Inlägg från Skattebetalarnas förening
I dagens DN 8/2 upplåts debattsidan åt Skattebetalarnas förening, som precis som Högerregeringen arbetar för sänkt skatt till höginkomsttagare och sparsamhet när det gäller skattepengar, läs snålhet med sociala utgifter. Skattebetalare är vi ju alla men det finns en del skattebetalare det är särskilt synd om, nämligen de som p.g.a. progressivitet betalar mer än vi andra. Det är tre av deras ledande gestalter, varav den ena ärligt uppger att han är VD för kansliet medan de två övriga för att ge sken av objektivitet kallar sig nationalekonomer; det är ju inte direkt ljug eftersom de förutom sina uppdrag för Skattebetalarföreningen gjort sina akademiska studier. Man försöker m.a.o. få det att se ut som som om det skulle vara besläktat med vetenskap det man säger. Rubriken är ”Rik pappa är viktigare än talang och utbildning” och ämnet naturligtvis att skatterna på höga löner är för höga för att man skall kunna bygga upp någon förmögenhet.

Var bor de rika och var bor de fattiga
Det kan vara intressant att veta - med siffror från 2007 - att de rikaste och de fattigaste kommunerna, med avseende på invånarnas finansiella tillgångar, ligger i Stockholms och Skåne län. Stockholmskommunerna Danderyd, Lidingö och Täby samt Skånekommunerna Lomma, Vellinge och Båstad toppar listan. Danderyd ligger högst med ett medianvärde på 218.000 kronor i finansiella tillgångar för befolkningen över 20 år. I botten finns kommuner som Botkyrka, Landskrona, Malmö och Södertälje, där medianvärdet är runt 30.000 kronor. Det som inte nämns i artikeln är faktiskt att i samtliga rika kommuner är det markant lägre kommunalskatt och där är man sämst med att ta emot nya invandrare och hemlösa.

Skattebetalarnas undersökning
Man har gjort en undersökning med 4.000 svenska hushåll och den visar helt förvånansvärt i ett land med ärftlig monarki, en massa fideikomisstjaf och vidsynta förmåner för näringslivets toppar: Mycket svagt samband mellan arbetsinkomst och nettoförmögenhet. Trots Sveriges mycket jämna inkomstfördelning – med hela den breda medelklassen i ett väldigt ihoptryckt inkomstspann – är skillnaderna i levnadsstandard betydande. Förklaringen är att tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Ett fåtal är rejält förmögna. För dem som inte ärvt pengar eller haft turen att vid rätt tillfälle köpa hus i en tillväxtregion, är vägen stängd. Det går inte att bygga upp en förmögenhet genom en vanlig lönekarriär. Om vi vill jämna ut standardskillnaderna, framhåller Skattebetalarföreningen, så är enda rimliga lösningen att kraftigt sänka det totala skattetrycket och progressiviteten i inkomstskattesystemet. Följderna av detta på det sociala området ingick inte i undersökningen, därför att skatt bara ses som en pålaga och inte grunden för ett solidariskt samhälle.

Intressanta förmögenhetssiffror
Hela 40 procent av befolkningen har ingen eller negativ nettoförmögenhet men det är ju inte dem som skattebetalarnas förening ömmar för eftersom de inte är skattebetalare av rang. Sedan kommer stora grupper av "den breda medelklassen" som har "förfärande små reserver", medelhushållet har i genomsnitt cirka 40.000 kronor i nettoförmögenhet, dvs samlade tillgångar inklusive bostad minus skulder och ungefär lika mycket i finansiella tillgångar. Däremot pekar man med förståelig avundsjuka på nettoförmögenheten hos den näst högsta tiondelen av befolkningen med genomsnittlig nettoförmögenhet på 1,3 miljoner, 32 gånger mer än för medelhushållet eller på den rikaste en procent av hushållen, som äger nästan 20 procent av den samlade förmögenhetsmassan. Utan att vara avundsjuk kan man ju tycka att detta är säreget.

Nå hur skall man då lösa detta för sina medelklassväljare?
"Eftersom inkomsterna är så jämnt fördelade, särskilt efter skatt, kan nästan ingen ackumulera ett kapital genom arbete. Sambandet mellan inkomst och förmögenhet har i stort sett helt kopplats ur i Sverige. Om vi vill jämna ut standardskillnaderna är enda rimliga lösningen att kraftigt sänka det totala skattetrycket och progressiviteten i inkomstskattesystemet". Och detta skulle inte ge bonusdirektörena och alla miljoninkomsttagare möjligheter att bygga ännu större förmögenhetsmassor? Ja, den frågan är väl den som alla medlemmar i skattebetalarföreningen får ställa sig. Eller tänker ni igen bli blåsta av smarta och välbetalda "nationalekonomer"? Och ni i medelklassen får nog dras med er avundsjuka om ni inte röstar rödgrönt.

"Vårt arbete ger resultat"
PÅ skattebetalarnas hemsida hittar man orsaken till att föreningen inte arbetar med det mest näraliggande om man vill utjämna förmögenhetsförhållandena, nämligen arvs-, fastighets- och förmögenhetsskatt. Man berättar att "Envetet arbete mot de allt högre boendeskatterna och den skadliga förmögenhetsskatten har gett resultat. Förmögenhetsskatten avskaffades helt 2007 och fastighetsskatten ersattes 2008 med en kommunal avgift". Det är bl.a. dessa skattesänkningar som bl.a. gett riksdagens talman Per Westerberg (M) en total skattesänkning med 1 329 018 kr, utrikesministern Carl Bildt (M) 136 327 kr, finansminister Anders Borg (M) 26 798 kr, socialminister Göran Hägglund(KD) 25 429 kr, statsminister Fredrik Reinfeldt(M) 37 203 kr, utbildningsminister Jan Björklund(FP) 33 203 kr, näringsminister Maud Olofsson (C) 22 113 kr. Så nog har de välbetalda fått skattesänkningar. Som en jämförelse kan sägas att pensionärer med mycket lägre inkomster betalar mer skatt med upp till ca 18.000 kr per år än löntagare med samma inkomst. Så skattebetalarnas förenings idoga arbete har lett till att inkomsterna ökat för de välbärgade och skamligt minskat för den fattiga hälften av Sveriges befolkning. Att sänka skatten för övre medelklassen kan därför knappast ha högsta prioritet om man så säger.

Solidaritet är för de välbärgade en onödig kostnad
Högerregeringen och Skattebetalarnas förening lever på den "goda sidan" av samhället och behöver därför inte oroa sig hur de skall klara försörjning, ev sjukdom eller arbetslöshet och avlägsen pension. Därför är solidaritet för dem en onödig kostnad. Det kan finnas anledning att upprepa vad Reinfeldt skrev i den av Schlingman redigerade boken "Det sovande folket" där det förklaras att "vi vill inte se ett samhälle där människor svälter men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras". Det hänvisas till absolut "existensminimum" och eget ansvarstagande när det gäller arbetslöshet, sjukdom och omsorg därför att annars kommer människan, "som av naturen är lat" att utnyttja systemen. Och då kan dessutom skatterna hållas låga.

Vill vi verkligen ha ett sådant högersamhälle? Det kan du ju fundera på fram till valet! Men då måste du bestämma dig!

På sin hemsida har Skånskan etiska regler för kommentarer där det bl.a. står "alla inlägg ska vara sakliga och utformade med respekt för dem som omskrivs i artiklarna". Detta gäller uppenbarligen bara för dem som kommenterar medan journalisterna tydligen kan saklöst ta heder och ära av sina intervjuoffer. Tydligen är det så att gillar man inte vad en intervjuperson säger så kan tidningen friskt skära bort och redigera så att personens åsikter deformeras i sådan grad att det väcker allmän anstöt.

Inte felciterad men omredigerad
Den 27 januari publicerade Skånskan ett reportage med Ilmar Repalu utfört av journalisten Andreas Lovén. Som rubrik valde tidningen Reepalu: "Israel har skapat en "varböld". Redan av artikel i Skånskan framgår det att svaret på den framställda frågan klart ger besked om att "varbölden" består i det "totalt oproportionerligt våldet" under Gazakonflikten. Och detta trots att svaret även innehåller "Men här i Malmö ska vi inte ha motsättningar på grund av övergrepp i en annan del av världen". Flera av Reepalus andra svar andas också på olika sätt "Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt.". Reepalu har också förtydligat sig Sydsvenskan den 30 januari.

