Det har varit en evighet sen jag uppdaterade och det har sina skäl……  Det har varit så himla jobbigt och gå in på bloggen för att logga in och bli påmind om Lillebror. Eller snarare bli påmind om hur allt gick till. Det hugger i hjärtat varje gång…  Men det huggr inte när man tänker på alla bra saker. Då känns det bara fint. Men det hade jag inte tänkt att skriva så mkt om nu. Det blir snarare en återblick över gånga året som tävlingsår.

Förra året gjorde vi bara 4 tävlingar. Sparsamt är ordet. Första tävlingen blev jag väl lite övertalad till om jag ska vara helt ärlig men samtidigt så var jag så himla sugen att testa på hkl sök med Tula. Hade inga förväntningar med tanke på den minst sagt sporadiska träningen vi fått till och gick in i dagen med att det får bli som det blir. Och det märks väl när man inte riktigt är på hugget och överhuvudtaget var det inte en höjdardag. Tula kände nog inte igen mig och jag kände inte igen henne. Hon var inte heller på hugget och något bra race blev det inte. Vi bröt och så var den dagen till ända.

Naturligtvis har vi satsat det mesta på spåret och 2 veckor senare åkte vi till Småland för att tävla i hkl spår istället. Nu var vi lite mer taggade båda två och vi åkte hem med en uppflytt. Var så himla glad och det blev några tårar under dagen. Bestämde mig där och då att det inte skulle bli några tävlingar i lydnaden heller resten av året utan endast i spåret. Känner mig grymt orutinerad och väldigt bortkommen i elit och ville lägga min energi på dom momenten istället för att blanda.

Debuterade på Boxer-SM och kan säga att jag var supernervös. Har aldrig varit nervös med Tula på det sättet men när vi startade fria följet var mina knän som gelé och jag kunde inte gå varken ordentligt eller rakt… Tula tyckte nog att nåt var lite fel men hon skötte sig super trots sin klantiga matte och poängen vart väl lite bättre än var jag trodde. Inte lätt att debutera i elit på ett RM det kan jag lova….. Men vi genomförde tävlingen vilket var målet – inte bryta utan bli godkända och jag var jätteglad över att vi fixade det tillsammans. En annan höjdpunkt den helgen var söndagens utställning. Förvånande nog placerade sig Tula som 2:a i klassen och vi som stod vid sidan om kommer aldrig att glömma mina två proffshandlers – både  i och utanför ringen. Så himla kul hade vi och det är helt klart ett minne för livet!

Sista tävlingen blev i september och fick minst sagt ont i magen när pm:et kom med idel SM-ekipage som var i grymme-form. Återigen känns det som om man knappast har i elit att göra men man blir ju en erfarenhet rikare iaf eller? Tula fick en tuff start med platsliggning på frostig plan kl 7 på morgonen. Hon låg men skakade extremt mkt när jag kom fram till henne och en del pip hade det varit. Men jag har sagt det förut, med den dåliga erfarenhet hon har av platsliggningar så är varje lyckande en stor seger, så länge hon ligger har vi kommit ännu längre på väg. Stegen var direkt efter och Tula gör det jättefint och en dubbeltia blev det. Sen blev vi uppdelade i 2 grupper och min grupp skulle börja med lydnaden. Var faktiskt lite lättad eftersom många åkte iväg och helt plötsligt avbefolkades gruppen rätt så rejält. Var därför inte ett dugg nervös när det var våran tur. Fria följet kändes kanon och vi fick även kanonpoäng. 9,5 känns så himla bra i elit!!! Sen inkallningen och framåtsändandet som är klurigt och svårt var jag nöjd med, inga höjdarpoäng men helt ok. Krypet – fick vi 10 av ena domaren!!!! Sen metallapporteringen…. En nolla blev det men det finns en förklaring. Dagen innan så hade det råkat komma en massa myggmedel på metallen och jag fattade inte det förrän det var för sent. Och minnesbilden satt kvar och Tula ville inte ta apporten, helt förståligt naturligtvis. Tungapporteringen – 9-9 och ett snett sättande. Sen inför sista så var Tula helt fokuserad på lådan med alla apporter som stod precis jämte hindret. Tyvärr lite för intressant för Tula som skippade att hoppa och kollade in apporterna istället…. Jodå nyfiken är hon allt. Kände på mig att nåt sånt kunde hända men gick av planen och var så himla glad. Kändes trots 2 nollor att vi gjort det så bra vi bara kunde. Och att då bara vara 2,5 poäng ifrån cp på lydnaden är nog inte så jäkla dåligt ändå.

Sen ut till spåren och blir visad en underbar upptagsruta. Vi gör ett bra upptag om än lite struligt så det blir 9-9. Sen så är det bara att gå efter. Alla pinnar in och ett kanonarbete av min lilla vovve. Sist blir det upplet. Och då i en jättesvår ruta, ingen vind och gassande sol. Börjar tänka när alla höjdarekipage kommer tillbaka en efter en och endast hittat 1 eller 2 föremål… Men en mkt trött Tula kämpar och kämpar och får in 3 föremål. Kändes efteråt att luften lite gått ur oss av trötthet men vi var nöjda och glada. Slutade på en 7:e plats av 13 startande och snubblande nära cp som sagt.

Några dagar senare sträcker sig Tula och vi får lämna återbud till den sista tävlingen vi är anmälda till och det känns helt ok att det inte blir någon mer tävling för året. Den nivån vi hade i Lilla Edet är precis så bra vi kan vara just nu och jag vill hellre gå in i en träningsperiod och fila på allt. Tyvärr blir inte det långvarigt med tanke på snön som kommer en månad senare…

Nu har vi haft ett rekordlångt uppehåll men är grymt taggade på att komma ut och tävla och träna igen. Finns ju naturligtvis ett stort mål med året och kanske kan vi någon gång kan komma dit och få det där blågula lilla pappret….