Misär i södra Europa – tar EU sitt ansvar för krisen?
Vi är hundvakter denna vecka, två ursöta dvärgsnauzer. De får naturligtvis den omtanke och mat som de skall ha. Ändå sitter de, lägger huvudet på sned och tittar med sina stora ögon på allt det som vi äter.. ja liksom ur en outsinlig källa av läckerheter förser oss när vi så önskar. Dessa ögon, inte tiggande men beskådande, följer mig när jag läser om Grekland. Jag läser om hur Grekland sjunker ner i förlitan på offentliga soppkök i Aten och kvarlämnad rutten frukt på marknaden. Hur demonstrationer avlöser generalstrejker, därför att frustrerade greker i hundratusental vräkts från sina bostäder och är utan arbete. Överallt i parker, i alla prång bor hemlösa med sina tillhörigheter i ett par plastkassar och bygger sina nästen av papperskartonger och tidningar. Med nedskärningarna hamnar allt fler greker snabbt i de nyfattigas skara och behöver stöd och hjälp. Jag tittar igen på de två hundarnas ögon och känner både ilska och vanmakt när jag läser frilandsjournalisten Marie Mauzys gripande reportage i SvD Näringsliv (finns tyvärr inte på nätet).

Skall vi tysta se hur EUs poliser slår ner hungerkravaller?
Samtidigt läser jag att tiden rinner ut  och att den grekiska koalitionsrgeringen kommit överens med de specialutnämnda EU-inspektörerna, Europeiska centralbanken, ECB, och Internationella valutafonden, IMF, om nya kraftiga nedskärningar, men att flera lämnade förhandlingarna i protest mot de resultat som krävdes. Dessutom krävde EU   att de politiska ledarna måste försäkra att åtgärderna genomförs, oavsett utgången i valet i april. Här ser vi återigen hur EU-toppen anser sig stå helt över demokratiska spelregler. Paketet går nu vidare till parlamentet. Jag tittar på hundarna och ser deras stora ögon, ändå har de fått mat och omsorg. Men där sitter människor i Europa och föreskriver att en grekisk befolkning som levt 5 år i recession skall avskeda ytterligare läkare, socialarbetare, lärare och andra offentliganställda i 10.000-tal, inskränka pensioner och minimilöner allt medan det grekiska folket tvingas leva på gator, torg och allmosor. Var är den gräns anständigheten sätter?

Finanspakten ingen lösning
Redan för flera dagar sedan skrev jag att vi socialdemokrater inte borde skriva på Finanspakten eftersom den inte innefattar någon medicin mot krisen; Nej Stefan, det var inte finanspakten med förtryck av fattigt folk du skulle ge oss! Jag skäms för att partiledningen gick in i detta högersamarbete. Nu håller t.o.m. DNs ekonomiske redaktör Johan Schück med och konstaterar: Finanspakten är inte lösningen på eurokrisen. Pakten tar sikte på symptomen, snarare än på krisens verkliga orsaker. Finanspakten innefattar helt enkelt en högerväg till lösning av krisen där man mer månar om bankerna än om folket.

Dags att damma av Keynes igen
I detta sammanhang är det intressant att konstatera att SRs konflikt i dag hade ett program med rubriken Socialdemokratins kräftgång . Tyvärr innehåller referatet inte det mest spännande i detta sammanhang, varför jag rekommenderar en lysning av programmet på Konflikts hemsida. Någon sa nämligen att bakom den unika framgångssagan för svensk socialdemokrati under 1900-talet finns en helt annan kraftfull finanspolitik än den partiet svängt över till under de sista 20 åren.         Till detta har S-acceptansen av den ekonomiska uppbyggnaden av Europagemenskapen med-verkat,  som låst in socialdemokratin i att godta kapitalets villkor med avregleringar, privatiseringar, upphandlingar och förbud mot offentliga insatser. Fler och fler ser att marknaden inte kan reglera sig själv och privatiseringar och avrgleringar är ett fiasko för människor i gemen. Dags att ta fram ett nytt socialdemokratiskt alternativ. Och att damma av Keynes. Vi måste föra en politik som gör att vi kan se folk i ögonen. Till detta finns anledning att återkomma.

