... Att stanna hade hon inte tänkt att göra och domarna har skrivit "mkt kraftigt DK".... Ja det kan man lungt säga att det var. Tyvärr blir jag lite irriterad och självklart visar det sig sen i resten av lydnaden. Resten kändes inte fantastikt. Men krypet var jag jättenöjd med tills ´jag fick se poängen. 0-8 och domaren som nolla skrev "ej nere".... Hmm, känns väldigt märkligt att det är så stor skillnad och här missade vi uppflytten. Skallet var riktigt bra, hon sitter och pumpar dock och flyttade sig ngt framåt men jag var supernöjd. Detta har bara blivit bättre och bättre. Tungen funkade inte riktigt idag, det blev ett omtag vilket kändes oväntat men även Tula har dippar ibland. Hoppet kanon, 10-10.

Kändes när vi gick av att det kunde gå lite hur som helst. Jag behövde en hel del poäng med mig från lydnaden pga det dåliga uppletet och tyvärr så räckte det inte idag. Endast 194 på lydnaden var jag oerhört missnöjd med, men hellre under 196 och ingen uppflytt än över men ändå sakna poäng i det totala och ingen uppflytt. Fast guldkornen är plockade, upptag och spår, valda delar av lydnaden och platsen. Vi är ändå på rätt väg, hade vart gott bara om resan dit inte blir så lång. Har en ny chans nästa helg. Vi har verkligen haft tur med lottningar. Imorgon blir det träning i Uddevalla med Annelie, ser fram emot det jättemycket. På fredag blir det lydnadstävling och sen lördag hkl spår. Som sagt, det är mycket nu....

Ja, i en vecka har hon varit hemma och det är jätteskönt att ha tillbaka henne. Min lilla Tula, jag har saknat henne jättemycket och även om jag har åkt skyttelttrafik mellan mig och Carin i 9 veckor så har det trots allt kännts väldigt tomt med bara en hund hemma. Och veckan som har varit kan jag väl säga att jag tagit igen all missad träning och mer eller mindre tillbringat all tid ute. Det har blivit en hel del lydnad och spår.

Lydnadsmässigt så har det knappast märkts att hon varit utan träning så länge. De flesta moment är där vi slutade i december, även våra hatmoment - inkallningen bl a....Hade önskat nånstans att denna paus skulle fått henne att förstå hur allt ska gå till, men Tula är Tula och ibland blir det fort och fel. Men faktiskt även långsamt och fel om ni förstår vad jag menar...

Jag och Annelie möttes upp igår på Uddevalla BK för att träna en dag ihop. Det var ju underbart väder, massa massa sol och vi körde verkligen igenom både Tula och Karat flera omgångar. Började med fritt följ, fortfarnade är det riktigt bra, hon är mkt följsam och håller positionen jättebra däremot så hade Annelie lite att säga om mig. Jag har lagt mig till med något slags dk med min axel som bara förstör, det gjorde verkligen ingenting bättre och tur att nån ser det och påpekar det. Samma axel stör i ljudgivningen så att hon förflyttar sig, och det fick vi verkligen bukt med igår. Förutom att positionen går att förbättra är annars själva momentet bra, hon skäller konstant och kraftfullt och helt tyst när hon ska vara det. Jag är nöjd!

Plockade isär krypet också, och på det stora hela är det jättebra. Men jag störs av att iaf en av hennes aarmbågar (den närmast mig) inte alltid är i marken. Hon är ju mkt obs på mig och vill hela tiden ha ögonkontakt. Har fått kritik på tävling att hon är hög fram och vill ju åtgärda det, men jag vet inte hur mkt det går att fixa. Hon har ju ändå ett bröst som finns lite ivägen och kanske det skrapar mot marken. Svårt att säga. Men på det stora hela har hon  jättejättebra teknik och helt korrekt, och framför allt är det lugnt och sansat, precis som det ska va.

Framåtsändandet går framåt, faktiskt över förväntan. Vi har tragglat det i evigheter och jag har flera gånger funderat på om jag ska byta metod trots att jag vet att denna hund kräver tusentals repetitioner för att få förståelse för ett moment. Mitt tålamod hade verkligen börjat tryta och sen igår så funkade det faktiskt rätt ok, långt ifrån perfekt men ädnå en bra bit på vägen. Det stora problemet har varit att få henne att förstå avståndet  mellan henne och mig, även om hon har helkoll på var jag är så pinnar hon på utan att tänka sig för och saktagåendet är ett minne blott, finns kanske en ljusning ändå.

Apporteringen är på det stora hela bra, men lite segt. Ja, lite hets mot apporten fick faktiskt göras igår. Har jobbat mkt med att få bort hennes slarviga gripande (tassar först) vilket har dödat farten lite. Balansen är inte helt återställd mellan detta än, så tokhunden hetsas nu......

Stegen är också ett moment att nöta. Här är det fort och fel och helskoj enligt Tula som gärna skippar en bräda på vägen ner. Tänkte att det blir bra att träna på en annan klubb och första gången hon skulle upp så missar hon helt och trillar, det var bara upp igen men det var slarvigt och osäkert uppe på den. Tänkte då att det är bara att backa tillbaka i träningen stanna upp henne mer men efter att supersäkra Karat snubblat både upp och ner på den så undrar jag om måtten på den var som den ska. Förmodligen, men det kändes ändå  märkligt att fler än en hund snubblar flertalet gånger.