Pöbelstorm
På detta följde en storm av artiklar på olika bloggar  som utmålade Reepalu som antisemit och judehatare eller som "Ilyameyr" som påstår sig ange "ett sansat perspektiv om Mellanöstern" och samtidigt annonserar "Sweden: Well on the Way To Becoming The First Islamist Republic of Europe" för att nämna ett av de absurda exemplen. Det visar sig att det huvudsakligen rör sig om judiska aktivister och liberala skribenter som bara fullföljer en borgerlig agenda att smutskasta socialdemokratiska politiker. I Sydsvenskan lät man kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth med bihang av Olof Lavesson utbrista i en helsida "Ansvarslöst, Reepalu", journalisterna Lars Åberg och och Mats Skogkär, utgjuta sig i sorgligt osakliga inlägg med drag av H.C. Andersen. Övriga borgerliga tidningar har följt i fotspåren där Barometern utmärkt sig genom att tala "Om Malmös skam"

Intervjun avbröts då intervjuaren inte fick de åsikter han ville ha!
Den borgerliga pressen har naturligtvis inte varit intresserade av att bringa rätsida i detta men den 2 februari gjorde den intervjuande journalisten Andreas Lovén något så märkligt som att i konkurrenttidningen Sydsvenskan skriva och försvara sin artikel under rubriken ”Reepalu inte felciterad”. Det är spännande läsning eftersom det visar sig att intervjun avbröts i förtid då oenighet om vad Reepalu fick uttrycka för åsikter uppkom "Efter tjugo minuter blåste jag av, eftersom jag inte fann någon mening i intervjun". Intervjuaren hade alltså färdiga åsikter om vad Reepalu fick säga. I detta halvfärdiga skick tilläts inte ens Reepalu att göra vissa justeringar av den slutliga texten för att inte bli missförstådd. Artikeln publicerades alltså utan de justeringar Reepalu ville ha in.

Intervjuaren tog bort vad han ansåg vara "oväsentligt svammel"
I artikeln påstår Andreas Lovén också att han har Reepalus epost-godkännande av artikelns citat. Detta bestrider Ilmar Reepalu i en slutreplik i Sydsvenskan den 4 februari. Den av båda godkända villkoret att Reepalu skulle få granska slutresultatet bl.a. därför att intervjun inte blev slutförd bröt Andreas Lovén alltså därför att han ansåg kompletteringarna vara "oväsentligt svammel". Alla torde vara överens om att Reepalu inte är antisemit eller judehatare ändå har Lovén lyckats genom sin manipulativa journalistik ge underlag för en rad skribenter med de påståendena. Egentligen kan man undra om det är någon i idé att Skånskan överhuvudtaget intervjuar personer eftersom man ju tydligen på redaktionen har redan färdiga föreställningar om vad artiklarna skall innehålla. När man dessutom har mage att försvara detta sätt att bedriva journalistik då har man glömt varenda bokstav i pressetiska regler. Och hur är det med alla dessa överord och hatiska artiklar bland alla judiska och nyliberala bloggare och hos borgerliga tidningsredaktioner som spelat den pöbel, som utan minsta källkritik accepterat Lovéns falsarier. Nog ger det litet dålig smak förhoppningsvis även hos Skånskans journalister

Reepalus tillrättaläggande otillbörligen fördröjt
Men historien är inte slut där. Papperstidningen Skånskan innehöll en dementi av Reepalu den 2 februari "Reepalu: Jag har aldrig skuldbelagt judar". Eftersom detta var samma dag som journalisten Andreas Lovéns "genmäle" i konkurrentidiningen Sydsvenskan så fördröjde Skånskans webbredaktion - vad jag förstår avsiktligt - publiceringen av dementin till den 4 februari. Därmed bekräftar Skånskan det tjyv- och rackarspel som journalisterna på Skånska Dagbladet ägnar sig åt. Det framstår bara som en fortsättning på desinformationen där man kallt utnyttjar sin publicistiska maktposition. Jag var också dum nog att tro att jag skulle få in en insändare i Skånskan om saken.

"Skiljelinjen mellan antisemitism och Israelkritik suddats ut"
Detta skånskans skamgrepp har tyvärr kommit att skymma en intellektuell och etisk huvudfråga som hänger samman med respekten för Förintelsen och vad den symboliserar av mänsklig ondska. Kan man som Reepalu gjorde tala om två saker på en gång, nämligen samtidigt som man tar avstånd från antisemitism och övergrepp mot judar också yttra legitim kritik av staten Israel exempelvis mot 22-dagarskriget och bosättningarna på ockuperat område? Om detta har bl.a. Göran Rosenberg skrivit apropå Goldstonerapporten i DN den 7 oktober 2009 "Israels mjuka makt""...Än en gång tycks dock Israels specifika form av mjuk makt, soft power, ha fungerat; makten att med tillvitelser om otillbörliga motiv oskadliggöra en tillbörlig kritik av Israels politik. Och i detta fall, makten att förvandla frågan om Israels brott i Gaza till frågan om Richard Goldstones brott mot Israel... Än en gång leker därmed Israel med elden. Än en gång har skiljelinjen mellan antisemitism och Israelkritik suddats ut för kortsiktiga politiska syften. Än en gång har minnet av Auschwitz missbrukats och förringats.

Kan det vara en tankeställare?

 Avsky mot antisemitism och kritik av Israel omöjliga att förena?
Drevet mot Ilmar Reepalu har nu fått sådan proportioner att det är uppenbart att de borgerliga tidningarna helt utanför all rimlighet försöker ge sken av att S-Malmö leds av en antisemit och judeföraktare. Ilmar Reepalu har bara ”gjort sig skyldig” till en sak, nämligen att uttala sig mot rasism och antisemitism och samtidigt lämna helt legitim kritik av staten Israel och dess politik. Jag säger legitim eftersom väl många av oss – även de flesta borgerliga tidningar – med anledning av 22-dagarskriget som inleddes tredje dag jul 2008 kände oss synnerligen kritiska till detta. Även om man åberopar nödvärnsrätt så finns ju vissa rimliga krav på proportioner och humanism. I vart fall så är det märkligt att denna dubbla andemening angripits som intolerabel. Jag har funnit anledning att skicka följande insändare till Skånska dagbladet:

Fullföljer Skånskan sin uppgift att förmedla saklig information?
Den 27 januari publicerade Skånskan ett reportage med Ilmar Repalu utfört av journalisten Andreas Lovén. Som rubrik valde tidningen Reepalu: Israel har skapat en "varböld".  Trots att svaret på den framställda frågan klart ger besked om att "varbölden" består i det "totalt oproportionerligt våldet" under Gazakonflikten. Och detta trots att svaret även innehåller "Men här i Malmö ska vi inte ha motsättningar på grund av övergrepp i en annan del av världen". Flera av Reepalus svar andas också på olika sätt "Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt.".

Oenighet om intervjuns innehåll
För säkerhets skull går journalisten ut med en artikel i konkurrenten Sydsvenskan som publiceras den 2 februari, varav framgick den inte helt oväsentliga omständigheten att det tydligen uppkom en oenighet mellan Reepalu och Lovén om vad intervjun skulle innehålla. Denna oenighet resulterade t.o.m. i att intervjun avbröts i förtid. Att det i denna atmosfär uppstått en angelägenhet för Lovén att komma åt Reepalu är helt uppenbart, vilket bl.a. lett till att uttrycket ”varböld” togs in i rubriken befriat från sitt sammanhang. Därför är det snarare en underdrift att tala om att tidningen piskat stämningen och helt orättvist fått Reepalu att beskyllas för antisemitism och förakt för judar.

Kanske inte "felcitat" men ändå vantolkning
I sin artikel skriver Lowén att Reepalu "inte blev felciterad" och åberopar en inspelning som täcker in replikerna i den ursprungliga intervjun. Men stuvar man om i en intervju och skär bort sammanhang så kan ju andemeningen i vad intervjuobjektet vill säga helt förändras. Och det är helt uppenbart att så skett i vart fall i intervjuartikelns inledning. Och inte ens Lowén vill väl ens påstå att Reepalu är antisemit eller har fördomar mot judar? Ändå har hans artikel frambragt det intrycket hos en hel hord av skribenter på nätet, se exempelvis Newsmill och 150 noteringar på knuff... även en rad andra borgerliga tidningar landet runt har följt i Skånskans kölvatten. 

