Vänsterpartiets klimatpolitik förknippas med jobbpolitik!
Igår skrev Jonas Sjöstedt om att en bra klimatpolitik kräver rödgrönt samarbete . Han konstaterade att ”Vi röstar ofta likadant i riksdagen. Båda partierna behövs i en framtida regering. Tillsammans kan vi göra politiken grönare”. Nu var detta inget plötsligt påfund eftersom Vänsterpartiet efter Jonas tillträde profilerat sig som ett miljöparti med åtskilligt mer intressant politik än MP. V har bl.a. gett ut en intressant rapport Klimatinvestera för nya jobb och minskade utsläpp -En rapport om Vänsterpartiets klimatpolitik . Vänsterpartiets miljöpolitiska talesman Jens Holm har också profilerat sig i debatten.

Miljöpartiet säger nej till vänsterinvit förkunnar DN skadeglatt

Enligt artikel grundar sig rubriken på att ”Åsa Romson avvisar inviten från Jonas Sjöstedt – även om hon inte utesluter ett samarbete med V efter valet. Vi har i dagsläget inga diskussioner om vad vi tycker om Väns¬terpartiet i en framtida regering, det behöver vi just nu inte ha någon åsikt om. Strateger i S och MP gör analysen att ett tvåpartisamarbete skulle kunna bryta upp blockpolitiken. Att det skulle möjliggöra konstellationer både vänsterut med V och högerut med i första hand Folkpartiet.” . Dessa strategerna inom S skulle jag ge foten meddetsamma. T.o.m. SvD tycker tydligen att MP svänger friskt och är beredda att släta ut sig för att få ökat väljatstöd.

Mona Sahlins velande är knappast ”bevis” nog.

DN försöker ”bevisa” att strategerna har rätt genom att tala om tappet i väljaropinionen när Mona Sahlin ”tvingades” av sina mer vänsterinriktade medlemmar att ta in Vänsterpartiet också i regeringssamarbetet i maj 2010. Dessutom så skulle strategerna tro på att ett samarbete enbart S + MP skulle bryta upp blockpolitiken med samarbete mot Folkpartiet. Det är bara Maria Crofts och DN som skadeglatt stödjer tanken! En sådan mörkblå idé är inte bara ideologisk utesluten utan helt orealistisk – vad skulle ett sådant samarbete bygga på – skolan, sjukvården, socialpolitik, arbetsmarknad? Nej, någon djävla måtta på fantasterierna får det väl vara också bland strateger. Men det tycker inte DNs ledarredaktion. Och SvD bygger på med kärlekskrank vädjan till MP. Kanske borde enigheten bland borgerliga media för en gångs skull få Socialdemokraternas ledning (och dess strateger) att tänka till?

Betänk att grönt är ett mischmasch mellan gult och blått!

Vore jag strateg i S så skulle jag skärskåda vad MP sagt ja till de senaste 7 åren. Vad har man småfisslat med högerregeringen om förutom immigration och invandring? Fråga en LO-medlem hur myckdet man kan lita på MP i fråga om trygghet på arbetsmarknaden även när det gäller mindre företag mm. En intressant sak är att MP sagt nej till vinster i välfärden, förmodligen inte för att bli jämsides med Vänsterpartiet, utan av rent populistuiska skäl. Det är bra just i den frågan eftersom det kan tvinga Socialdemokratin åt vänster. Men just populismen, denna frånvaro av ideolgisk grund, gör att de flesta med ett hjärta till vänster hyser berättigad misstro mot MP. Sådan misstro behöver man som Socialdemokrat inte hysa beträffande Vänsterpartiet, som i de flesta avseenden befinner sig där vi Socialdemokrater rätteligen borde bredbent vara förankrade.  Vi borde hålla den röda fanan högt och betänka att grönt är ett mischmasch mellan gult och blått

Enkönade eller samkönade äktenskap?
För någon tid sedan skrev DN på ledarsidan om att i Frankrike så var det på gång en lagstiftning för enkönande äktenskap . DN publicerade också en nyhetsartikel om ”enkönade äktenskap” . När det gäller demonstrationer så talar man däremot om homoäktenskap men i maj föredrog man samkönade äktenskap åt minstone när det gäller Brasilien . SvD använder också enkönat , också i SvD heter det homoäktenskap i förening med demonstrationer. Även SvT använder ibland enkönat äktenskap, och ibland homoäktenskap . 

                       Könet kanske inte bara för Cameron är en svår nöt att knäcka 

 Ekot använder däremot samkönat äktenskap om samma nyhet .  Samma sak med Svenska kyrkan och RFSL I nationalencyklopedin anges såsom huvudord Samkönat äktenskap, också homoäktenskap, enkönat äktenskap, för äktenskap mellan två personer av samma kön. I lagstiftningen och tidigare i debatten har man regelmässigt talat om samkönade äktenskap.

Är vi möjligen alla enkönade?
Nu är det ju så att alla journalister på DN, SvD och SvT är enkönade, såvida det inte smugit sig in någon hermafrodit bland hermelierna. Naturligtvis är både hetero- och homosexuella också – för det mesta - enkönade. Frågan är nu om parterna i både homo- och heterosexuella förbindelser fortfarande är enkönade eller om det sker någon könsmässig förändring hos dem som ingår någon viss typ av äktenskap? Eftersom man avser att uttrycka på vad sätt homoäktenskap skiljer sig från heteroäktenskap så tycker jag att det språkligt finns anledning att använda ordet samkönat. För mig finns det också en språklig negativitet i ”en” såsom i endimensionell, enfald,   enformig, enkelriktad, enkelspårig, ensartad, ensidig, entonig... ja enkönad. Motsvarande är ”sam” positivt laddat, samarbete, samarit, samba, samband, sambo, samfund, samfällighet, samförstånd, samhälle, samhörighet, samklang, samkväm, samla, samlag, samlevnad, samling, samliv, sammanhang,              sammanhällen, sammankomst, sammansatt, sammanviga, sammetslen, samspel, samråd, samsas, samsyn, samvete... ja samkönad.

Vad är det som förmått vissa journalister att gå över till ”enkönat”?
Man kan ju bara spekulera. Är det någon slags kvarvarande protest mot att homoäktenskap skall vara lika fint som äktenskap i meningen heterodito? Det

skulle vara intressant att höra några aktiva journalister att utveckla ämnet. Kanske dags att fråga en språkvårdare.

Men helt uppenbart så kan det ju inte vara det som skiljer homosexuella äkta makar från heterosexuella, nämligen att bara de förstnämnda skulle vara enkönade. Själv är jag bög och enkönad och lever i äktenskap sedan maj 2009 med en fin och rar man som också är enkönad. Det är bara det att mina snälla grannar, som med skaror av barn bekräftat sin heterosexualitet, är lika enkönade som Pelle och jag!