Om Åsa Moberg fejkade mammahat så måste ju Felicia göra det också!          F. radikalen Åsa Moberg skriver i dagens DN Varför undrar ingen var Felicia Feldts pappa var någonstans? Hon berättar att hon är god vän till Anna Wahlberg och att hon inte läst Felicia Feldts bok. Tydligen har hon själv skrivit en hatbok om sin ”mönstermamma” därför att ”på den tiden var           mammahatet nästan ett mode... det var ett mantra”. Och för att Åsa Moberg var korkad och inte kunde frigöra sig från den då gällande trenden så är det uppenbarligen så att Felicia Feldt - enligt Åsa Moberg - har gjort sig skydig till samma ungdomssynd! Hur egofixerad får man vara egentligen?

Inte läsa boken men ändå tycka illa om den eftersom hon är Annas väninna
F. radikalen Åsa Moberg frågar sig: Kan det vara sant, det som står i Felicia Feldts bok om hennes kända mamma, Barnabokens författare Anna Wahlgren? För att söka svaret på detta vill hon inte läsa boken menväl alla intervjuer hon stött på med Felicia Feldt. Och då har Åsa Moberg förvånats av ”ett återkommande tema", nämligen ”Felicia är genomgående så glad att hon har återfunnit sin pappa, de har nu verkligen ett bra förhållande, sedan de hittade tillbaka till varandra för några år sedan.” Åsa Moberg frågar sig: ”Vem kunde den pappan vara? ... och värderar boken utifrån att barn ofta hatar sin närvarande mamma och idealiserar sin frånvarande pappa är ett välkänt faktum samt avrundar med den retoriska frågan: Anser alla att en pappa är ursäktad bara för att han inte var närvarande? Allt kryddat med hur elak Jan var genom att skildra hur han upplevt hemmet, vilket ” Alva Myrdal lär ha blivit förkrossad” av.

Har f. radikalen Moberg överhuvudtaget läst Barnaboken?
Hennes tes är att dessa båda mödrar, Anna och Alva, har det gemensamt att de som hatobjekt blir extra spännande genom sina expertroller i ämnet barnuppfostran och sina kontroversiella åsikter i olika samhällsfrågor. Men genklangen i hela samhället skulle "bero på att mammahat finns överallt". Man undrar om Åsa Moberg överhuvudtaget vet vad hon pratar om. Själv har jag läst de båda barnuppfostringsexperterna och funnit dem katastrofala i många stycken. När det gällde Barnaboken reagerade jag när jag själv blev pappa så att aldrig i helsicke skulle jag lyda de råd som fanns där. Var och en som läste kunde själv se att det var skandalöst dåliga råd som ofta var ägnade att undergräva barnets självkänsla och föreföll komma utifrån en brist på kärlek för barnet. Hon fick också berättigad kritik av barnläkare. Och något mammahat handlade det inte om utan bara att Anna Wahlgren kom med dåliga barnuppfostringsråd.

Åsa Moberg som utnyttjar sin ställning som krönikör på DN
Åsa Moberg tar slutligen ett krafttag för att återupprätta väninnan Anna Wahlbergs rykte: ”Borde vi inte då ställa några enkla frågor som 1: Hur skulle jag uppfatta detta om det inte alls är sant? Vem är i så fall skurken? Och 2: Om denna barndom var så hemsk som den beskrivs, var fanns då den pappa som borde ha varit den första att skydda sitt barn?
På detta finns naturligtvis flera svar
1. Det finns förmodligen ingen absolut sanning. Anna Wahlberg kan ha trott att hon agerade för barnets bästa (vilket jag vid läsningen av Barnaboken inte fann troligt). Och barnet Felicia har naturligtvis rätt till sin sanning. Den enda skurken är väl Åsa Moberg som utnyttjar sin ställning som krönikör på DN att sätta väninnan Anna på oförtjänt piedestal och förneka barnets sanning genom att bespotta Felicia.
2. Kanske var det inte lätt för en pappa som inte ville utsätta sitt barn för en uppslitande vårdnadstvist med ”experten” på barnuppfostran, som också genom sina uttalanden tycktes se karlar och pappor som en slit- och slängvara. Det hör ju inte heller till ovanligheter att barn långt efter skilsmässor när de börjar se med egna ögon på sin barndom återfinner den förälder som motats ut ur familjen.