Ville ge Reepalu ett tjyvnyp
Reepalu har sedan förtydligat sig i en artikel i Sydsvenskan den 30 januari och i Skånskan den 2 februari. Skånskan har trots påpekande för redaktionen inte låtit ta in Repalus svar i nätupplagan. Man kan fundera över varför? Man kan också undra om tidningen därmed lever upp till sin mediala uppgift att sprida saklig information? Eller är man som borgerlig tidning ute efter att ge det socialdemokratiska kommunalrådet ett tjyvnyp?

Jag har själv tidigare publicerat  

Rapport i dag

100000 fler jobb blev var egentligen minskning med 12.800 jobb
Statsminister Fredrik Reinfeldt lämnade felaktiga uppgifter om sysselsättningen i söndagens debatt i SVT:s Agenda. Reinfeldt hävdade då att sysselsättningen ökat med 100.000 personer sedan valet i september 2006. Men det är fel.  På sin höjd - om man går till gruppen 15-74 år kan det vara fråga om en sysselsättningsökning med 11.800 personer, alltså den för regeringen förmånligaste tolkningen.  Men ändå långt från de 100.000 som Reinfeldt talade om.  En alternativ beräkning avseende åldersgruppen 16-64 år ger en minskning av jobben med 12.800. Och då är Reinfeldts påstående helt felaktigt. 

Slirade på sanningen och drog en rökare

Man frågar sig hur kunde det bli så fel?  Har statsministern inte erforderliga resurser att få en klar bild i en så viktig fråga som arbetslösheten eller jobbfrågan?   Eller var det en rökare som drogs av i ett utsatt läge i tron att kontrollen skulle utebli?

Men det var inte bara i denna fråga Reinfeldt slirade på sanningen.

Pensionärsskatten

Mona Sahlin påtalade med kraft att hennes kommande regering skulle arbeta för att inkomst oavsett om det var som lön, sjukersättning, a-kassa eller pension skulle beskattas lika. Pensionärsskatten, att den uppskjutna lönen i form av pension beskattas hådare än lön är en skamfläck som alliansen är ensam ansvarig för. 

Slirade på sanningen och drog sin andra rökare

Reinfeldt, som tjänar drygt 48.000 kr om året på sina egna skattesänkningar, ville först inte svara på frågor kring detta.  Därefter sa han ordagrant: "Jag vill påpeka att det är ganska spritt i utveclade länder att man har den här typen av lösningar, att man ger lite lägre beskattning för dem som jobbar".  Det är osanning vilket framgår bl.a. PROs studie i vilken 18 jämförbara västländer ingick.  Visst finns det olika system men Sverige är unikt det enda landet där man tar ut mer skatt av pensionärerna.  Sverige står ensamt i skamvrån. I exempelvis Tyskland betalar pensionärer 18 procenty lägre skatt, i Nederländerna 15, i Frankrike 13, i Danmark 7 och i Norge 6 procent lägre skatt.

Rapporten har väckt stor publicitet och det är därför uppenbart att det var ytterligare en av Reinfeldts rökare.

"Vad tycker jag om judar!!!?
Jag har skrivit både på min blogg och på Newsmill om frågor som upprört flera:
Den 28 jan skrev jag apropå Förintelsedagen på Newsmill "Vad är det för getingsvärm som ilsket surrar om antisemitism på Newsmill?"  Samma dag skrev jag in en hänvisning dit under rubriken "Borgerliga skribenters angrepp på Ilmar Reepalu".  Dagen efter 29 jan skrev jag apropå en famös artikel av Lena Adelsohn Liljeroth på min blogg "En kulturminister som inte kan läsa innantill och avsiktligt utnyttjar Förintelsen i politiskt syfte." .  Nu har jag fått en fråga från en okänd kommentator som jag förstone tyckte var absurd men som jag förstått faktiskt har viss relevans för vissa av mina kritiker, nämligen:   Vad tycker du Bo Widegren om judar och vad har du att säga om eller till det judiska folket som bor i Malmö och deras situation? Och jag är tacksam att den i alla fall ställdes i frågeform och att jag inte som Ilmar Reepalu genast stämplades som antisemit, nazist, judehatare. 

Förundran över den bristande förmågan att läsa innantill.
Jag trodde att jag varit helt öppen i den frågan som ställts.  Redan i Newsmill artikeln sa jag i ingressen: "De författare som skrivit av sig på Newsmill gör enligt min mening sin sak en otjänst genom sina absurda överdrifter. Är författarna verkligen så enkelspåriga att de inte samtidigt kan uttala sig om två saker, nämligen å ena sidan Förintelsen och därmed sin avsky för antisemitism och rasism samt å andra dagens Israel med Gaza-krig och interna brister i demokrati och mänskliga rättigheter?"  Jag gick också ord för ord igenom vad Ilmar Reepalu sagt, vilket inte gav stöd för en enda av de anklagelser som flera skribenter slängde kring sig och som Lena Adelsohn Liljeroth kastade fram. Alltså inte enda av anklagelserna. Hela affären måste så som jag ser det tillskrivas de liberala och judiska aktivister som av någon anledning velat komma åt den socialdemokratiska kommunledningen i Malmö.  Att man därvid inte dragit sig för rena förfalskningar och egna omtolkningar som gjorts till dagens sanningar är inte bara märkligt utan svinaktigt.

Dilemmat att vara mot antisemitism och samtidigt kritisera Israel
Jag tycker att Göran Rosenberg , som jag citerade i den senaste bloggartikeln, har fint beskrivit det hela: "... tillvitelser om antisemitism är en allvarlig sak... därför inte bör utslungas lättvindigt eller rentav missbrukas – exempelvis i syfte att giftstämpla en huvudsakligen legitim kritik av staten Israel och dess politik." Och apropå Goldstonerapporten "... det finns ingenting i den utförligt dokumenterade rapporten som ger minsta fog för de vilda utfall och anklagelser som Israel valt att bemöta den med. Än mindre utfallen och anklagelserna mot Richard Goldstone personligen... Än en gång leker därmed Israel med elden. Än en gång har skiljelinjen mellan antisemitism och Israelkritik suddats ut för kortsiktiga politiska syften. Än en gång har minnet av Auschwitz missbrukats och förringats." Är det något som alla Reepalus kritiker besinnar först när drevet är över?

Kan man ogilla judar och araber?
Nu åter till den i mina ögon absurda frågan Vad tycker jag om judar?  Absurd därför att svaret är självklart för mig och trodde jag för andra också. Jag har inga sådana fördomsfulla indelningar att jag tycker något om grupper av människor. I klartext: jag tycker inte såsom grupp illa (och heller inte orelekterat bra) om judar, araber, amerikaner, afrikaner, homo- eller heterosexuella mfl.  Jag förhåller mig på individnivå och uppskattar då olika mycket individer som jag stöter på.  Ja, jag kan t.o.m. tänka mig att vara så nyanserad att kan tycka illa om vissa drag hos en individ men ändå gilla personen. Däremot kan jag  ogilla yttringar t.ex. hur man skiljer kvinnor och män åt i mosaiska och muslimska församlingar, religiös fundamentalism i både kristen, mosaisk och muslimsk form osv.

Vad har jag då att säga säga om eller till det judiska folket                          som bor i Malmö och deras situation?  Det vore nog ganska förmätet av mig att tro att jag skulle ha något väsentligt att säga "det judiska folket".  Men frågan är ställd. Och jag kan bara svara utifrån min egna erfarenheter av förföljelse och diskriminering.  Redan här ovan på bloggen har jag talat om att jag är homosexuell och lever som sådan i samhället.  Jag har också blivit trakasserad på stan därför att jag burit ett märke, en rosa triangel, nämligen det märke nazisterna åsatte homosexuella i koncentrationslägren - alltså en motsvarighet till davidsstjärnan för judar. Jag har blivit mobbad på arbetsplatsen trots att mina kamrater var "bildade" människor och min far förkastade mig under lång tid såsom en föraktfull person. Med detta vill jag inte jämföra "judars" lidande utan bara tala om att jag vet vad rädsla och fruktan är samt hur andra människors intolerans smärtar. Varje individ får väl utifrån sina förutsättningar handskas med detta. Naturligtvis skall samhällets rättsystem med all kraft motarbeta övergrepp.  När detta är sagt så måste ändå tilläggas att ingenting av detta är tillräckligt om man inte aktivt går in för ett försoningsarbete.  Vad detta skall bestå i vore det naturligtvis förmätet av mig att uttala mig om. Men det enda som på lång sikt kan skapa trygghet för enskilda torde faktiskt vara försoning.  Och det gäller både i Malmö och Israel/Palestina.  I denna fråga kanske det vore bättre att lyssna till så kloka personer som Ilmar Reepalu.