Nolltolerans mot kränkningar skall gälla!
Malmös judiska liv tynar bort säger en rubrik över ett fyrsidigt uppslag i gårdagens DN Niklas Orrenius på DN . Det är en gripande och upprörande skildring av hur flera judar blivit utsatta för olika tillmälen och diskriminering och flyttar eller överväger att flytta antingen till Köpenhamn eller Stockholm för att känna sig trygga. Det framskymtar dock en alternativ delförklaring till tanken på att flytta är att det är ett rikare judisk liv där med judiskt präglade kulturevenemang och underlag för en särskild judisk skola. Oavsett hur det ligger till så får det inte vara så att enskilda skall i Sverige uppleva tryggheten hotad. Man skall på gatan kunna gå fredad med slöja, turban, kippa eller annat som uppfattas såsom religiös klädsel, precis som jag skall som man kunna gå på gatan hand i hand med min man utan glåpord eller hotelser. Detta borde i Sverige vara självklart. Brott mot denna grundläggande regel borde hårt bestraffas eftersom det innebär en kränkning av självkänslan och eroderar känslan av trygghet. 

Man skjuter sig i foten
Det är bara synd att ledande företrädare för Judiska församlingen i Malmö ägnat sig år att angripa det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu, som är en person som sannerligen inte kan anklagas för fördomar. Denna kampanj som tog sig rent groteska former i den av Granskningsnämnden utdömda Svante Weylers krönika i Godmorgon Världen!. Istället har Ilmar Reepalu bl.a. sett till att ett särskilt kommunalråd tillsatts för att enbart ägna sig att skapa samverkan mellan bl.a. judar och araber och tagit initiativet till ett diskussionsforum mellan olika etniska grupper i Malmö. Med hjälp av borgerliga tidningar och borgerliga politikers hjälp har man fört en flerårig kampanj, som har sin grund i att Ilmar Reepalu stödde förslaget att en tennismatch i början av Mars 2009 mellan Sverige och Israel i Malmö skulle av säkerhetsskäl spelas utan publik. Säkerhetsläget präglades av Isaraels militära överfall med bl.a. bombning av tätbebygda delar av Gaza två månader tidigare. Man försökte t.o.m. stoppa Eurovisonsschlagertävlingen i Malmö i år. På detta har Malmö i sitt eurovisonarragemang gett svar på tal ”We are one”. Genom sitt sätt att verka politiskt mot Malmös ledande kommunalråd så skjuter judiska församlingen sig själv i foten. Självklart får vad som händer i relationerna mellan Israel och Palestina inte tillåtas motivera övergrepp mot judar eller araber i Malmö och detta har -trots judiska företrädares utfall - alltid varit en ledstjärna för Malmös sociaLdemokrater med Ilmar Reepalu i spetsen.

Inget försvar för övergrepp - men man kan inte helt bortse från utvecklingen i Mellanöstern 
Däremot vore det att självklart korkat att inte se till vad som sker mellan dessa stater för att bedöma säkerhetsläget. Både judar och araber har regelbunden kontakt med släkt och vänner och vet vad som sker mellan Israel och Palestina. Detta framgår inte minst av de nätsighter som hätskt tar         ställning för de olika sidorna i konflikten. I uppställningen nedanför är de uppgifter om hatbrott som fogats vid vid Orrenius artikel för illustrera "judehatet i Malmö".  Jag har då med versaler tillagt händelser Israel/Palestina som jag antecknat från Wickipedia.

 DNs lista över hatbrott mded mina kommentarer insprängda.
Som en allmän bakgrund bör man ge en bild av spänningsläget:

Från 2002 har Israel med början som tagtrådsstängsel, sedan som en 8 m hög mur avgränsat stora delar av Västbanken. Muren har delvis byggts på ockuperad mark och skär av palestinska byar från deras jordbruksmark.
27 dec 2008 – 18 jan 2009
Israels krigsmakt genomförde det som den kallade Operation Gjutet bly. Operationen inleddes med flygbombningar och artilleribeskjutning av Gaza fortsattes med att Israel även gick in i Gaza med pamsar och marktrupper. Operationen krävde många civila dödsoffer. Enligt en FN-rapport dödades under kriget 1 434 palestinier (varav 235 stridande) och uppemot 5000 skadades. Över 3.000 hem förstördes fullständigt och 20.000 hem fick mer eller mindre svåra skador. Tretton israeler (varav 10 stridande) dödades. Israeliska bosättningar finns i östra Jerusalem där israeliska regeringen bedrivit vad skulle kunna kallas etnisk rensning i syfte att minska den palestinska befolkningen. Östra Jerusalem har dock fortfarande palestinsk majoritet. Efter ockupationen på Västbanken. har det skett en systematisk, ur folkrättslig synpunkt olaglig och av FN fördömd, inflyttning av judar, över 400 bosättningar med totalt mer än en halv miljon judiska invånare på Västbanken. Det är klart att detta har skett i ett klart politiskt syfte att annektera det ockuperade området. Till bosättningarna löper också ett stängselomgärdat vägnät som skär av palestinska bönder från den mark de brukar och även i övrigt starkt begränsar palestniernas rörelsefrihet i det egna landet. Genom miltär rättsskipning och dekret har palestiniernas äganderätt till mark konfiskerats. Bosättarnas övergrepp mot Palestinier går inte att lagföra. Den arabiska synen, liksom FN:s syn, är att bosättningarna är olagliga och ska bort medan Israels åsikt har varit att stora delar av bosättningarna måste vara kvar. Därmed saknas möjligheter för en rättvis fred. Avraham Burg, före detta talman i det israeliska parlamentet, skriver i DN att bosättarna på Västbanken är Israels verkliga fiender . Som ockupationsmakt uppbär Israel skatterna på Västbanken, vilka medel skall överlämnas till den Palestinska myndigheten. Under perioder har Israel förebärande ett eller annat skäl tagit sig rätten att innehålla skattemedlen. 
Ofta anges att Israel är den enda demokratin i regionen. Samtidigt är det en demokrati där bara judiska medborgare har fullständiga rättigheter. Medborgliga rättigheter är inte grundlagsfästa utan finns i ett antal baslagar som kan ändras med majoritetsbeslut allteftersom det politiska läget uppfattas. Bl.a. förekommer etnisk diskriminering av araber när det gäller utbildning, rätt att få offentlig anställning och äganderätt till mark. 

25 januari 2009. Rop som ”jävla judar” hörs på Stortorget. Flaskor, fyrverkeripjäser och ägg regnar över Malmöbor som manifesterar med israeliska flaggor och budskap som ”medlidande med alla civila offer”. De      proisraeliska demonstranterna tvingas fly. Bland dem finns flera Förintelseöverlevare.
8 februari 2009. En ny manifestation – ”för Israels rätt att existera” – möts med fyrverkeripjäser och avsky. Den här gången lyckas polisen skydda deltagarna. Israels flygoffensiv mot Gaza har just avslutats, med över tusen döda. Inslagen av judehat i protesterna gör att flera av stadens judar börjar fundera på att lämna staden.