Andra skriver om Anna Wahlgren Jag var irriterad på Anna Wahlgren redan innan vi möttes,  Anna Wahlgren borde tacka sin modiga dotter,  Hon verkar tro att hon skrivit Bibeln’,   Anna Wahlgren, glöm din heder , Anna Wahlgren, hur kan du svika ditt barn?  och  Felicia Feldt bryter monologen

Greulpropagandisten Carl B Hamilton

Igår skrev jag Förintelsen och Wallenberg är argument för Euro och Finanspakten, tycker Carl B Hamilton(FP)!, vari jag beskrev hur EU-nämndens ordförande folkpartistiske riksdagsmannen Carl B Hamilton använde sig av nazisternas illdåd, Förintelsen och Raoul Wallenbergs minne för att svartmåla oppositionen mot Finanspakten och  Euro-samarbete...  Kan man ha en EU-nämndsordförande som ägnar sig åt greulpropaganda? Raoul Wallenberg kan förmodas vända sig i sin grav och betacka sig för Carl B. Hamiltons sällskap.
Jag frågade kan man argumentera mer lågt? Jag tror inte det. Men DNs ledare och krönikörer tiger, trots att kökkenmöddingen i tidningen är granne med dem. Det var gårdagens blogg det.

"Herr Hamilton är en förolämpning"

I dag bekräftar DNs Peter Wolodarski att man för en gångs skull är helt överens med mig och skriver Raoul Wallenberg: Att skända minnet. Jag citerar direkt ur Peter Wolodarskis ledare:
Ingen vet vad Raoul Wallenberg hade tyckt om EU:s finanspakt om han levt i dag – jag skulle tro att han varit måttligt upphetsad av tanken på tysk budgetdisciplin. Men några saker vet vi om denna svenska hjälte.
Raoul Wallenberg lämnade 1944 en av världens mest fredliga platser för att bege sig till en av de mest farliga – nazisternas och pilkorsarnas Budapest. Han övergav tryggheten i tillvaron för att med ständig fara för sitt eget liv uppnå ett enda mål: att rädda så många människor som möjligt från en säker död.
Wallenberg har blivit ett slags heligt namn, eftersom han förkroppsligar de humanitära ideal som nazisterna gjorde allt för att trasa sönder.
Det är denna person, denna 1900-talshjälte, som Carl B Hamilton försöker jämföra sin skrivbordshållning med när han ska vinna några enkla poäng mot oppositionen.
För att travestera chefredaktören och antinazisten Torgny Segerstedt, en av Wallenbergs samtida: Herr Hamilton är en förolämpning.

Så skrev alltså PW 7/2 00.05 efter det att jag mejlat en kopia av ovannämnda blogg bl.a. till honom 6/2 17.48.  En händelse som ser ut som en djärv tanke.  I alla fall konstaterar jag att DNs ledare och krönikörer därmed inte tiger stilla.

Vägra Finanspakt jämförbart med att inte motsätta sig judeförföljelse? I en osmaklig jämförelse skriver Carl B. Hamilton (FP) i dag 6/2 en artikel i DN ”Wallenbergs anda finns inte i riksdagen” , där han jämför Raoul Wallenbergs osjälviska arbete för att rädda judar undan nazismen med den ”totala brist på vilja – i motsats till Wallenberg – att ta på sig något ansvar och tydliga ovilja att göra något för andra i Europa” i samband med behandlingen av s.k. Finanspakten. Att överhuvudtaget ta nazisternas övergrepp till fond för att svartmåla politiker i dagens läge med den ekonomiska kris som finns i Europa är helt otroligt, ja tyder - med ett understatement - på dåligt omdöme.