Kampanj mot Ilmar Reepalu såsom socialdemokratiskt kommunalråd.
I det malmöbaserade regeringsorganet Sydsvenskan har man lyckats leja kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att tillsamman med M-riksdagsmannen Olof Lavesson i dag 29/1 utropa "Ansvarslöst Reepalu" . Hon har ju aldrig utmärkt sig genom självständigt tänkande men hade nu skjuts på vägen av en rad liberala skribenter på Newsmill som anklagat Ilmar Reepalu för både antisemitism och förakt för judar. Också jag har skrivit på Newsmill "Vad är det för getingsvärm som ilsket surrar om antisemitism på Newsmill?". I Sydsvenskan har man också bäddat dels med en vinklad nyhetsartikel under rubriken "Ilmar Reepalu tar åter kålsuparteorin till hjälp", som inte finns intagen i nättidningen, och "kultur"-journalisten Lars Åbergs "Tystnaden i Stadshuset" med det uppseendeväckande påståendet att Reepalus mening var "att de judar som trakasseras och hotas har sig själva att skylla eftersom de inte tillräckligt klart har tagit ställning mot Israels politik."

Vantolkningarna ett led i valdebatten
Detta är ett så skamlöst angrepp att man baxnar och ingen tycks vara intresserad av vad Imar Reepalu i verkligheten sagt i intervjun som finns i Skånska Dagbladet. Man drar sig inte för att både skära bort Reepalus vägande för och emot, utan gör också helt egna tolkningar som läggs i Reepalus mun. Denna skamlösa hantering sker uppenbarligen i syfte att få Ilmar Reepalu att framstå som en antisemit och en person som underblåser motsättningar i Malmöregionen. Och vad räknar man då med om inte rent partipolitiska vinster? Att Sveriges största morgontidning i Sydsverige kallt söker hetsa mot det socialdemokratiska kommunalrådet är ju bara en följd av målsättningen för Heidi Avellans "oberoende liberala" valbroschyr för alliansen.

”Öppen dialog”
I kulturministerns artikel beskrivs en bakgrund med Förintelsen, hatbrott och att man söker skapa en "öppen dialog och nära relationer med båda sidor i konflikten”, dvs allmänna uttalanden som alla socialdemokrater skriver under på. Men här tas de till bakgrund för ett angrepp på Ilmar Reepalu vars uttalanden betecknas som ”problematiska”. Man t.o.m. har mage att mot Ilmar Reepalu åberopa det motto som socialdemokraterna i Malmö formulerat, nämligen mångfald, möten, möjligheter. Och detta av en Skånehöger som verkligen inte tillämpat detta motto, se senast i Vellinge.

Gazakriget och Davis Cup
Man gör också Ilmar Reepalu ansvarig för att matchen 6-8 mars 2009 fick spelas inför tomma läktare: ”.. inte första gången Reepalu arbetar för ett ensidigt skuldbeläggande av Israel”. Nu var det inte så att Reepalu ”ensidigt la någon skuld” menväl att han ungefär en månad efter krigsslutet sade sig förstå att människor reagerade, demonstrerade och arbetade för att stoppa matchen. Hans
förståelse grundade sig på de bilder och artiklar vi fått genom svenska borgerliga media. I det 22 dagar långa kriget dödades enligt Amnesty International minst 1.300 palestinier och över 5.000 skadades. Israel förlorade under kriget tio soldater och tre civila. Förstörelsen i Gaza var så gott som total. Dessa siffror säger visserligen inte allt i skuldfrågan, men är underlag för den i svensk press förekommande uppfattningen att det rörde sig om en massiv, kollektiv bestraffning av Gazas befolkning och över 1000 svenska kulturarbetare gick ut 9/1 2009 ut med uppropet "Stoppa massakern i Gaza!". Nog hade Ilmar Reepalu bra på fötterna i sina uttalanden i februari 2009. Och nog var det en ”varböld” alltid. Dessutom, vilket utgör rena nyhetsförfalskningen, så var det polismyndigheten som stoppade match inför publik med skäl att säkerheten för de israeliska spelarna krävde det. Hur kan en kulturminister ljuga på detta sätt?

Läsning innantill i Skånskan jävar moderaternas påståenden.
Ilmar Reepalu uttalar med bestämdhet: "Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper... Det är självklart att barn med judiskt ursprung inte ska utsättas för trakasserier. Det är heller inte okej att imamen i en moské blir beskjuten... Jag tycker det är förfärligt om människor känner sig så hotade att de inte kan bo kvar i Malmö...Det var totalt oproportionerligt våld från Israel under Gazakonflikten. Det är en varböld förstås... Men här i Malmö ska vi inte ha motsättningar på grund av övergrepp i en annan del av världen..." Det är alltså detta Lena Adelsohn Liljeroth anser "legitimerar den sidans våld för att den andra sidans är så avskyvärt". Detta är om något skamligt och det kan inte försvaras med att en rad liberala och judiska aktivister uppfattat och påstått att Ilmar Reepalu sagt något annat. En kulturminister kan knappast freda sig med att hon grundat sitt angrepp på hörsägen och sedan stängt av hörapparaten för alla motskäl.

Kollektiv skuldbeläggning
Ett huvudnummer i artikeln är att det är "anmärkningsvärt att en kommunstyrelseordförande kollektivt skuldbelägger en hel grupp på detta sätt. Det är lika orimligt som att Malmös muslimer skulle bära ett kollektivt ansvar för de terrorattacker och raketangrepp som utförts från den palestinska sidan." Om det vore sant så är det naturligtvis anmärkningsvärt. Men mot detta i
Reepaluintervjun svarar följande uttalande: "Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza...Samtidigt skulle jag önska att företrädare för muslimer i Malmö klart och tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i
Israel-Palestina-konflikten." . Så så var det med den "skuldbeläggningen". En önskan om att institutioner representerande de båda grupperna skall gå mot försoning oavsett vad som förekommer i konfliktområdet görs om till ett ensidigt skuldbeläggande. Ytterligare en gång frågar man sig vad är det för fullständigt omoralisk kulturminister vi har? Hur kan man på det sätt i ont syfte förvanska en text för att med ojusta medel komma åt en meningsmotståndare?

Skam går på torra land
Hyckleriet blir skriande när man slutligen bekänner sig till det av Malmös socialdemokrater skapade mottot, mångfald, möten, möjligheter. Man talar t.o.m utan hänvisning till Sjöbo och Vellinge om att det är en god devis som borde gälla för hela Sverige. Och sedan slutar med det sötsura att artikelförfattarna minsann är beredda att ta ansvar för detta och "det borde även Ilmar Reepalu vara". Hur kan man genom misstolkningar, felaktiga citat, rena falska påståenden och insinuationer tro sig åstadkomma försoning och möten? Nej, genom sitt ingripande har Lena Adelsohn Liljeroth och Olof Lavesson medvetet gett både judar och muslimer en felaktig bild av Malmös socialdemokratiska ledning och dessutom förmodligen ytterligare spätt på spänningar i relationerna mellan de dessa. På det lokala planet finns en rad socialdemokratiska politiker som arbetar för möten mellan olika befolkningsgrupper, men det är väl svårt att uppfatta från Stockholms horisont.

En minister i avsaknad av kultur
Göran Rosenberg, som ju knappast kan beskrivas som partisk för palestiniernas sak, har redogjort för det dilemma som finns å ena sidan när man tar ställning mot antisemitism och å den andra vill ge berättigad kritik av Israel. Bl.a. framhåller han att "tillvitelser om antisemitism är en allvarlig sak... därför inte bör utslungas lättvindigt eller rentav missbrukas – exempelvis i syfte att giftstämpla
en huvudsakligen legitim kritik av staten Israel och dess politik." Han nämner som exempel Goldstonerapporten med sin förödande kritik av Israels krigföring i Gaza och ...och det finns ingenting i den utförligt dokumenterade rapporten som ger minsta fog för de vilda utfall och anklagelser som Israel valt att bemöta den med. Än mindre utfallen och anklagelserna mot Richard Goldstone personligen. Rosenberg summerar: Än en gång leker därmed Israel med elden. Än en gång har skiljelinjen mellan antisemitism och Israelkritik suddats ut för kortsiktiga politiska syften. Än en gång har minnet av Auschwitz missbrukats och förringats." . Samma sak kan man säga om Lena Adelsohn Liljeroth en minister i avsaknad av kultur och moral.