Min kommentar: De judiska demonstrationerna den 25 januari och och 8 februari är knappast hatbrott i den vanliga meningen. I demonstrationerna användes israeliska flaggan som huvudsymbol. Denna har knappast något med Judiska Församlingen eller judarna i Malmö att göra. I arabers ögon uppfattades detta som mycket arrogant, då bara några veckor tidigare den israeliska staten med artilleri och flyg attakerat befolkningen i Gaza med stora civila förluster som följd.  Däremot är det ett misslyckande för polisen att judarna hindrades att utöva sin rätt att demonstrera. 

6–8 mars 2009. Sverige spelar Davis Cup i tennis mot Israel – inför tomma läktare. ”Säkerhetsskäl”, motiverar Malmös politiker publikstoppet. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) förklarar i Sydsvenskan att han helst sett att matchen mot Israel inte spelades alls eftersom ”över 400 barn har mördats av Israels krigsmaskin”.

28 januari 2010. I Skånska Dagbladet säger Ilmar Reepalu att judiska församlingen i Malmö borde ”ta avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza”.
Februari 2010. Malmö stad inrättar Dialogforum, med representanter för judar, muslimer, somalier och romer, för att minska rasismen i staden.
December 2010. Simon Wiesenthal Center utfärdar en varning för judar att resa till Malmö på grund av risken för ”trakasserier och hån”. Malmö blir känt för antisemitism världen över.
15 december 2011. Regeringen anslår fyra miljoner kronor till ökad säkerhet för landets judar. Malmö får mest. ”Problemen är störst i Malmö”, säger integrationsminister Erik Ullenhag (FP).
22 mars 2012. Ilmar Reepalu i blåsväder för nya uttalanden om Malmös judar. I tidskriften Neo påstår Reepalu att judiska församlingen låtit sig ”infiltreras” av Sverigedemokraterna.
6 april 2012 Ilmar Reepalu erkänner i Expressen att han tidigare tagit för lätt på judehatet i Malmö: ”Situationen för judarna i Malmö är långt, långt värre än jag hade förstått”.
24 april 2012. USA:s president Barack Obama skickar sitt särskilda sändebud i frågor om antisemitism till Malmö. Hannah Rosenthal anklagar Reepalu för att använda ”ett antisemitiskt språkbruk”. Reepalu upprörs: ”Hon försöker klistra på mig att jag är någon sorts antisemit”.

November 2012
utbröt nya stridshandlingar. Under en dryg vecka dödades mer än 150 människor, de allra flesta i Gaza. Efter att Israel utfört en riktad attack mot en av Hamas högsta befälhavare, svarade grupper i Gaza med att skjuta raketer mot Israel, varefter Israel flygbombade mer än tusen mål i Gaza. Ett vapenstillestånd kom till stånd den 21 november. Enligt överenskommelsen ska Israel upphöra med alla fientligheter på land, till sjöss och från luften och den palestinska sidan ska sluta med raketattacker mot Israel och attacker vid gränsen

3 december 2012. Två judiska väninnor anmäler att de under lång tid utsatts för hatbrott. Dörren och balkongen till deras lägenhet i stadsdelen Rosengård har målats med hakkors och kletats med sopor. Kvinnorna blir kallade ”judefitta” och ”judesvin”.

2013 minskar Israel drastiskt sjögränsen till drygt 3 sjömil så att kustfisket så gott som helt avsnörts.  Man anser sig ha rätt att ensidigt spärra av land- och sjögränser. Därmed förhindras en normal uppbyggnad av samhället och invånarna tvingas leva på en låg standard. Riktat mot annat land skulle Isaraels ensidiga gränsdekret uppfattas som rena krigshandlingar. 

15 maj 2013. Eden Viktoria, besökare från Israel vid finalen av Eurovision Song Contest, polisanmäler en taxichaufför i Malmö för att han under schlagerveckan ska ha kallat henne ”judehora” och ”judejävel” på arabiska.

Det handlar inte om judehat utan hat mot en förtryckare
Återigen det jag tagit upp som kommentarer är naturligtvis inget som försvarar att hakkors målas på dörrar där judiska familjer bor eller någon skall anses ha rätt att okväda någon med användning av olika epitet. Men man kan ändå fundera över det inträffade i ett vidare perspektiv. I Orrenius artikel finns också en rubrik ”Judehatet sammanvävt med kritik mot Israel”. I kommentarer från Judiska församlingen har också sagts att det är vissa muslimer som står för hatbrotten. Jag tror det är en felaktig analys att tala om judehat eftersom det nog är synnerligen få som har etnicitet som grund för hathandlingarna. Nej, det är rapporter från nära och kära i olika delar av Palestina som blivit utsatta för övergrepp där nere. Det är alltså ett överfört hat mot en förtryckare tar sig dessa uttryck. Jag säger därmed inte att hatbrott i Malmö kan tolereras men grundad på en rimlig analys kan sakfrågan angripas. Och då fordras väl istället en dialog om att vi på ömse sidor måste undvika att föra över Israel/Palestinakonflikten till Sverige. Kanske Ilmar Repalus recept att Judiska församlingen kunde ta upp en diskussion om vad som sker där nere inte är så obefogad i alla fall.

Israels mjuka makt och deras agenter i DN, Svd och Sydsvenskan.
Göran Rosenberg har flera gånger satt fingret på det sjuka att bemöta Israelkritik med påstående om antisemitism. Denna specifika form av mjuk      makt, makten att med tillvitelser om otillbörliga motiv oskadliggöra en tillbörlig kritik av Israels politik... ”Än en gång leker därmed Israel med elden. Än en gång har skiljelinjen mellan antisemitism och Israelkritik suddats ut för kortsiktiga politiska syften. Än en gång har minnet av Auschwitz missbrukats och förringats.” Susanne Birgersson skrev i DN och kritiserade vänsterpartisten Daniel Sestrajcic för att han i veckan demonstrerat mot Israels deltagande i Eurovisionsschlagerfestivalen under rubriken Azerbajdzjan går bra men inte Israel . I Sydsvenskan skrev historieadjunkten Brith Aspelund i måndags en debattartikel och påpekade det ohederliga i att det är just Israel som, återigen, kritiseras och räknade upp en mängd besvärande fakta om andra tävlande länder. Som Peter Johansson så välformulerat skrivet : Varför kritisera israel när det är värre i Kina gärna med tillägget att eftersom Kina-kritiken uteblir så är Israelkritiken orättvis och kanske antisemitisk!! Skriverierna i DN är återigen högertidningarnas och borgerliga politikers försök att skyla över vad som faktisk pågår i konflikten mellan Israel och Palestina. Jag har själv också råkat för denna absurda fråga bara för att jag skrivit kritiskt om Israels politik mot sina grannar och icke-judiska medborgare.  

