Vet inte riktigt vad jag ska börja och vad jag ska skriva, det jag däremot vet är att jag och Pelle saknar våran hund så mycket så att det gör ont. Fredagen är en dag jag aldrig kommer att glömma.

Det som både är fruktansvärt jobbigt för oss men samtidigt en stor lättnad är att det gick så snabbt. På mindre än 2 timmar så var vår hund borta. Det började vid halv 8 på kvällen när jag stod och lagade mat och Pelle höll på att packa inför semestern. Lillebror hade legat och sovit i köket och efter en stund när jag tittade på honom stod han upp och såg underlig ut. Jag gick fram till honom och såg att han var väldigt låg och tryckte svansen mellan benen. Kände på honom och upptäckte att han var spänd som en ballong över buken, och att han hade väldigt ont. Jag ringde Blå Stjärnan och Pelle sprang ut för att kissa Tula och sen så lyfte vi in Lillebror i bilen och åkte iväg till Göteborg. På knappt 30 minuter är vi framme, och får komma in till vetrinär direkt. Omgående röntgas han och när sen vetrinären kommer in till oss och berättar att de har sett en förändring på mjälten förstår jag direkt vad de pratar om och bryter helt ihop. För Pelle tar det en stund till innan han till fullo förstår vad det egentligen handlar om. När det väl sjunkti in och vetten gått därifrån för att ge oss tid, ja ni som varit med vet hur det känns. Att beskriva det går inte. Pelle gick ut och hämtade hans filt, gav han godis och gosade och busade med honom så mkt han orkade. Det sista han gjorde innan han la sig ner var att ställa sig över Pelle som låg ner på golvet och pussa honom och sen när han nästan hade somnat och vetrinären kom in vifta han på svansen när hon klappade om hon.

Det som på något sätt känns bra är att det gick så himla fort - för hans skull. Men för våran skull så var det värsta tänkbara. 9 år och pigg och fräsh som aldrig. Lillebror som samma dag bara några timmar innan hade lekt och busat som tusan med Tula, de hade racat på ängen och jagat varandra och det fanns inga tecken alls på att något var fel. Förmodligen sprack tumören på kvällen, varav smärtan och att det gick så fort. Dagen innan hade vi varit och badat och lekt och bara haft en go dag. Ja gråter det gör jag hela tiden och huvudet är fullt av tankar och skuldkänslor över att ha lämnat honom där på kvällen alldeles själv och förhoppningar på att det nog inte har hänt, och jag ropar på honom och kommer på mig själv i samma stund att han inte kommer.

Älskade lilla Lillebror, vi saknar dig och vi längtar efter dig så.