En rad borgerliga skribenter har gått till angrepp på kommunalrådet Ilmar Reepalu bl.a. på Newsmill.  Det hela är så uppenbart en fortsättning på Jan Björklunds personangrepp under 2009.  Jag har skrivit en artikel på Newsmill som motvikt: Bo Widegren om Förintelsedagen
Vad är det för getingsvärm som ilsket surrar om antisemitism på Newsmill?

Högerregeringen vill begränsa fackliga rättigheter
Planen är att högerregeringens lagförslag att begränsa fackliga rättigheter, den s.k. Laval-lagen, skall beslutas av Riksdagen om ung. tre veckor. Sedan vissa frågor i propositionen väckt tveksamhet har arbetsmarknadsutskottet hänvisat laförslaget till Konstitutionsutskottet. De rödgröna partierna S,V och MP har begärt att beslutet om lagförslaget ska skjutas upp i ett år och frågan alltså vilandeförklaras. I morgon 28/1 väntas utskottet alltså diskutera frågan om Laval-lagen strider mot grundlagen

Juristprövning gör facklig kamp omöjlig
Regeringens förslag innebär att svenska fack inte får kräva att utländska arbetsgivare, som tillfälligt är verksamma i Sverige, betalar mer än lägsta lön och minimivillkor för arbetstider och semester enligt svenska avtal. Men svenska fack får inte kräva att dessa företag tecknar svenska kollektivavtal om företagen redan betalar minst enligt de minimivillkor som facken har rätt att kräva. Man får i så fall gå till domstol. LO, TCO och SACO har protesterat mot lagförslaget och menar att regeln är orimlig, det kommer att ta år att i domstol försöka bevisa att företagen betalar sämre än minimivillkoren i svenska avtal. Och då har företagen hunnit lämna Sverige. Detta är samma juridifiering av fackliga rättigheter som försvagade facken i USA när nyliberala strömningar där tog över.

Lagförslaget bristfälligt utrett
Utredningen och regeringens propositionen har inte utrett hur lagen ställer sig i förhållande till
* artikel 11 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
* artiklarna 12 och 28 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
*.föreningsfriheten enligt 2 kap. 1 § 5 punkten regeringsformen
* ILO-konventionerna.
Bl.a. har man inte beaktat att genom Lissabonfördragets ikraftträdande så har också den Social stadgan också blivit EU-lag, däribland de fackliga rättigheterna. Och det har ju påståtts att dessa därigenom skulle vara på visst sätt skyddade. Det hör till saken att i begreppet föreningsfrihet innefattas inte bara frihet att bilda sammanslutningar utan också frihet att verka gemensamt inom ramen för en sammanslutning, dvs bl.a. fackliga förhandlingar.

Vilandeförklaring eller lagen rivs upp efter valet
Därför begär den rödgröna oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, med stöd av facken att beslutet om lagförslaget vilandeförklaras. De röd-gröna vill också att frågan remitteras till lagrådet för att de rättsliga oklarheterna skall klarläggas. Man har också utfärdat löftet att om högerregeringen genomför lagstiftningen så kommer den att rivas upp och ev. lagstiftning utredas på nytt. Alla som är intresserade av en juste utgång i Laval-frågan bör därför tänka sig extra för inför valet i höst.

 Sjuk påstås inte vilja försörja sig och sina barn                                           Två moderater försvarar 25/1 i Aftonbladet de nya sjukförsäkringsregelerna under rubriken "'Sjuka' Alexandra vill inte försörja sig själv". Det är riksdagsmännen Helena Rivière och Gunnar Axén, båda i socialförsäkringsutskottet. Akexandra som är mamma med tre små barn att mätta är sjukskriven sedan länge och skrev i Aftonbladet 15/1 om sin ångest  för att helt plötsligt p.g.a. de av högerregeringen införda stupstockarna bli utförsäkrad: "I dag har det jag fasade för hänt. Mitt skyddsnät är borta. Säkerheten om att jag kan sätta mat på bordet åt mina barn är borta. Jag vet inte längre när jag nästa gång kan hämta ut mina mediciner. En del av mig som människa har försvunnit helt enkelt. Jag bor inte längre kvar på samma ställe, hyran i hyresrätten blev för hög. För vem vet när jag får pengar nästa gång?"

Socialförsäkringen är just ett skyddsnät i välfärdssamhället
Moderaterna hånar henne för att hon ser socialförsäkringen som sin säkerhet, sitt skyddsnät. De påstår att Alexandra inte kan tänka sig "några möjligheter till ett vanligt friskt verksamt liv utanför sjukförsäkringen". De har t.o.m. mage att utan att känna henne påstå att hon "inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn... utan vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav". Man hävdar att det är ett hyckleri som omgärdar begreppet ”sjuk”.

Reinfeldts/Schlingmans käpphäst: vi är lata och vill leva på bidrag
Ja, visst är det ett hyckleri i sjukförsäkringsdebatten. Men hyckleriet är förlagt till högerregeringen. Redan tidigt när Reinfeldt/Schlingman gav ut boken om "Det sovande folket" så talade de om att välfärden "inte fick avse något utöver svältgränsen... för att inte ge folk en 'falsk trygghet'", Med socialdemokrati får man ett "mentalt handikappat folk" och "fuskare som smart anpassar sig till bidragssystemen". Detta har senare förfinats så att begreppet "bidragslinjen" som blivit högerregeringens hånfulla namn på välfärdsstaten. Men av taktiska skäl så kramar man välfärdsstaten samtidigt som man underminerar den bl.a. genom de helt ogenomtänkta stupstockarna i sjukförsäkringen.

Generella stupstockar är cyniskt och oresonligt och omänskligt
Och Helena Rivière och Gunnar Axén har lärt av Reinfeldts/Schlingmans bok: När Alexandra blir orolig inför den moderata framtiden så är hon "bekväm" eller rent av för lat för att vilja försörja sig. För moderater och deras borgerliga kolleger handlar det helt enkelt om lättja eller fusk. Jag hoppas alla ser tydligt vad det är för människosyn som präglar de borgerligas framfart. Man kan mycket väl tänka sig att reformera sjukförsäkringen, framförallt genom att öka möjligheter till rehabilitering men också genom olika former av individuell prövning. Men att helt plötsligt införa generella stupstockar som medför att sjuka blir utförsäkrade eller får ångest för sin och sina barns framtid är cyniskt och oresonligt och omänskligt.  Och det är helt obegripligt att man inte förstår att bryskheten skapar oro och ångest bland de svårt sjuka.

Kapitalisterna har spelat bort Islands välfärd
Island är ett litet land med 300.000 invånare, som haft god ekonomi byggd på fiske och förädling av olika fiskeprodukter. Isländska banker har i enlighet med marknadens regler bedrivit en omfattande verksamhet som medfört att bankerna gått omkull. Kapitalister har m.a.o. utnyttjat friheten under en högerregering att tjäna pengar och det har bl.a. investerare och sparare i Nederländerna och England förlorat på. Holland och England kräver nu var enskild islänning på mer än 100.000 kr. Ungdomar flyr landet och befolkningen kommer att utsättas för en kraftfull nedskärning av alla trygghetssystem och alla offentlig välfärd. Leve kapitalismen!

Svenska råkapitalister har plundrat Balticum och Makedonien
I oktober skrev jag på denna blogg Svenska råkapitalister vräker boende i Balticum och tar gården från bönder i Makedonien. I Balticum har svenska banker lämnat höga lån utan analys av betalningsförmåga, varför bostadsköpare nu får gå från sina hus. Reinfeldt och Borg pressar de baltiska staterna hårt till ytterligare besparingar och skattehöjningar så medborgarna lider nöd när all välfärd och sjukvård skärs bort. Och nu går biståndsprojektet Swedmilk i Makedonien i konkurs varvid bönder som inte fått betalt får gå från sin gårdar. Svenska staten och inblandade näringslivsrepresentanter har då i god tid sålt företaget för en krona till någon försvunnen skojare.