Varför gör Hamilton då på det sättet?
Jo det finns det också svar på i artikeln: ”... jag är en varm Europavän och vill att Sverige ska ansluta sig till EU:s finanspakt... stöttat uppgörelsen och medverkat i förhandlingen. Samtidigt skäms jag över hyckleriet och känner äckel inför de dubbla budskapen” Och sitt äckel öser han i sann demokratisk anda såsom ordförande i Riksdagens EU-nämnd ut över de som är av annan uppfattning än han själv. Och det är faktiskt inte nog med detta: ”Vill vi som nation i Europa stå för ett själviskt, egennyttigt och oheroiskt agerande?      Banden bakåt och framåt, i frågan om den aktuella finanspakten och Europasamarbetet i allmänhet, finns där. EU tillkom för att hindra bland annat en upprepning av sådana krafter som möjliggjorde Förintelsen. Det måste vi i Sverige komma ihåg under Wallenbergåret 2012!” Nazisternas illdåd och Förintelsen alltså bra argument för att ingå i Finanspakten och i Euro-samarbete. Kan man argumentera mer lågt? Jag tror inte det. Men DNs ledare och krönikörer tiger, trots att kökkenmöddingen i tidningen är granne med dem.

 Finanspakten syftar till skydda bankerna och ger folket recession!
Hamilton fortsätter: Samma dag som riksdagen höll en första minnesstund över Raoul Wallenberg färdigförhandlades Sveriges inställning till EU:s nya finanspakt, vars syfte är att lösa problem som i sin förlängning kan hindra en upprepning av den ekonomiska krisen, fördjupad europeisk splittring, växande främlingsfientlighet och högerpopulism. Samma dag som en andra minnesstund hölls över Wallenberg fattade så EU-nämnden beslut i frågan.
Men är detta en rimlig beskrivning: Finanspakten innehåller i och för sig bra budgetregler – i princip. I princip därför att det ekonomiska läget i ett land inte alls alltid är betjänt av att budget för viss lågkonjunkturperiod balanseras utan tvärtom bör underbalanseras för att sätta fart på hjulen. Ekonomer torde vara ganska överens om att Finanspaktens medicin leder till efterfrågedykning, negativ tillväxt och i förlängningen till recession. Detta i sin tur har redan lett till en utarmning av majoriteten befolkningen i södra Europa, miljoner i arbetslöshet utan a-kassa, pensionärer på svältgränsen och ungdomars utvandring. Finanspakten syftar alltså inte till något gott för befolkningen utan till att rädda bankerna i främst Tyskland och Frankrike.

Eurosamarbetet roten till det onda                                                                  
Hamilton: Vi svenska politiker hyllar år 2012 vid tillfälle efter tillfälle den svensk som under 1900-talet mer än de flesta stått för solidaritet med andra i Europa – samtidigt som vi vill minimera svenska åtaganden och maximera svenska krav. Det är för mig motsatsen till ett agerande i Raoul Wallenbergs anda. Även vi bör ta ett ansvar för hela Europa; också vi bör vara med och ge vårt bidrag.

Hyckleriet överskrider det smakligas gräns. Eurosamarbetet innebär att en enskild stat avsvär sig alla penningpolitiska maktmedel att möta svängningar i konjunkturen i det egna landets näringsliv.

 Efterfrågedipp, negativ tillväxt och recession

I en tidigare bloggartikel Nej Stefan, det var inte finanspakten med förtryck av fattigt folk du skulle ge oss!  beskrev jag detta, nämligen inte devalvera, inte ändra räntan, inga restriktioner på kapitalrörelser. Det enda ett euroland kan göra är att sänka löner och utgifter, s.k. intern devalvering. Men då sjunker efterfrågan på varor och tjänster och tillväxten sänks. Vägen mot recession är anträdd. Det är det som nu sker i Grekland och flera andra medlemsländer i södra Europa. Hur var det med Raoul Wallenberg räddade han inte folk från undergång? Kan man ha en EU-nämndsordförande som ägnar sig åt greulpropaganda? Raoul Wallenberg kan förmodas vända sig i sin grav och betacka sig för Carl B. Hamiltons sällskap.

