Ja, hela helgen gick åt till tävling och träning. I fredags åkte jag, Malin, hennes pappa och våra vovvar upp till Götene för att tävla lydnad. Helskön klubb, bra stämning och bra upplägg, mycket publik och allmännt gott var det. Vädret var helt ok, om än lite kallt. Malin skulle tävla ettan med Stina, och det gick verkligen kanon. De fick in sitt sista 1:apris och har nu sitt LPI. Grattis! Sen så blev det att sitta och kolla in eliten innan det var dags för oss i 2:an. Jag blev nästan grön av avund när jag såg en inkallning som var så snygg så att jag knappt trodde det var sant... Klockren tia, och hur snygg som helst. Hur gör man?????? *s*

Sen så var det dags för mig och Tula. Vi var sista ekipaget på hela kvällen, och jag trodde att vi skulle pricka in vädret för det såg ut som om himlen skulle öppna sig o det skulle börja vräka ner men vi klarade oss. Började med platsen och lillan känns supersäker och återigen får vi en 10 på platsen, YES!!! Tula kändes kanon och fria följet blev superbra, följsam som vanligt och alldeles lagom explosiv...
En 10:a av domaren, kan man  vara annat än superglad? Inkallningen däremot är det ständig repris på och tyvärr en stor fet 0. Inte bra. Men resten funkade kanon, hade superpoäng med oss och apporteringen var bara så sanslöst bra, matte var överlycklig när fjärren var kvar. Ett av våra starkaste moment och jag kände att trots nollan skulle vi kamma hem bra poäng. Men när tl kommenderar mig att utgå när jag lagt ner Tula får jag lite hjärnsläpp och glömmer att be henne ligga kvar... Hinner ta ett steg och Tula kryper ett steg längs med, hinner klämma till med ett ligg kvar och klarar av att inte nolla momentet med en kanonfjärr. Klockrena skiften trots missförståndet och mattes dumhet. När vi var klara trodde jag inte att jag hade fixat poängen, utan även nollat fjärren. Men det hade vi inte, en 7:a blev det och det räckte till ett 1:apris men det var verkligen på håret!

Glada var både jag och Malin och hela resan hem dundrade det in sms och många telefonsamtal blev det till en massa. Rolig är att vid prisutdelningen så fick jag många lovord från domaren som sa att vårat fria följ är hur snuggt som helst. Snacka om att jag var stolt!-

Sen blev det inte många timmar sömn, kl 4 fick vi gå upp och packa bilen igen för hkl spår i Mullsjö. Vid samling får vi höra att det blir lydnad först för oss, och glad är jag inte. Jag vet att jag behöver lång tid då för att varva ner Turbon och att det kan verkligen gå hur som helst. Och tyvärr så drog jag startnr 2 och ännu mindre tid för att förbereda. Typiskt men inget att göra åt, skönt ändå att saker händer som jag inte kan påverka. Det är mkt lättare att släppa det än att fokusera på det dåliga. Iaf, in på plan och återigen ett superbra ff, hon tappade i en högersväng och blev lite vid och poängen blev 9-9,5. Kanonstart, och en hoppfull Pernilla lämnar Turbon för inkallning. Tänker att nu jävlar ska vi lyckas. Men nej, Tula vill inte stanna och får tyvärr 0-0. Och vid det här laget har Tula lagt in högsta växeln och är i det närmaste okontaktbar. Hon försöker tjuva flera ggr på framåtsändandet och återigen lyckas jag inte få mer än 0-0... Hon är så högt över taket så att jag nu knappt vågar säga ngt alls åt henne... Krypet blir naturligtvis inte ok alldeles för hög men med grym teknik... Skallet blir rätt bra ändå, trots att hon flyttar sig och jag lyckas få 8,5-8. Men jag är mkt nöjd över tungen, lite tveksamt gripande men full galopp in och ett spikrakt sättande. Hoppet kvar och jag slappnar av... På uthoppet upptäcker Tula alla apporter och istället för att sätta sig sticker hon dit istället. Snacka om att jag blev arg. Hon är alldeles för rutinerad för att hitta på såna dumheter och tyvärr så blir det också här en 0..... Lite orolig vid platsen var hon också, så 9-9 blev det men som sagt. Varje lugnt platsliggning är en seger och det blir bara bättre och bättre.

Ja, besviken var jag ju naturligtvis, men är ju väldigt medveten om att med henne så kan det bli en kanonlydnad eller en katastrofal lydnad. Och denna kändes som det senare, men jag är ändå glad över vissa saker. Återigen kom domarna fram efteråt och sa att de var jätteimponerade över henne trots nollorna, de sa att det syns vilken kaliber det är i henne och att det nog inte kan vara lätt att försöka hålla ihop en sån hund.

Ja, nu fanns det definitvit ingen press när vi åkte ut till spåren. Återigen hade vi en superfin ruta, där Tula jopbbade kanon och återigen väljer hon rätt håll!!!! Sedan hade vi ett väldigt rolig spår, men tufft för både mig och Tula med mkt uppför. När vi nästan var framme vid slutet kändes det som om vi knappast hade styrfart, och gud vad skönt det var när vi hittade slutet! Superglad matte, men helt sanslöst trött och Tula som bara ville ha sin belöning! Goa hund.

Sedan vidare till uppletet där det blev en lång väntar på nästan en timme, vilket vi var jättetacksamma över. Tula somnade nästan omgående, och snarkade högt och ljudligt i bilen så både jag och Pelle inte kunde göra ngt annat än att skratta åt henne. Sedan till uppletet, och ibland funkar bara allt. Snabbt gick det, snygga avlämningar och superfina skick. Men som sagt, trött var hon...

Kändes gott när allt var klart, och att vi faktiskt hade gjort en helt sanslöst bra special med 10-10 på upptaget, 10-10 på spåret och 10-10 på uppletet. Så självklart är jag supernöjd trots den dåliga lydnaden, jag vet att Tula behöver mer rutin och erfarenhet för att landa i momenten, det kommer så småningom. Men det är ändå frustrerande, att det ibland skulle kunna räcka med en ynka 5 istället för 0  för att fixa uppflytten men det är¨väl det som är grejen va? Vi tar iaf nya tag och försöker nu lösa problemen för att de där nollorna inte ska komma nåt mer....