Europeiska samarbetsorgan används i Kapitalets tjänst
Vilka är det man hotar med? Jo olika former av den europeiska gemenskapen. T.o.m. Sverige har på uppmaning av Holland och England frusit lån till Island som det konkursnära landet så gärna behöver för att ta sig ur krisen. Kapitalisternas knähundar morrar och skäller, ja rent av hotar att bitas. Reinfeldts och Borgs insatser såsonm kapitalets blodhundar har utförligt beskrivits på min blogg och Reinfeldt och Borg försöker tvinga i Lettland (och Balticum) fel medicin och Svenska råkapitalister vräker boende i Balticum och tar gården från bönder i Makedonien... Det gemensamma europa används alltså för påtryckningar i en orättfärdig sak. Leve kapitalismens Europa!

Rödgrönt Sverige i ett rödgrönt Europa med strikta ramar för kapitalets frihet!
Här är det alltså kapitalister som i oreglerad vinstyra gör luftaffärer och sedan när notan kommer så lämnar man den till folket att betala och få välfärden.. ja till och med omsorg och sjukvård nedskuren. Som vanligt gäller alltså kapitalisternas valspråk att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna. Är det någon mer än jag som blir förbannad och vill höja den röda fanan. Jag vill inte vara en del av ett Europa som utövar utpressning mot balter och islänningar. Jag vill inte var en del av ett högersverige som agerar blodhund åt den internationella kapitalismen! Jag vill ha ett rödgrönt Sverige i ett rödgrönt Europa, där man sätter en kraftig grimma på kapitalet. Kapitalet, som faktiskt är så aggressivt vinsthungrigt att det inte utan vådliga konsekvenser kan existera i frihet, måste ha en ordentlig grimma.

Kringgår arbetsrättslig lagstiftning
I dagens Rapport talas om att Posten i Umeå som arbetsgivare avskedar trotjänare
sedan 40 år och bryter mot intentionen bakom lagen om anställningsskydd. Arbetsgivarna försöker gå runt las genom att visstidsanställa eller anlita bemanningsföretag, "Företag struntar i las". Strax före jul var nyheten att företag avskedar alla anställda och istället erbjuder anställning i ett bemanningsföretag; se rubrikerna i Sydsvenskan under december och november "Euromaint varslar 91 – hyrs sedan in" och "Sparkas efter krav på kollektivavtal".

Snacket om rehabilitering bara nys tills man beaktar anställningshindren
Även dagens Arena tar upp frågan "Vart skall de sjuka gå" apropå reghabiliteringskraven i sjukförsäkringen. "Men diskussionen förmår inte hantera den verkligt stora frågan - hur arbetsgivarnas krav på den perfekta arbetskraften oavbrutet skärpts. Statsministern skröt i debatten i går med att hans regering "sänkt trösklarna för att komma ut i arbetslivet". Men om det inte finnas några jobb längre för de människor som inte är hundraprocentiga och på topp? Vad hjälper det att "sänka trösklar" om utsorteringsmekanismerna de senaste tio åren har blivit allt starkare - till exempel arbetsgivare som avskedar och sedan via bemanningsföretag återanställer de flesta, men inte de lågpresterande". Man hänvisar bl.a. till en rapport från TCO

Jakten på superarbetskraften
I rapporten "TCO granskar: Jakten på superarbetskraften" talar man om det meningslösa med rehabilitering enligt socilförsäkringslagstiftningen om inte politiken tar hänsyn till pågående utsorteringsprocess på arbetsmarknaden kommer åtgärderna för att få fler i arbete att misslyckas. Rapporten ger en förklaring till varför det behövs en mer modern arbetsmarknads- ochvälfärdspolitik som förbättrar
chanserna till mer kvalificerade jobbgenom att öka rörligheten på arbetsmarknaden och stärka löntagarnasutbildning och kompetens, dvs allt det som högerregeringen avstått från för att få pengar att sänka skatter med istället.

Kraven har ökat
Arbetsmarknaden har förändrats kraftigt sedan 1990-talskrisen, både när det gäller de faktiska kvalifikationskrav för olika jobb och när det gäller vilka krav som arbetsgivare ställer på de arbetssökande. I rapporten talas om att utbildning har blivit allt viktigare i konkurrensen om jobben men också att frånvaro för individerna har blivit allt mer stigmatiserande på arbetsmarknaden. Dessa effekter förstärks under ekonomisk instabilitet och lågkonjunktur. Det är som om kraven på att anpassa arbetet efter männsikan helt avstannat. Och det värsta är att arbetsgivarna vill ha full frihet att utsortera.

Utslagningens "utanförskap" måsta aktivt angripas
I TCO-rapporten talar man om att bristande kunskap om dessa processer leder till en övertro på att ”utanförskapet” ska minska automatiskt genom ökad ekonomisk tillväxt och utbudsstimulerande insatser riktade mot arbetskraften. Istället måste mer kraftfulla satsningar sättas in för att öka arbetsgivarnas efterfrågan, även på den arbetskraft som anses vara lägre kvalificerad. Det är också viktigt att förkorta tiderna i frånvaro och stärka arbetskraftens utbildningsnivå.

Största svårigheten arbetsgivarnas motvilja att medverka
Vid undersökningar visar det sig att den största svårigheten för en långtidssjukskriven eller sjukskriven från annat jobb att få nytt ligger i att de flesta arbetsgivare inte vill anställa sådana personer. Endast några enstaka procent arbetsgivare kan tänka sig anställa en tidigare långtidssjukskriven. Här är man alltså åter till att arbetsgivarnas krav på superarbetaren är den största knäckfrågan. Högerregeringen borde alltså om man vill minska utslagningen inte bara ta arbetsgivarna i örat för miljardbonusarna utan också ruska om dem för att förmå dem att sluta med "superselekteringen" av arbetskraft och vidare vara beredda att utveckla arbetsmiljön mer människovänlig.

Hur skulle det vara om de borgerliga tog ansvar för sitt fögderi?
"Skyll inte på finanskrisen, Reinfeldt! Det är ni, inte finanskrisen, som har förstört a-kassan. Det är ni, inte finanskrisen, som lånar pengar för att finansiera skattesänkningar till höginkomsttagarna. Det är ni, inte finanskrisen, som ökar klyftan i beskattning mellan pensionärer och löntagare", sa Mona Sahlin till den svarslöse statsministern Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten den 14 oktober.

Demokratisk (S)ledare med (S)ting
På S-kongressen i Älvsjö i slutet av oktober var det heller inget snack om partiledarfrågan. Mona Sahlin omvaldes enhälligt och fick helhjärtad uppbackning av ombuden. I korridorerna runt kongresshallen talades det uppskattande om Sahlins ledarstil. Hon låter även andra höras och synas. Allt kretsar inte kring Sahlin. Personer som Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Ibrahim Baylan, Leif Pagrotsky, Carin Jämtin och Veronica Palm har fått utrymme och svängrum. Mona Sahlin har helt enkelt en demokratisk ledarstil, vilket äntligen fler partimedlemmar börjat föredra.

Vi hatar klassamhället
Mona Sahlin har sagts vilja dra mot mitten men är samtidigt inte rädd för att lyfta fram partiets ideologi och arbetarrörelsens klassiska värderingar: "Valet 2010 blir en idéernas kamp. Vi tror inte på det sorteringssamhälle som växer fram i Moderaternas Sverige. Vi tror inte på klassamhället - vi har hatar det", sa hon i sitt stora programtal på S-kongressen i Älvsjö. För de borgerliga är detta med klass inte viktigt eftersom de för en politik där de tänker bort det.

Mona Sahlin har samlat oppositionen
Samtidigt som Sahlin vässat det egna partiets profil har hon även samlat den rödgröna oppositionen. S, V och MP har redan presenterat mer än 50 gemensamma överenskommelser. Dit hör bland annat uppgörelserna om försvaret, sjukförsäkringen, ett jobbpaket för unga, en ny fastighetsskatt, ett miljöfordonspaket, en riskkapitalfond finansierad med Vattenfallspengar, kamp mot skattefusket och ett nytt ROT-avdrag som omfattar även hyreslägenheter. I vår presenteras en samlad rödgrön budget. De borgerliga partiledarnas angrepp om "fusköverenskommelser" är lika slagkraftigt som om någon i en saklig debatt replikerar "du är dum". Bristen på sakliga svar framstår som skriande och är ett tecken på ångesten för taburettförlust hos de borgerliga.