Sen tråkmomentet inkallning då... Har nu kommit fram till att aldrig träna det själv längre, aldrig mer. Är det någon som har tips på hur man får till detta hat-moment???? Hjälp mottages TACKSAMT...

När vi hade tränat färdigt så kändes det som om vi båda verkligen hade fått ut det mesta från allt, och slipat på detaljer. Som Annelie skrev, det är gott att ha nån som är ärlig och säger vad man tycker. Det kan man bara tjäna på.

Långt inlägg blir det, och frågan är om nån orkar läsa igenom allt men månader av skrivtorka tar väl igen sig nu antar jag. En massa tävlingar har jag anmält mig till, håller tummarna för att man ska komma med på en iaf. Karensen efter valpningen gör ju att många tävlingar går bort, och de flesta spårtävlingarna i närheten är ju i april. Nu blir det istället att åka längre och längre bort.

Slutligen vill jag bara önska kill-ligan - Haddock, Harrick, Higgins, Hilton och Helix och deras mattar och hussar lycka till. Det är ett fint litet gäng som nu är 9 veckor idag, massa kramar till er alla.

Men största grejen i dagarna är ju ändå att min goaste och underbaraste Lillebror fyller 8 år imorgon. Lite gråare, lite äldre och lite visare är han. Men fortfarande den mest påhittigaste lilla vovve som finns, och den allra allra snällaste.

Ja, jag vet. Jag är jättedålig på att blogga just nu. Kan inte skylla på att jag inte har tid. För det har jag. I massor. Är nyopererad och kan nästan ta mig fram helt utan kryckor, men inte så jag kan röra mig obehindrat vilket innebär att Pelle verkligen tagit ett jättestort lass och tagit varenda promenad med Lillebror i snart 3 veckor. Jag får nämligen inte på mig mina skor än, eftersom jag fortfarande har stygnen kvar, men snart hoppas jag att det blir lite bättre. Uttråkad är jag men lust att blogga har jag inte haft. Tänk vad man kan hitta på att göra utan det man vet att man borde....*s*....

Tula och hennes söta valpar mår jättebra. De växer och växer. Tula själv har väl varit måttligt road. Även hon förmodligen rejält uttråkad. Men nu när bebisarna börjar bli roliga har även hon kommit igång lite mer. Hon har verkligen haft det jättebra hos Carin och Hans. Snacka om jag får strama upp henne när hon kommer hem. Nädå, skämt åsido - Hans har verkligen varit så snäll med henne och går långa promenader med henne varje dag och Tula och Enya har verkligen blivit kompisar. Enya har också fått komma in till valparna och jäklar vad hon försöker få igång dom. Hon tyckte nog att de var roligare än Tula tyckte.... Haha.

Och valparna - ja nog har jag en favorit. Faktiskt två. Först den lilla svarta för att han är sååååå ohyggligt söt. Jag smälter bara jag ser honom. Och jag är inte den enda! Men det finns en till. Hade jag själv varit utte efter en ny valp så hade han varit nummer 1 än så länge. Men jag tänker inte berätta vem det är! Ni får klura på det istället.

Har också fått träffa Flashmans Magnum som är pappa till valparna. En vacker hane med mycket fint huvud, och stor var han! Större än vad jag trodde faktiskt. Han verkar vara en rejält tempad hund med många bra sidor. Han är framåt, nyfiken och mycket fart i och han har ett stort föremålsintresse. Kanske lite "otränad" men på det stora hela så tilltalade han mig väldigt mycket. Ska bli oerhört intressant och se vad de här valparna nedärver från sin mor och far.

Jag saknar Tula! Är väldigt sugen på att få komma igång med träningen. Jag har verkligen abstines nu! Har redan bestämt vilka tävlingar det blir och förmodligen blir det årsdebut redan samma dag som karenstiden på henne går ut. Men då blir det en utställning och lite vänstervarv istället. Hade ju tänkt att få titeln på henne, så nu är det snart dags att börja. Finns lite domare som jag vet att hon kan gå bra för, så jag håller tummarna för att championatet ska vara bärgat innan hösten kommer. Men när maj kommer blir det bruks och lydnadslydnad hela månaden. Har lite favoritklubbar, bl a Götene BK där jag hade planerat en kvällstävling i LK2. Jättetrevlig klubb att tävla på, bra upplägg och tl, trevligt folk och stämning och så får man ju träffa Lillebrors halvsyster Jazza med matte Eva, alltid lika roligt. Sen så finns det några till... Hade faktiskt tänkt att för första gången tävla här hemma i Alingsås i  maj. Konstigt nog har jag aldrig gjort det!

Sen så avslutar jag med en liten film. Eller faktiskt 6 st små filmer. En höjdpunkt från förra året - Tulas korning där hon slog till med en 590-poängare. Det känns faktiskt fortfarande lite häftigt att det är just hon som gjorde det. Måste bara tacka Anna och Nicke (matte och husse till syster Nova) som filmade allt och förevigade det åt mig. Jättetack!!!

http://www.youtube.com/user/tinyturbotula