Det ser dyster ut... man känner sig ledsen över högerkrafternas våld!
För mig är det obegripligt – och såsom gammal Israelvän sorgligt - att Israel inte försöker att på något sätt läka det oerhörda hat som man genom sitt översitteri impregnerat varje palestiniers sinne med. De upprepade kränkningar som israeliska marinen, armén, bosättare, ockupationsförvaltning och rättsväsende utsätter araber för håller på att skapa outplånliga sår. Det är en draksådd som i framtiden kan komma stå Israel dyrt. Det är förhoppningsfullt att det trots alla hökar som tycks flockas centralt i Israel också finns andra röster. Men dessa röster behöver bli starkare och etableras mer i centrum för att Israel skall kunna på ett ekonomiskt rimligt sätt överleva. Och det hoppas jag även om det just nu ser mycket dystert ut med den kurs Israels regering f.n. presterar. I februari skrev jag Mörka framtidsutsikter för Israel - och de är i stort självförvållade.  Och det finns tyvärr knappast anledning till en ljusare prognos. 

Malin Ullgren skriver viktigt och berörande
Det finns en del skribenter som har skickligheten att skriva så att det tränger rätt in. Malin Ullgren på DNKultur är en av dessa. I dag har hon skrivit om tiggeri: De som tigger vänder sig till dig, tittar på dig, pratar med dig . Hon skriver så att tårarna kommer. Naturkligtvis därför att sådan brist finns för vissa av våra medmänniskor. Men också därför att jag själv vid tillfällen känt mig provocerad och tänkt kan hen inte gå till socialen, ingen behöver tigga i Sverige. Malin Ullgren skriver så riktigt: Mitt välstånd reflekteras obönhörligt i tiggarens totala brist. Det spelar mig ingen roll att utfattigheten kanske har rest hit ända från Rumänien. Jag har ändå ingen känsla av att det jag har är rimligt i förhållande till det den andra inte har. När allt fler politiker pratar om förbud mot tiggeri, undrar jag om det inte är just obehaget i den uppenbara skillnaden mellan människors livsvillkor som slår igenom: Förbjud symtomet. Det är för deppigt. - Det är på sätt och vis höjden av välnärd självupptagenhet att reflektera över sitt eget förhållande till att andra tigger. Samtidigt är det oundvikligt. De som tigger vänder sig till dig, tittar på dig, pratar med dig. Och oavsett hur komplicerade och internationella orsakerna till tiggeriet är, så är tiggarens fråga väldigt enkel: ”Jag har inga pengar, inga alls. Har du?”

Viktigt budskap att frågan har två plan
Allt fler politiker pratar om förbud mot tiggeri. Malin Ullgren skriver: Det har blivit varmare i luften. Kvinnan som tigger vid pendeltågsstationen är ändå insvept i en filt. Filten ser mer ut som en liten gräns, ett bo på allmänningen, än som ett skydd mot köld. Jag tänker på förslaget om förbud mot tiggeri som framfördes i våras, när jag ger en 50-lapp till kvinnan, för att det är vad jag har i plånboken och för att jag har slut på ursäkter för att ignorera tiggare. Jag tycker själv att det är en rätt stor peng. Kvinnan försöker fånga mina händer, hon säger många meningar och jag förstår så mycket av det främmande språket som att det är välsignelser. Jag nickar kort, ler obekvämt, och går snabbt vidare. Medan hon är tvungen att stå ut med att tigga, klarar jag inte ens av att ta emot hennes tack, klarar knappt av att erkänna att hon finns. Tiggeriet har en rad orsaker, vida, djupa samhällsstrukturer, som finns både innanför och utanför landets gränser. Men i stunden. Vad kan man göra då? Ge pengar, om man har. Det är det enkla svar jag har kommit fram till efter att ha ältat saken i flera år.

”Förbjud det organiserade tiggeriet på våra gator”
Moderaten Eva Solberg (M) föreslog tiggeriförbud i mars i år:  Nya regler behövs. Den svenska modellen för social välfärd utmanas i dag av fattig¬dom, attityder och utanförskap. Att visa att samhället inte accepterar det organiserade tiggeriet är en väg att gå för att stävja stigmatiseringen av redan utsatta ... Ingen ska behöva tigga. Ungdomar ska kunna tjäna pengar på ett vanligt jobb, människor med funktionsnedsättning ska få rehabilitering och stöd, och barn ska vara i skolan.” Man kan hålla med om de sociala åtgärderna utan att gå in för ett tiggeriförbud. Denna debatt har pågått så länge EU öppnade gränserna och inte minst sedan Rumänien blev medlem. Moderata justitieministern Beatrice Ask talade redan förra året om ett tiggeriförbud, vilket kritiserades både i Aftonbladet och Expressen.  Tidningarna menade att moderaternas tiggeriförbud slår mot romerna.

Där sitter du och är utfattig. Måste du vara så … oundviklig?
Gp redogör för hur man i Norge försöker begränsa sovplatser för att motverka det synliga tiggeriet. Men både Finland och Norge motsätter man sig tiggeriförbud. I Norge har visserligen infört en lokal anmälningsplikt och samtidigt avsatt tio miljoner till humanitära åtgärder och ett åtgärdspaket. Det finns anledning att i detta sammanhang erinra om debatten om REVA-projektet med Jonas Hassen Khemirs brev till Beatrice Ask . Reva-projektet handlade ju om att förfölja papperslösa, som också omfattar många tiggare. Jag kan konstatera att det hos både mig och andra som har            tillräckligt det lätt blir en slags brist på verkligt inkännande för andras lidande och bristsituation. Det är klart att problemet med fattigdom inte kan lösas med välgörenhet. Men kan å andra sidan välgörenhet avvisas. Malin Ullgren uttrycker det så väl: Det är egentligen märkligt att den som inte vill hjälpa en människa som ber om hjälp, kan känna sig så rättfärdig. Jag tror att min tidigare, principiella vägran att ge pengar också handlade om att gömma sig för andras lidande: Där sitter du och är utfattig. Måste du vara så … oundviklig?

Stillsam poetisk kraft... en bild av arbetarstaden Malmö

I JUSEK-tidningen har jag anmält Kristian Lundbergs nya roman En  hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret  Wahlström & Widstrand
Jag gav den högsta betyg och skrev:  

Kristian Lundberg målar en barndom präglad av missbruk, sjukdom och fattigdom i poetiska fragment med stor, men ändå stillsam kraft. ”Jag noterar. Jag sammanfattar. Jag låter världen koncentreras till en enda mening, ett enda påstående. Jag säger det redan nu så är det sagt: en människa är okränkbar. Vi skall inte brytas sönder, kastas iväg som torra kvistar. Nu; vind i träden, fågelsång, långt långt borta. – Malmö. Det är i själva verket här, mitt i staden, som alla mina berättelser påbörjas, slingrande och sorlande. Varje del av staden, varje gata, torg, kulvert och viadukt bär på delar av min biografi, bär på delar av mitt liv... Den som tiger kommer att dö. Den som talar kommer kunna resa de döda upp ur marken. Den som talar kommer att vinna över skuggorna, över mörkret.”

Jag tog några sidor åt gången för att ta in det jag läste och orka se denna arbetarstadens grå gråhet men ändå uppfatta dess så levande själ. Har du läst Yarden så kommer du att tycka om En hemstad. Jag erinrar mig Kristian Lundbergs uttryck i debatten om de papperslösa: detta är för mig en existentiell fråga, nämligen är detta mänskligt? Med varsam hand har han skrivit en något tung, men mycket läsvärd bok.
Text: Bo Widegren |publicerad i Jusektidningen 2013-05-08, 16.11.