Regeringen fusk och slarv
I onsdagens partiledardebatt i riksdagen fortsatte Mona Sahlin offensiven. Ännu en gång tydliggjorde hon skiljelinjerna till den borgerliga politiken. Hon reagerade också starkt mot Fredrik Reinfeldts snack om att de rödgröna "lovar allt till alla"."Det är ni som tar en springnota. Det är ni som lånar till skattesänkningar. Det är ni som har förvandlat överskott till underskott", markerade Sahlin. Och så är det. Reinfeldt och hans regering har verkligen inte stått för samhällsansvar och regeringsduglighet, vilket även Miljöpartiets Peter Eriksson påpekade i onsdagens debatt: "Det har blivit 100 000 fler arbetslösa sedan ni började regera. Det tidigare överskottet i statens affärer har förvandlats till ett underskott på 70 miljarder kronor. Ni har slarvat igenom stora förändringar i a-kassan och sjukförsäkringen. Det är ingen ansvarsfull ekonomisk politik"

Opinionsmätningarna avslöjar missnöjet med regeringen
Från högerregeringens sida har man försökt att förklara at de "inte når ut med sitt budskap till folket". Och det må de ju tro. Men vi kan vara förvissade om att det just är verkligheten som burit vittnesbörd om innehållet i aliansens politik som medfört opinionsdyket. Deras valmakare ser också detta - eller vad tror ni ligger bakom regeringens plötliga utfall mot näringslivet för bristande jämlikhet för att s.a.s. byta fokus? Det är alltså denna politik som gör att regeringspartierna tappar mark. Människor vänder sig helt enkelt emot en politik som skapar nya klyftor. De reagerar mot en politik som jagar alla sjuka och arbetslösa utan urskiljning, samtidigt som de som redan har det ganska bra får det ännu bättre.

(Denna artikel utgör i stora delar en återanvändning av text från en ledare i NSD av Olov Abrahamsson. Jag hoppas att han överser med detta)

 Utanförskapet utplånat - på papperet
Enligt riksdagens utredningstjänst har vad Borg kallat den "breda arbetslösheten" sedan valet i augusti 2006 tre år senare i augusti 2009 med borgerligt styre ökat med 70.000 personer. Man skulle kunna tänka sig att Reinfeldt eller Borg erkänt att det inte gått så bra med ett av deras huvudprojekt, nämligen att minska detta man kallat utanförskap. Nej i stället har man försökt utplåna alla tidigare använda definitioner av både bred arbetslöshet och utanförskap

Borgerlig härdsmälta
Trots att man började sitt regeringsinnehav med plus i kassan, välfungerande sociala försäkringar och en förhållandevis låg arbetslöshet så har man genom sina åtgärder lyckats öka arbetslösheten, ställa ung 500.000 löntagere utanför arbetslöshetskassa och är på god väg att ställa minst 50.000 personer utan sjukersättning genom en ogenomtänkt ny lagstiftning. Detta har i sin tur fått till följd att kommunernas sociala kostnader skjuter i höjden och minskar utrymmet för annan välfärd.

Folk förstår nog vad det handlar om
Högerregeringen har försökt skylla på lågkonjunkturen och finanskrisen. Med tillägget att folk nog förstår vad det handlar om. Men vad handlar det egentligen om? Jo, rena fuskverket eftersom man gjort av med alla pengar på skattesänkningar och t.o.m. lånat pengar för att i sista stund kunna muta väljarna med ett fjärde steg. Men faktum är att skattesänkningarna tagit så stor plats att man inte haft råd att möta lågkonjunkturen med utbildning, omskolning, och bidrag till offentliga arbeten exempelvis inom kommunerna och välfärden. T.o.m. regeringens egna rådgivare har avvisat skattesänkningar som en rimlig åtgärd i det nuvarande ekonomiska läget. Högerregeringen har alltså medverkat till att försvåra lågkonjunkturen verkningar i Sverige.

Straffbeskattningen av pensionärer mfl ger nytt utanförskap
En fråga som hör ihop med detta med utanförskap som Reinfeldt/Borg påstått sig måna om är detta med att högerregeringen infört en fullständigt världsunik skatteskala där löneinkomst beskattas lägre än inkomst av pension, a-kassa och sjukersättning. Inget land har resonerat som så att de som redan har sin inkomst förminskad genom att de gått ned på pension eller socialförsäkringsersättning skall beskattas högre än de med arbetslön. Jag har tidigare publicerat tabeller som ger dig en uppfattning om att det cyniska resonemanget kan ge en högre skatt med mellan ett par hundralappar i måndaden upp till ca 1.700 kr. Du kan ju själv räkna ut vad det blir per år. Ta från dem som har lite och ge till dem som har mer är borgerlighetens insats denna mandatperiod.

Visualisera framtiden
Peter Frankes ledare i socialdemokratiska Värmlands Folkblad är värda uppmärksamhet utanför tidningens läsekrets. I tre ledare 14,15 och 16 januari har han presenterat folkbladets rödgröna drömlag för den kommande mandatperioden. Men skall vi inte vinna valet först, frågar väl någon. Jovisst, men det kan ju finnas skäl att visualisera framtiden och konstatera att det låter väldigt bra. Peter säger själv:"låt oss ändå fundera på och leka med hur en rödgrön regering skulle kunna se ut och jämföra med nuvarande borgerliga laguppställning. Det kan ge en bild av regeringsduglighet och kompetens."

Rödgrön skuggregering
Utgångspunkten får bli SCB:s opinionsmätning från slutet av 2009. Det skulle ge Socialdemokraterna 16 ministerposter, MP skulle få fyra och V två i "Rödgrönt drömlag”. Han har fått ihop en fin laguppställning med elva kvinnor och elva män från tre rödgröna partier som skulle forma en helt jämställd regering, och med en kvinnlig statsminister i täten skulle den skriva historia. Det här rödgröna teamet kan gärna matchas mot Reinfeldts laguppställning på punkt efter punkt. I dag väger Reinfeldt tyngre än Sahlin i förtroendemätningarna, men det kan förändras under resans gång. På andra poster skulle denna skuggregerings ministrar antagligen slå det sittande statsrådet med bred marginal. Det blir de politiska sakfrågorna som avgör valet, men personerna blir också viktiga. Mona Sahlin har sagt att laget är viktigare än jaget. fundera själv hur denna rödgröna skuggregering står sig i jämförelse med den som styr landet i dag.

Första delen
Statsminister – Mona Sahlin (S). Finns inget annat alternativ. Hon har redan skrivit historia som den första kvinnliga ordföranden i SAP. I höst kan hon skriva ett nytt kapitel, som första kvinnliga regeringschefen i en rödgrön koalitionsregering. Erfarenhet och kunskap har hon tillräckligt av.
Utrikesminister och vice statsminister – Maria Wetterstrand (MP). Det allt mer attraktiva partiet och det populära gröna språkröret är värd en framskjuten position. Hon har intellektet, skärpan och genomslagskraften som skulle passa på UD. Dessutom en medial stjärna som går genom rutan och in i folks sinnen.
Finansminister – Thomas Östros (S). Ett självskrivet namn som ansvarig för rikets finanser. Har varit med länge och vet hur en budget ska slipas fram. Kan förena breda kunskaper i nationalekonomi med lång politisk erfarenhet. En modern Gunnar Sträng efter några mandatperioder?
Arbetsmarknadsminister – Sven-Erik Österberg (S). Med fötterna stadigt förankrade i den västmanländska myllan känner han arbetslivets villkor väl. Kunnig, trygg och stadig, går hem såväl hos arbetsgivare som fack.
Näringsminister – Berit Högman (S). Visserligen är värmländskan i dag partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, men hon passar ändå bättre med ansvar för näringslivsfrågorna. Djupt engagerad i företagandets villkor och insatt efter otaliga möten och samtal med både stora och små företag.