Klasshat och klassförakt
På nyheterna och i pressen har vi stiftat bekanstskap med något som kallats Överklassafari  Under bussresan berättar guiden vilka som bor i överklassområdet och var deras pengar kommer ifrån allteftersom man passerar de slottsliknande bygganderna. Resorna arrageras av Förbundet Allt åt alla under rubriken Odla ditt klasshat. Jag delar inte förbundets åsikter om en närmast revolutionär politik men sympatiserar exempelvis med tanken om en mer rättvis fördelning av kakan i Sverige och tycker också att många direktörsersättningar och aktievinster är oacceptabla. Även om det kan diskuteras det goda med klasshat så är det förtjänstfullt hur man på detta sätt satt fokus på orättvisorna. En märklig grej är att man inte reagerat på att safarideltagarna mötts av glåpord och äggkastning, men dessa åtgärder står ju inte för klasshat utan överklassens klassförakt något som naturligtvis måste tolereras det har ju t.o.m. beskrivits av Reinfeldt/Schlingmann i Det sovande folket .                                            

”Dalta inte med hatarna”
Den borgerliga Östgötacorren menar att Dalta inte med hatarna Visst finns     det problematiska klasskillnader, men i Sverige där utbildning och sjukvård är i princip kostnadsfritt och socialen betalar mat och hyra åt de mest utsatta är inte ekonomisk status livsavgörande... Ändå pratar SVT:s programledare lika enögt som Allt åt alla om pengar-pengar-pengar, och ler överslätande åt klasshatet. Det är en bisarr utveckling. I dag är nästan alla överens om att lika rättigheter och skyldigheter oavsett klass, kön, sexualitet och etnicitet är en överordnad princip som aldrig får tappas bort. Corren tycks ha omlokaliserat till Saltsjöbaden, då man vägrar se klyftorna i samhället. Och att dessa klyftor ökar. I en ledare yttrar SvD symtomatisktBussburen klasskamp kör av vägen i Nacka , vilket fått svar i Överklassafarin är en del av klasskampen . GP fyller på med Klasshat leder ingenstans .

”...ett farligt experiment i praktiskt grupphat”
Peter Wolodarski skriver omEtt farligt ¬experiment i praktiskt grupphat . Wolodarski anför ”en alarmerande hög ungdomsarbetslöshet” och misslyckandena i den svenska skolan och menar att här håller det på att växa fram en farlig klyfta i det svenska samhället. Haken är bara att klassretorikens enkla kategorisering inte duger för den som söker förståelse och lösningar. ”Överklassafarin”, å sin sida, har inte ens ambitionen att angripa denna typ av samhällsproblem. Förra helgens övning hade tvärtom det uttalade syftet att så split mellan människor och ska därför ses för vad den var – ett farligt experiment i praktiskt grupphat. Vad Wolodarski utifrån sin ekonomi och position i samhället tydligen har svårt att se är, att överklassafarin uppmärksammar en del av de groteska skillnader som   finns bl.a. på Solsidan. Där vissa bor i hus med så många rum att de behöver Rut-anställda för att städa dem och även i övrigt lever i ett okristligt överflöd. Och det mest anmärkningsvärda är att dessa privilegierade gynnas av den Högerregering Wolodarski supportar.

Rimligt att en del har 7-siffrig måndaslön och andra 4-siffrig?
Wolodarski beklagar att överklassafarin fått stor uppmärksamhet och att detta säger en del om vår tid. Jag vill returnera med att det säger än mer om Wolodarski och DN, att man inte kan se bakom klasskampsparollen, vad man härigenom sätter fingret på. Han medger till nöds, att frågor om inkomstskillnader och sociala orättvisor kan vara viktiga att uppmärksamma. Men genom en safari så talar man inte om individer utan ”det är vilddjur som man studerar med hjälp av fordon och kameror”! Men är inte skillnaderna som kommer till uttryck just i bebyggelsen på solsidan eller Saltsjöbaden så groteska att dessa är värda att uppmärksammas. Wolodarski försöker blanda bort korten med resonemang av typ: Få försvarar miljoninkomster som beror på skatteflykt, vanvård av äldre eller riggade bonussystem... Men.. hur mycket ska utbildning löna sig...är det rimligt att beskattningen...av framgångsrikt entreprenörskap når upp till 67 procent? Använder man den procentsiffran bör man ju också ge sig i kast med följdfrågan vilken arbetsinsats gör en månadsinkomst på en halv eller hel miljon skälig medan en pensionär, undersköterska eller lärare får nöja sig med betydligt mer blygsam inkomst. Men detta mörkar Wolodarski av naturliga skäl. Det är därför han inte heller ifrågasätter de ökande orättvisorna i Högerregeringens samhälle.