Protester mot överbeläggning, outhärdliga arbetstider, toppstyrning, ryckig planläggning, ogenomtänkta omorganiseringar....i region Skåne
Efter omfattande och årslånga protester av Rädda universitetssjukhuset, Nätverket för germensam välfärd, Ystad sjukhus support och en rad andra nätverk, omfattande demonstartioner av Socialdemokrater och Vänsterpartister, vårdpersonal och patientgrupper så kommer nu äntligen en tanke om att "allt inte är som det skall" från en i den styrande femklövern i regionen! Kors i taket!

Om ni nu tycker det varför gör ni inget?
FP kräver omläggning av sjukvården hette det i dag i Sydnytt .
Visserligen kommer man i helgen diskutera en omläggning av sjukvårdspolitiken i det folkpartisktiska Skånerådet.
• det krävs reformer i framtiden
• att personalen i vården måste få mer att säga till om
• motståndet mot de planerade förändringarna är orsakat av att medarbetarna inte varit del i förbredelseprocesserna
• ryckighet har präglat beslutsfattandet
• det har brustit i förankring och i modernt ledarskap
allt enligt ordföranden Christer Nylander (FP). Nylander menar att "Femklövern i Region Skåne måste starta ett brett arbete med att involvera flera partier" och ”i stället för enskilda förändringar vill man ha ett helhetsgrepp för sjukvården. Det är inte därför att vi är oroliga att förlora valet vi gör detta. Men vi behöver en fungerande sjukvård i Skåne och måste bygga den tillsammans med personal, profession och medborgare”. Det folkpartistiska regionrådet Gilbert Tribo (FP) håller med och sammanfattar ”Det är bara att vara självkritisk. Allt har inte varit helt lyckat”.

De skånska tidningarna, alla borgerliga, har inte skrivit ett ord om nyheten! Besparingar eller medvetet undanhållande??
Det är märkligt med de slätstrukna skånska tidningarna, som trots att de sammanarbetar om det mesta så att både ledare och artiklar blir identiska (m.u.f. HD) inte har lyckats få in ett ord om det sensationella, som just nu hänt i den fråga som är i varje skånings tankar, nämligen borgarnas katastrof i vården. Varken Sydsvenskan, Hälsingborgs Dagblad, Skånskan, Kristianstadbladet, Trelleborgs och Ystads Allehanda! Det visar sig dock att problemet tydligen är lika illa i hela Reinfeldts Sverige, se Aftonbladet Läkare larmar: Tillsätt haverikommission för vår svenska sjukvård.

Det är dags att byta både kapten, styrman och lots på fartyget.
Sedan femklövern i region Skåne tog över ansvaret 2006 har man alltså genomfört omfattande förändringar i sjukvården och omorganisaerat stora delar, fått hela personalen emot sig och. På samtliga punkter ovan har man förbrutit sig grovt. Detta har medfört att man bland medborgarna i Skåne har en kraftig opinion emot sig både bland patienter och vårdpersonal. Själva sjukvården krisar gernom personalneddragningar och minskning av vårdplatser och brister i själva styrningen av vården. Den skånska sjukvården är i kris. Det är bra att nu en i femklövern, Folkpartiet, som alltså bär ansvaret för krisen, börjar så smått förstå att ”allt inte är helt lyckat”. Och det är bra att ett arbete påbörjas att svänga skutan. Men det är dags att byta både kapten, styrman och lots på fartyget.

Eftersom inskrivningsverktyget på denna blogg inte tar in min text så får jag hänvisa till bloggen på annat ställe, tryck här. 

Varför kommenteras inte hederligt Arbetarrörelsens två ledare med olika uppgifter, utan påhittade spekulationer?
I P1s Rapport kommenterar den knepige Mats Knutsson, skolad i högertidningar bl.a. Svenska Dagbladet och aktiv på poster i näringslivet, 1 majtalen. Det enda han ser är ”väldigt olika politiska budskap från LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson  och S-ledaren Stefan Löfven”. Fantasifulla Margit Silberstein, som också är skolad på moderata Svenska Dagbladet, Göteborgsposten och näringslivstidningen Dagens Industri, försökte senare i Aktuellt göra Knutssons ”Olika budskap till ”början på nytt Rosornas krig”.

LOs roll är att driva på, ”att riva av plåstret” och öppna upp för en stor satsning på just arbete i form av olika infrastruktursatsningar och byggen med 70 extra miljarder och då måste överskottsmålet enligt nobelpristagaren Paul Krugmans och Keynes recept tänjas på under lågkonjunktur. Stefan Löfven talade jobb, särskilt ungdomsjobb, och hur man skulle bygga upp den arbetslivsforskning som Högerregeringen rensade bort som första åtgärd 2007. Olika budskap visst, men det är bara illvilligt högersnack att prata om grundläggande olikhet och hysteriskt att prata om ”Rosornas krig”. I SvD kommenterades 1 maj .

Vilka skillnader spårade de båda moderata Public Service kommentatorerna i Löfvens och Sjösteds 1 maj-tal?
Mats Knutsson talade om att ”Sjöstedt vill skicka signalen, både till sina egna anhängare och till Socialdemokraterna, att för Vänsterpartiet är det en knäckfråga att med vinster i välfärden, de ska förbjudas. Det tycker ju inte Socialdemokraterna. De anser att man ska reglera vinsterna men inte förbjuda helt och hållet.” Margit Silberstein spädde på ”Det hör inte till vanligheterna i politikens värld att dess företrädare ställer ultimatum inför öppen ridå. Men Jonas Sjöstedt, som ägnade en stor del av sitt första majtal åt vinster i välfärden och den förbudslinje som Vänstern som enda riksdagsparti driver, löpte linan ut och lovade att det inte blir några välfärdsvinster om Vänsterpartiet finns med i en regering vid ett eventuellt maktskifte.”

Nu råkar det vara så att på SvTs hemsida finns även ett referat av Jonas Sjöstedts tal under rubriken ”Ett vägval”. I talet pratade Sjöstedt om att partiet inte ville ha några vinster i välfärden utan ville ha ett förbud. Men han sa inte att detta var ett villkor för att ingå i en regering. Vad han ordagrant sa är att ”Vänsterpartiet kommer inte att sitta i en regering som fortsätter dagens privatiseringspolitik.” Detta är dock något helt annat än att ställa ”ultimatum” eftersom även Socialdemokraternas vid kongresssen fastlagda politik med kvalitetslagstiftning och öppen redovisning kommer att stoppa dagens privatiseringar. Mats Knutsson tänjer på sanningen medan Margit Silberstein avsiktligt felciterar Sjöstedt och direkt ljuger om att ett ultimatum framställts.