Andra delen
Med Maria Wetterstrand som utrikesminister blir det ett annat sorts ledarskap i anrika Arvfurstens palats och hon kommer i vårt ”drömlag” dessutom att ha sällskap av två ministrar med både karisma och kunskap, fortsätter Peter Franke.
Biståndsminister – Jan Eliasson (S). Förre stjärndiplomaten och utrikesministern har mycket ogjort i politiken och det är svårt att tro att han fyller 70 i år. Oöverträffat kontaktnät, kan fortfarande göra stordåd för att ojämna klyftorna mellan rika och fattiga i världen.
Handelsminister – Carin Jämtin (S). Jobbade sida vid sida med Anna Lindh på UD med biståndsfrågor under den förra S-regeringen. Får nu byta område och arena från Stockholms kommunpolitik, men tar med sig kunskap och kontakter från förr. Massmedial begåvning, precis som både Wetterstrand och Eliasson.
Utbildningsminister – Marie Granlund (S). Den 47-åriga malmöiten är fortfarande en doldis, trots 16 år i riksdagen, den senaste perioden som vice ordförande i utbildningsutskottet. Kan forma en modern och långsiktigt hållbar skola, anpassad efter tidens krav. Kompromissinriktad, till skillnad mot nuvarande chefen på utbildningsdepartementet.
Forsknings- och högskoleminister - Gustav Fridolin (MP). Han slog rekord som ung riksdagsledamot och sedan hoppade han av för att pröva på journalistiken. Nu är han tillbaka i partiarbetet och gör större nytta efter comebacken som vidsynt minister för ett viktigt fackområde än som språkrör.
Kulturminister – Bengt Berg (V). En politisk knall från Heidruns Café i Fensbol. Vänsterpartisten från den värmländska taijgan har en utmärkt bakgrund för uppdraget. Fri författare i 35 år och egen företagare på glesbygden ger nya och annorlunda perspektiv på kulturpolitiken. Äntligen ett svenskt svar på norska Åse Kleveland och finske Claes Andersson. Plus lite mer vemodig humor i debatten.
Ett tänkbart skrällalternativ till Berg är underhållaren Henrik Schyffert, som överraskande ”kom ut” som sosse vid partikongressen i november.
Försvarsminister – Urban Ahlin (S). Har varit med länge och kan utrikes- och säkerhetspolitik i grunden. Det är en bra bakgrund för chefen på försvarsdepartementet, som måste lyssna minst lika mycket på signaler från omvärlden som på militärerna.
Justitieminister – Thomas Bodström (S). Charmig och erfaren mångsysslare som går hem i stugorna. Fyrabarnspappan måste dock välja bort deckarskrivandet, advokatfirman och ”friåret” med familjen i USA om han ska bli aktuell för Rosenbad igen. Att vara statsråd är ett heltidsuppdrag och inget som sköts med vänster hand.
Kommun- och finansmarknadsminister – Tomas Eneroth (S). Smålänningen är i dag partiets näringspolitiske talesman, men får byta uppdrag när Berit Högman går före. Duktig på energipolitik, bör därför få hantera statens viktiga ägande i Vattenfall. Mer vind- än kolkraft måste vara mottot.

Tredje delen
Här presenterar Peter Franke de nio statsråd som gör laget i den rödgröna skuggregeringen fulltaligt.
EU-minister – Ann Linde (S). Internationell sekreterare i partiet med gedigen bakgrund och kunskap är mogen för regeringsuppdrag.
Jordbruksminister – Åsa Westlund (S). Starkt miljöengagemang och erfarenhet från EU-parlamentet gör henne till ett självklart val. Klar och tydlig. Kan på längre sikt anförtros ännu tyngre uppdrag.
Miljöminister – Mikael Karlsson. Forskare vid Karlstads universitet och ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen. Inte partipolitiskt aktiv, men måste nog sägas stå Miljöpartiet nära i ganska många frågor. Otroligt energisk, duktig på media och dessutom med gedigna kunskaper i botten. Ingen slår honom på fingrarna i en miljödebatt. Skulle säkert gilla att få vara med och bestämma i stället för att som nu ”bara” påverka.
Infrastrukturminister – Peter Eriksson (MP). Han har ställt ner stadsjeepen och jobbar hårt för miljövänlig kollektivtrafik. Språkröret från Kalix vet vad som krävs för att hela Sverige ska leva, och dessutom ställa om landet i grön framtidsoptimistisk riktning.
Socialminister – Lars Ohly (V). Vad passar bättre för vänsterledaren än en solidarisk och medmänsklig socialpolitik? Han får ansvaret för ett av välfärdens viktigaste områden, kan se till att de söndertrasade skyddsnäten lagas igen och att vården och omsorgen fördelas efter behov och inte efter plånbokens tjocklek.
Socialförsäkringsminister - Veronica Palm (S). Har klarat debatten både med statsrådet Cristina Husmark Pehrsson och socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén med den äran. Hon kommer att spela en viktig roll i politiken de närmaste årtiondena och trygghetssystemen kan hon redan utan och innan.
Hälso- och äldrevårdsminister – Ylva Johansson (S). Erfarenhet från departementet sedan Göran Perssons tid. Lugn, säker och kunnig bildar hon tillsammans med Ohly och Palm en stark trio på socialdepartementet.
Integrationsminister – Nalin Pekgul (S). Ett självskrivet kort. Hon personifierar en lyckad integration. Född i kurdiska staden Batman i Turkiet, kom hit som 13-åring. Utbildade sig till sjuksköterska, blev den första muslimen i Sveriges riksdag och bryter mark genom sitt mod. Bor kvar i Tensta och tänker så göra. En av de starkast lysande kvinnorna i svensk politik.
Migrationsminister – Jytte Guteland (S). SSU-ordförande med rätt sorts slagkraft. Brinner för Västsahara och mänskliga rättigheter. Stor intellektuell kapacitet som om hon vill kan gå hur långt som helst. Bidrar dessutom till att hålla nere medelåldern i laget.

Vinster = högre priser
Man frågar sig varför högerregeringen slagit sönder det väl fungerande apoteksväsendet? Varför står Göran Hägglund där och myser i det första privata apoteket? Jo, det beror helt enkelt på den galenskap som innebär en urskiljningslös tro på att marknaden löser alla problem. Detta har tagit sig flera uttryck dels såldes stora delar av apoteken ut dels och avreglerades den 1 november 2009 de receptfria läkemedlen. Men marknaden domineras av en enda idé, nämligen vinstmaximering. Hur kan man då vara så blåögd att tro att ökade vinster som i sig innebär ökade konsumentpriser skulle ge en för konsumenterna godtagbar lösning. Det fordras ganska stora nyliberala skygglappar för att tro något sådant. Precis som i andra sammanhang gäller att vinsten betalas med priset.

Prischock p.g.a.högerregeringens "konkurrensutsättning"!
I DN hette rubriken "Priserna höjdes vid avreglering" och i Aftonbladet "Kraftigt höjda priser på receptfritt". I samband med att receptfria läkemedel konkurrens­utsattes i höstas chockhöjde läke­medelsindustrin priset på ett trettiotal av de mest sålda produkterna. Den genomsnittliga prishöjningen var drygt 11 procent. På sex produkter höjdes priset med över 20 procent. Priset på Alvedon höjdes med 40 procent och på hostmedicinen Theracough med närmare 50 procent. Men det var ju inte som tidningarna säger avregleringen i sig som resulterade i prischocken utan högerregringens politiska utspel.

Prisökningar trots lägre kostnader för läkemedelsindustrin
Apotekets varumärkesdirektör Eva Fernvall säger att hon tror att industrin passade på att höja innan avregleringen. Eftersom Apoteket inte ändrat marginalerna så betyder det att läkemedelsbolagen höjt priserna för att öka vinsterna. Enligt läkemedelstillverkarna beror höjningarna inte på avregleringen utan på ökade förpacknings- och transportkostnader. Fan tro't! Man kan nämligen konstatera att prishöjningarna skett trots att industrin under 2009 haft generellt låga kostnader: låga räntor, deflation och generell prispress. Det är dessutom en händelse som ser ut som en tanke att prishöjningarna huvudsakligen drabbat produkter som är storsäljare.

Frågan till väljarna: skall vi ha en nyliberal politik med högre priser.
Reglering av en marknad är naturligtvis ett känsligt kapitel och marknaden har tyvärr utvecklat sätt att kringgå åtgärder för att styra och begränsa den fria maximeringen av vinst. Därvid är läkemedelsbranschen också ett bra exempel då läkemedelsfabrikanterna mångdubblerade priset så snart ett medel blivit utsatt såsom det billigaste. Det är så när vinstmaximeringsprincipen gäller. Och nu tänker man släppa det fritt och vi ser redan konsekvenserna för konsumenterna. Frågan är skall vi finna oss i detta eller tillsätta en annan regering som är beredd att använda reglering som ett sätt att sätta grimma på vinstmaskinerna och att tillvarata konsumentintresset?