Året började med en dräktig Tula, inte så mkt träning utan bara en väntan på valpning och den fotoperation som var planerad att gå igenom i februari. Och dom där små valparna kom, men inte utan komplikationer. En fruktansvärd dag och natt var det, och den maktlöshet man känner över att inte kunna göra någonting var helt osannolikt jobbig och ingenting man önskar att någon ska få behöva uppleva med sin hund. När jag kom hem den morgonen vid 5 var jag så trött att jag knappt mindes hur jag tagit mig hem.

Sedan kom 8 veckor och många många timmar i valplådan där jag bara satt och njöt av att se hur olika valparna var från dag till dag. Men mest satt jag och gosade med Tula, varje gång jag var där tog hon sin boll och visade med all tydlighet vad hon helst hade lust att göra och det var jobbigt att då hoppa på kryckor och inte ta ut henne.

Lillebror däremot hade nog det riktigt gott. Full uppmärksamhet hemma och med en matte som var hemma hela dagarna så levde han livet. Han blev verkligen ompysslad mer än vanligt och trots att han är en hund som inte uppskattar mysstunder så fanns det tillfällen då även han kom upp och la sig och kurade in sig hos husse eller matte.

Även om det var jobbigt att vara utan Tula så länge så kan jag säga utan att överdriva det minsta att hon hade det helt fantastiskt hos Carin och Hans. Underbara Hans som varje morgon gick ut timslånga promenader med henne och för Tula blev han stora idolen. Hon satt i köket och väntade på honom om han åkte iväg och när han kom tillbaka blev hon tokig om hon inte fick komma ut till honom. Hon var med när han städade garaget och hittade bollar som han var tvungen att leka med tillsammans med henne. Det kändes väldigt bra att veta att hon hade det så gott hos Carin, och jag tror nog att det kom en liten tår hos Hans den dagen jag och Pelle hämtade hem henne…

Så när jag äntligen kunde ta med mig Tula hem, och min fot var ok var det gott att komma igång med träningen igen. Blev en hel del träningar ihop med Annelie, det ger mig så grymt mkt att träna ihop med ett kritiskt öga som ser minsta lilla. Lika petig som jag! Naturligtvis var jag tävlingssugen och några dagar efter karensen hade gått ut var vi anmälda till årets första tävlingar. Även om finliret kanske inte riktigt fanns där så vet jag att det kan funka ändå, hon är så pass grundtränad i momenten. Är det problem så är det pga att jag inte kan få ihop henne mentalt och få henne att landa. Även om elituppflyttningen inte kom i maj så var det inte långt ifrån, men det där med att ha en hund där det antingen kan bli en klockren 10 eller en klockren 0 kan ibland vara svårt att hantera. Men trots att vi var lite ringrostiga tog vi vårt LPII med en lite mindre bra tävling (mattes fel) och en kanontävling.

Lillebror fyllde 8 år, och trots att pälsen är mer vit än svart på många ställen så var det inte många tecken på att han börjar bli till åren. Lika pigg och alert som vanligt, gör sina fyrfota tokhopp lika högt som när han var 1 och har inte lärt sig ett dugg vad allmänlydnad är för ngt än. Och de där vackra mörka ögonen lika pigga och vakna som alltid.

Gick in i sommaren med träning på schemat och i augusti åkte vi på kennelläger. Fick kanonträningar både i spåret och på lydnadsplanen och det var så himla roligt att få umgås med alla. Sånt här lever man länge på, att få träffa folk som vill samma sak som en själv och är beredd på att lägga ner jobbet för det.

Därefter kom Boxer-SM och det blev en bra helg för oss. Med tanke på att Tula var långt ifrån färdig för trean blev det ännu en start i tvåan. Tur var ju det för det räckte ju rätt så långt. Var rysligt nöjd över vår 10 i fria följet den dagen, så stor publik har jag nog aldrig varit med om förut och det är härligt när man bara känner att man kan njuta av situationen och inte känna ngn nervositet.