Eftersom dessa jobbar åt alliansen så undrar man hur tolkas public i Public Service?
Helt uppenbart försöker både Knutsson och Silberstein få det att
• framstå som som om det finns oenighet i arbetarrörelsens ledning
• ultimativa krav från V skulle göra det omöjligt att skapa en vänsterregering
• att man inom socialdemokratin inte för en intensiv debatt om just överskottsmålet i lågkonjunktur.
Det framstår som helt uppenbart att dessa både moderatskolade kommentaorer utnyttjar sin ställning att inom ramen för public service svärta ner socialdemokratin.

Demonstrera för en regering med en effektiv jobbpolitik!
I förrgår la S sin stora vårbudgetmotion med stora åtgärder för fler jobb och satsning på utbildning, allt för att ta krafttag mot ungdomsarbetslösheten. Har bara hittat en borgerlig ledarkommentar, nämligen i SvD som i ironiska ordalag talar om Andersson uppvärmd och redo för fajt. Anders Borg sågade vår skuggbudget och talade om att S vill trycka in folk i bidragssystem . Nu visade det sig att Allianskrafterna med Borg i spetsen inte bara passivt sitter och åser ökande arbetslöshet utan också medförfalskning av siffror angriper S som vill göra något åt saken . Magdalena Andersson återkommer och förklarar för Borg att vi är beredda att ta ansvar för en ny arbetsmarknadspolitik . Aftonbladet applåderar och uppmanar till att ta kampen med Borg nu. 

Demonstrera för goda arbetsvillkor och en rimlig arbetsrätt!
En annan sida av arbetsmarknadspolitiken är hur vi reglerar arbetsrätten och hur vi organiserar övervakningen av rimliga villkor för arbetet. Äldre minns hur det var när arbetare stod med mössan i hand. De nyliberala krafterna med sin slogan ”Fuck facket 4-ever” har fortfarande bärkraft i kretsar kring Svenskt Näringsliv, Timbro och Högeralliansen. En gripande skildring av hur det fortfarande kan vara på arbetsplatsen har Kristian Lundberg i sin bok Yarden ch i kulturartikeln i DN för någon vecka sedan Sorgesång över arbetsrätten:  ”Vi är tillbaka till utgångsläget. Vi är statare. Vi är inte längre närande, bara tärande. Vi är tillbaka till tiden före det som kallades Folkhemmet.” . Anne-Marie Lindgren har som vanligt träffat huvudet på spiken i sin AiP-artikel Striden står om arbetsvillkoren . Hon konstaterar att striden i årets avtalsrörelse inte så mycket gällt lönerna som arbetsvillkoren. Det är helt enkelt så att med högerregeringen i snart 8 år har läget förändrats och mycket av det som vi mödosamt under ett århundrade byggt upp har rivits ner. Valet 2014 gäller – precis som Anne-Marie Lindgren säger – att återigen stärka motvikterna till vinstintressena, som nu snedvrider arbetslivet och fritt vill utnyttja både inhemsk och utländsk arbetskraft.

Vi nu försvara oss mot nyliberalismen och thatcherismen. Vi är inga statare som man kan hunsa med. För en socialdemokratisk regering 2014!

Krugman och jag! 
I åratal har jag på denna blogg och nobelpristagaren Paul Krugman, bl.a. som krönikör i New York Times, senast med The Story of our Time ,  talat om att man försummat att dra lärdomar av 30-talskrisen.  Särskilt Keynes tankegångar att när privata skär ned så måste det allmänna spendera. Det är bra med att ”överskottsmålet ligger fast” när tider är goda, men ekonomisk fundamentalism störtar f.n. Europa i fördärvet. Bl.a. har jag flera gånger skrivit om att vi måste frigöra oss från den nyliberala tvångströjan och att EU och Euro förknippas nu med svältlöner, utslagning, kravallpoliser och spruckna drömmar . Det har också tagit lång tid för DN att förstå grundbulten trots att misären ökat i Europa som följd av den förda politiken. Men till Peter Wolodarskis heder skall sägas att han ändrat uppfattning och åtskilliga gånger gett Paul Krugman plats men också själv svängt ledarredaktionens inställning. 

... grundläggande ekonomiska statistik visar hur illa Europa mår
I söndags skrev Wolodarski alltså Ska ett räknefel få europas ledare att vakna . Jag citerar slutet: ...Ingen väg ur krisen är enkel och varje alternativ är behäftat med kostnader. Men i grunden finns ett politiskt val och EU-ländernas prioritering de senaste åren har varit tydlig. Tyskland och Storbritannien hade kunnat stötta upp efterfrågan i den europeiska ekonomin, och därmed lätta på trycket för krisländerna, men har i stället gått in för budgetbalans. Europeiska centralbanken hade kunnat sänka räntan till noll och i likhet med amerikanska Fed ge ytterligare stöd i krisen, men har valt att fokusera på minimala inflationsrisker... EU:s politiska ledare har tydligt ignorerat lärdomarna från den stora depressionen på 1930-talet. I stället har man förlitat sig på ett moraliskt tänkande där skulder per definition är fel, oavsett vad de syftar till att åstadkomma. Akademiskt har dessa idéer haft svag förankring – och nu visar sig dessutom ett räknefel i Excel ingå i mixen. Vid det här laget borde det dock inte krävas något dataprogram för att upptäcka vad åtstramningspolitiken lett till. Det räcker att ta del av den mest grundläggande ekonomiska statistik för att se hur illa Europa mår.

Europas krisrecept grundat på räknefel! 
Ekot uppmärksammades i dag också att Receptet mot krisen grundat på räknefel. Den ekonomiska krisen i Europa är inne på sitt fjärde år utan någon ljusning. Medicinen som beordrats har varit nedskärningar och åtstramning. Men nu visar det sig att en av de stora nationalekonomiska studier som den här idén bygger på är felaktig. När en student kontrollräknade de välkända Harvard professorerna Reinhart och Rogoffs uträkningar i Excel så stämde de inte. Är det verkligen så att en hög statsskuld ger sämre tillväxt? Karin Pettersson, Aftonbladets politiska chefredaktör, förtydligar Hög tid att slopa överskottsmålet.  Hur länge har vi inte hört om detta överskottsmål. Även socialdemokrater har haft detta hugget i sten. Karin Pettersson konkluderar ”Religiösa grundsatser, inristade i sten, upprepade i det oändliga. En av dessa lyder: Överskottsmålet ligger fast. Problemet är bara att liksom tio guds bud eller Koranen så formulerades regeln i en annan tid. Hon menar att Göran Persson som en annan Moses kommit ut och sagt något. Men i så fall har han väntat länge, eftersom socialdemomkraternas goda husgud Keynes sa det redan i anledning av 30-talskrisen.

Idiotin att överskottsmålet bör ligga fast är svår att rubba!
Karin Pettersson sammanfattar: En finanskris och sex år med Anders Borg senare är problemen i svensk ekonomi helt annorlunda. Alla seriösa bedömare, från ekonomer till fackförbund och näringslivsorganisationer efterlyser en annan politik. Investeringar i bostäder, för att bostadsbristen hämmar tillväxten. Satsningar på infrastruktur, för att Sverige tappar i konkurrenskraft. Höjda lärarlöner och mer pengar till utbildning, för att en av fem går ut grund¬skolan utan godkända betyg. Statsskulden, däremot, är inte ett problem. Ändå går i genomsnitt 30 miljarder av våra skattemedel till att betala av på den varje år. Ändå detta malande mantra från Anders Borg och Magdalena Andersson: ”Överskottsmålet ligger fast”. Med resultat att knappt några pengar finns till skola, järnvägar och jobb. Nå Magdalena Andersson, har du något nytt att säga? Det är så att de högerpartier som i dag styr stora delar av Europa tvingar åldringar äta hundmat och tigga, förespråkar en ekonomi där var fjärde är arbetslös, där man inte vidtar något annat än att löner och pensioner skärs ner. Magdalena, vad är en verklig socialdemokratisk politik i detta läge?

Avtalad gräns har inskränkts mer och mer
I dagens DN rapporteras om att Israel ensidigt minskat Gazas fiskeområde och att man beskjuter fiskare som rör sig utanför fiskegränsen: Gazas fiskare riskerar livet för halverad fångst .
• 1991 efter osloavtalet gällde en fiskegräns på 20 sjömil =37km
• 2000 begränsade Israel fisket till 18 km
• 2012 till 6 sjömil = 11 km
• 2013 till 3 sjömil dfrygt 5km
En fiskebåt i Gazas hamn landar morgonens magra fångst. Efter vapenvilan som följde på förra årets missilkris utökades fiskegränsen tillfälligt – men nu har Israel ensidigt krympt zonen. Fiskarna har förlorat upp till 70 procent av sina intäkter. Gazas 4 000 yrkesfiskare är instängda vid strandkanten och deras fångster har halve¬rats. Israel har minskat fiskeområdet och båtarna blir prejade och beskjutna. De har kanonerna och makten, säger fiskaren Salim Alfashi vars båt sänktes. Gazafiskarna får nöja sig med att bärga den   magra fångst som finns närmast land. Vågar de sig mer än tre sjömil ut från kusten, cirka 5,5 kilometer, där de stora sardinstimmen går, riskerar de att bli beskjutna eller att få sina båtar uppbringade av den israeliska flottan.Fisket är vid sidan av jordbruket Gazas viktigaste näring. Här finns närmare 4000 yrkesverksamma fiskare. Men deras jobb hindras av de restriktioner som Israel har satt upp. Enligt israelerna är syftet främst att hindra vapensmuggling.

Är Israel en demokratisk stat som förljer internationell rättsordning?
Härvidlag finns det flera andra frågetecken värda att lista, bl.a. följande:
• Endast medborgare med jusdisk etnicitet har fullt medborgarskap
• Medborgare som är araber har inte fulla medborgerliga rättigheter och kan också särbehandlas juridiskt
• Trots förbud att bosätta sig på ockuperad mark har Israel på Västbanken tillåtit en omfattande inflyttning av israeliska medborgare samt genom vägar och avspärrningar för bosättningarna begränsat rörelsefriheten för palestinier på Västbanken.
• Omfattande områden har genom expropriationsliknande förfarande fråntagits jordens rätta ägare. Detta desssutom utan ersättning.
• Palestina är utsatt för en total blockad med kontrollerad tillförsel av livsnödvändigheter genom gränsöppningar som kontrolleras av Israel.
• Skatterna som uppbärs av israeliska myndigheter i ockuperade områden har vid ett flertal tillfällen innehållits i utpressningssyfte 

Hur kan jag bibehålla en accepterande inställning till staten Israel?
Judiska vänner brukar framhålla att allt måste ses mot bakgrund av den aggressivitet i form av raketer, självmordsbiombare mm som de arabiska grannarna riktar mot Israel. Visst men innebär det att man har rätt att införa restriktioner som innebär att man håller en hel befolkning halvsvältande och utan en mängd av livets nödtorft? Eller inte tillerkänner arabiska medborgare samma rättigheter som judiska? Det är ju de facto en form av apartheid. Och hur kan Israel anse sig ha rätt att inskränka fiskegränser som man själv slutit avtal om? Och hur kan man tillåta fortsatta bosättningar på ockuperad mark? Det är ju brott mot en internationell rätt! Ja, jag ställer mig mer och mer oroligt dessa frågor ty hur kan jag med de evidenta svaren kunna bibehålla en accepterande inställning till staten Israel?

Det ser dyster ut...
För mig öär det dessutom obegripligt att Israel inte försöker att på något sätt läka det oerhörda hat som man genom sitt översitteri impregnerat varje palestiniers sinne med. De upprepade kränkningar som israeliska marinen, armén, bosättare, ockupationsförvaltning och rättsväsende utsätter araber för håller på att skapa outplånliga sår. Det är en draksådd som i framtiden kan komma stå Israel dyrt. Det är förhoppningsfullt att det trots alla hökar som tycks flockas centralt i Israel också finns andra röster. Men dessa röster behöver bli starkare och etableras mer i centrum för att Israel skall kunna på ett ekonomiskt rimligt sätt överleva. Och det hoppas jag även om det just nu ser mycket dystert ut med den kurs Israels regering f.n. presterar.

Är jag beställare och någon utförare?

Den ena frågan gäller det ekonomiserande styrsystem enligt vilket man tror sig skapa god ekonomi inom sjukvård, skola och polis. Som Maciej Zaremba konstaterat är detta system avpassat för enklare varuproduktion inom näringslivet, men i offentlig förvaltning medför det att fel saker prioriteras och enskilda kommer i kläm. Zaremba har behandlat problemen inom sjukvården. Men liknande problem uppstår inom annan offentligt driven verksamhet, exempelvis skola och polis. Dagens Nyheter har publicerat en artikelserie skriven av journalisten Maciej Zaremba, där han beskriver ett systemskifte i hälso- och sjukvården som pågått sedan början av 1990-talet. Följande artiklar har publicerats:
• Vad var det som dödade Herr B?, 

• Hur myckdet bonus ger ett benbrott,  
• På vilken prislista står din njursvikt,  
• Hur mycket oro tål en människa?

• Förlåt dem ty de visste inte vad de gjorde

• Om patienten överlevde kunde det kosta mig dyrt

Sjukvården sysslar inte med varuproduktion!

På läkarförbundets hemsida presenterades en diskussion med Zaremba på detta sätt: De flesta inom sjukvården har aldrig hört talas om New Public Management (NPM), styrfilosofin som genomsyrar vår kliniska vardag. New Public Management utgår från övertygelsen att sjukvården kan bedrivas på samma sätt som varuproduktionen, enligt en beställar-utförarmodell med nyckelord som produktivitet, målstyrning, standardisering och konkurrensutsättning, och där verksamheten kan rationaliseras och effektiviseras kontinuerligt. Underlättar eller försvårar NPM våra ambitioner att bedriva en god sjukvård? Vad innebär NPM för patienterna? Och för oss inom sjukvården? Och för samhällsekonomin? Och för värdegrunden som vårt samhälle är byggt på?

Detta är frågor som vi som politiskt alternativ borde ge svar på - Tillsätt genast grupper av sjukvårdspersonal, pedagoger och poliser för att ta fram vettiga och för oss medborgare godtagbara styrprinciper för dessa verksamhetsgrenar!