Dagen efter var vi med i söket, och trots att vi inte ens blev godkända ute i skogen, så var jag ändå nöjd. Svårt att förstå kanske, men det Tula visade upp, bortsett då från de uteblivna markeringarna var riktigt bra. Klockrena dirigeringar, gick omslag där jag ville (tom 4 gånger vid ett tillfälle för att matte inte var helt nöjd) mkt fina tomslag och en underbar lyhördhet där samarbetet mellan henne och mig var så gott. Den här rytmen och ”flowet” man vill ha i jobbet fanns där. Och det var bara hon och jag. Ingen annan. Det var det som jag var så himla glad över, så trots att vi naturligtvis fick bryta var jag supernöjd ändå.

Efter Boxer-SM blev det återigen mkt träning, och få tävlingar. Vi blev bortlottade från en hel del, och efter att vi varit snubblande nära eliten så ville det sig inte riktigt. Och återigen känns den här balansen mellan laddad och koncentrerad hund till en hund som är så het att hon är så inställd på att ngt ska hända och när det väl händer är det som om hela hon exploderar är svårt att pejla in. Visst, i dom lätta momenten är det inga problem, men så fort avstånden mellan oss är lite större och det krävs lite mer från hennes sida så brister det ibland och jag känner verkligen mina tillkortakommanden som hundförare. Men den dagen då jag hittar rätt, då jäklar.

Lillebror som då alltid varit friska hunden gjorde mig riktigt rädd en morgon. När jag vaknar så står han vid sängkanten och tittar på mig, fast bara med ett öga. Hela vänstersidan på honom ser konstig ut och han öppnar inte ögat. Jag slänger på mig kläderna och är helt övertygad om att han fått en hjärnblödning eller liknande under natten och kör i ilfart till veterinären. Ganska fort står det klart att det inte är ngt allvarligt utan helt enkelt en ögoninfektion som fått ögonlocken att svullna igen kraftigt.  En lugnad matte får ta med sig sin gammelhund hem igen med lite mediciner och efter några dagar är Lillebror som vanligt igen.

Anmälde mig till en tävling till innan det skulle vara slut för året. Hade bestämt mig för att köra en söktävling till, denna gång gör vi en bra lydnad poängmässigt sett med tanke på att vi faktiskt nollade ett moment, men kommunikationsmässigt lämnade det en del att önska. Tack vare att det inte är så tunga och svåra moment får vi rätt bra betalt ändå, och ute i skogen gör vi ännu en gång ett kanonrace. Denna gång funkar markeringarna bättre och uppflytten är klar.

Sedan i november blir det återigen uppehåll. Efter den tuffa valpningen, och pga att det fanns en hel del att önska i efterhand med valparna så är en kastrering inplanerad. Många har frågat varför och jag har svarat så gott jag kan, men den största anledningen till kastrering är för att hon med all säkerhet är värksvag. Jag skulle aldrig någonsin utsätta henne för en sådan situation igen och ett planerat kejsarsnitt är helt uteslutet naturligtvis.

Samtidigt som kastreringen ska också en liten juvertumör plockas ut. Tyvärr blir provsvaret på tumören värsta tänkbara. Elakartad. Jag blev alldeles kall när veterinären ringde och nu är det superkoll på Tula varje dag för att minsta lilla ev förändring i juvren ska upptäckas så tidigt som möjligt. Efter kastreringen blev det vila hela kvarstående året för Tula, hon fick ta det mkt lugnt långt in i december, allt med tanke på att det är andra gången på mindre än ett år hon genomgått 2 stora ingrepp.

När jag tittar tillbaka på året och inser att hon faktiskt inte tränade eller tävlade i hela  6 månader så är resultaten helt ok. Elituppflyttningen grämer mig extremt mkt men med tanke på att halva året försvunnit för oss och träningen inte varit helt kontinuerlig så är jag rätt nöjd ändå. Känner att nu kan jag göra en slags nystart och lägga allt fokus på Tula 2010, satsa på rätt träning och lägga ner den tiden som krävs för det. Är jättesugen på att komma igång med träningen igen, och det finns en hel del att se fram emot i vår.