Rot och Rut rena drivhuset för skoj och svart arbetsmarknad
Det andra som dykt upp är det kvalificerade skoj som uppmärksammats i den exploderande rot- och rutmarkmnaden. Ett av motiven var ju just att komma till rätta med användningen av svart arbetskraft. Nu visar det sig att det visserligen inträtt en förändring, men bara så att vinstskojet ökat monumentalt och i slutändan har svart arbetskraftsanvändning blivit så omfattande att seriösa företag slås ut. Ytterligare en följd är att arbetskraft från andra länder grovt utnyttjas till rena slavlöner. Det var om detta som senaste kaliberprogrammet handlade ”Rotavdraget bakom den vita fasaden” . Man sammanfattar:  ROT-avdraget skulle göra byggbranschen renare. Det talades om tiotusentals nya vita jobb. Men byggarbetare som Kaliber pratat med vittnar om något helt annat och myndigheter som vill ingripa, har inte de verktyg som de behöver. Samma är naturligtvis förhållandet med RUT. Det är helt enkelt så att offentlig verksamhet bör huvudsakligen bedriva i offentligt regi eftersom sådan i privat regi lockar till sig skojare och det fordras så oerhört omfattande – och kostnadskrävande - kontroll att detta blir synnerligen dyrt.

Inför valet borde vi ha klart detta med ROT och RUT. Inget av dessa passar eftersom de inte ger utlovad vit arbetsmarknad och har helt felaktig fördelningsprofil samt slutligern leder omfattande skoj.

Dagen morgoneko fick mig att få morgontheet i vrångstrupen.

Sofia Larseon har inget mandat att gå i par med Almega
I Dagens industri har Juseks förbundsordförande Sofia Larsen slagit sällskap med Almegas VD Jonas Milton med det gemensamma budskapet Så vill vi förändra Arbetsförmedlingen . Det märkliga är att detta annonseras ut i ett internmeddelande till alla medlemar i Jusek, varvid anges: Arbetsförmedlingens verksamhet bör konkurrensutsättas och läggas ut på flera olika aktörer, med utgångspunkten att de arbetssökande ska kunna välja mellan godkända leverantörer. Sofia Larsen må naturligtvis ha dessa åsikter, men vad jag vet, har hon inget mandat, att vare sig samordna en politisk kampanj för en sådan lösning eller att för arbetstagarorganisationen Juseks räkning gå ihop med arbetsgivarorganisationen Almega i denna fråga. Vad här nedan sägs om coacher utesluter inte att det finns seriösa aktörer. Med beaktande av granskningsresultat har de emellertid uppenbarligen varit försvinnande få.

På nyheterna: kritik för oprofessionell verksamhet och övervinster
”Arbetsförmedlingens verksamhet bör konkurrensutsättas och läggas ut på flera olika aktörer”, säger Milton/Larsen. I praktiken har valfrihet och konkurrensutsättning blivit synonymer med oprofessionell verksamhet, ja ibland rena skojerier. Överallt har man också konstaterat att ingenting har blivit billigare på detta sätt, utan istället har stora övervinster tagits ut. Detta kan inte ha undgått någon eftersom bristerna och vinstgirigheten varit av den karaktären att även klart borgerliga media har haft upprepade reportage om dessa förhållanden. Än har det gällt sjukvård och omsorg , än skolor  och förskolor  och nu senast den av Högerregeringen anbefallda coachverksamheten . För undermålig arbetsförmedling har man alltså tagit ut storvinster , vilket man skrivit om även i SvD och DN. I det läget går Almega till motattack med assistans av vår förbundsordförande!

Valfriheten är ett skenargument
I artikeln talas om att utgångspunkten för kravet är ”att de arbetssökande ska kunna välja mellan olika leverantörer”. För det första innebär det att Arbetsförmedlingen avlövas, eftersom en del pengar då skall gå till privata aktörer. För det andra innebär detta  i sin tur att Arbetsförmedlingen antingen inte har tid att bedriva sin ordinarie förmedlingsverksamhet eller att vidta erforderlig kontroll av alla oseriösa aktörer. Sådana oseriösa aktörer översvämmar vid avreglering marknaden för att tjäna sig en extra hacka enligt bl.a. SvTs granskning. Det är också det som hänt just nu och det är patetiskt när arbetsmarknadsministern från det parti som genomfört förändringen nu tar till brösttoner när kontrollen brustit. Detta är också något som skett på andra områden där ”valfriheten” getts fritt spelrum. Dessutom är det befängt att tro att resultatet kan bli ett val mellan olika aktörer. På välfärdsområdet har man kunnat konstatera att alla små enheter med experimentell eller alternativ verksamhet försvunnit på nolltid och köpts upp av storkoncerner. Senast köptes en rad av fristående apotek upp av stora konkurrenter. Det statliga monopolet ersätts alltså någon tid efter avreglering av privata monopol. Detta visar en betryggande erfarenhet. Talet om valfrihet är alltså ett skenargument.

Kvalificerat ordbajseri!
När detta sagts är bara att konstatera att Milton och Larsens propagandaoffensiv under parollen ”Det är dags att se individerna, inte grupper av arbetssökande” är ett ordbajseri i den lägre PR-skolan. All arbetsförmedling måste utgå från individuellt stöd och bör naturligtvis ges snabbt och professionellt. Detta har också varit Arbetsförmedlingens kvalitetsmärke. Medan dessa privata arbetscoacher till stor del just i detta varit oseriösa och oprofessionella. Sedan Högerregeringen inledde projektet med arbetscoacher har marknaden översvämmats av en rad ”institut” som på kort tid gett s.k. coacher de "nödvändiga kunskaperna" i en verksamhet som har kostat över 5 miljarder och inte lett till någon nämnvärd insats mot arbetslöshet. Att Milton vill utöka denna verksamhet är naturligt, men att Larsen lånar sig till detta Almegajippo är minst sagt skämigt. Tänk bara tanken om dessa förslösade medel ställts till Arbetsförmedlingens förfogande att användas för seriös arbetsförmedling.

Tala klarspråk om privatisering: kostnader för kontroll, övervinster och fusk i verksamheten
De udda parhästarna slutar med: Det är dags att se individerna, inte grupper av arbetssökande. Först då får en arbetsförmedlande verksamhet en ärlig chans att bedriva ett förmedlande arbete. Och först då får de arbetssökande en reell möjlighet att matchas på arbetsmarknaden. Det är en förutsättning för att möta de utmaningar som Sverige står inför. Jag menar: Det är dags att sluta bluffa och se vad som verkligen sker med både kostnader för kontroll, övervinster och fusk i verksamhet som bedrivs för det allmänna, Det är dags att sluta bluffa om valfrihet och individuell anpassning och i stället se att privatisering snabbt leder till privata monopol där individuella behov av kostnadsskäl snabbt systematiseras för att öka vinsten i verksamheten. En helt annan sak är att ett offentligt system skall genom ständig kritik anpassas till individuella önskemål