Tvättäkta socialdemokrat angriper partiet för förlegad syn i välfärdsfrågor.
Under rubriken S-krisen lät Dagens Nyheter under Debatt publicera en artikel av Stefan Stern den 11 januari 2012 med rubriken ”S är på väg spela bort även de viktiga välfärdsfrågorna” . Själv titulerade sig Stern såsom ”tidigare statssekreterare och stabschef (S)”. DNs något fylligare presentation var bl.a. informationsansvarig på Socialdepartementet presschef under Ingvar Carlssons sista regeringsperiod, statssekreterare och planeringschef i statsministerns kansli under Göran Perssons regeringsperiod, b l.a. stabschef och biträdande partisekreterare under Mona Sahlin. Uppenbarligen vill Stefan Stern själv ge bilden av en renodlad socialdemokrat och DNs debattredaktör ge sken av att här angriper en tvättäkta sosse partiets hållning i flera viktiga frågor. Men man kan också redan på dessa uppgifter fastlägga att Stefan Stern var ansvarig vid Göran Perssons förlustval 2006 och Mona Sahlins förlustval 2010 och inte minst viktigt: också var huvudarkitekten av Socialdemokratins marsch mot mitten.

20 dagar senare börjar Stefan Stern på Mangora för att utveckla vinstutsatt äldrevård
Peje Emilssons familjeföretag Magnora är majoritetsägare av Kunskapsskolan Education, Kreab Gavin Anderson Worldwide, Demoskop och Silver Life. På Magnora börjar Stefan Stern den 1 februari som senior advisor med uppgift tillsammans med Thomas Idergard att jobba med att utveckla Magnoras verksamhet i välfärdssektorn. Planen är att starta lite annorlunda äldreboenden, som ”passar oss 40-talister med helt andra krav”. Det kommer bli en stor och viktig del av svenska välfärdssamhället, säger Peje Emilsson.   Allt enligt Dagens Opinion , Resumé  och Dagens Media . Det kan noteras att den tidigare ”s-märkte” ekonomen Klas Eklund redan arbetar på Magnora och bl.a. skriver i DN 14/1 Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande. Det är alltså precis samma kör som det ”nya arbetarpartiet.

Sternartikeln en ansökan om i tjänst inom privat skattebetald välfärd
• partiet är på väg att spela bort den höga trovärdigheten även i välfärdsfrågorna.
• När utbildningspolitiken vreds om till betoning på kunskap, arbetsro och att friskolorna är här för att stanna, gick partiet enligt de interna undersökningarna om de borgerliga i skolfrågan
• När Mona Sahlin tvingades ta in Vänsterpartiet i regeringssamarbetet syftade det ytterst till att förhindra fortsatt förnyelse, och det som uppfattades som pågående förflyttningar in mot mitten. Detta gjorde att opinionssiffrporna föll
• Alla människor upprörs över vanvård i äldreomsorgen. Men få väljare engageras av, eller köper det förenklade politiska budskapet, att driftsformen i sig – själva organisationsformen för utföraren – avgör om det blir värdig omsorg. Men den socialdemokratiska inriktningen för välfärdssektorn tycks gå mot kommunalt driven verksamhet eller non profit-företag är det som ska tillåtas. Det strider mot kongressbeslut och innebar ett uppbrott från tjugo års pragmatisk S-politik.
Stern bäddar in allt i ett omfattande resonemang med opinionundersökningar som skulle utgöra några slags bevis för hans resonemang. Han inleder sin artikel med: ”Retorik räcker inte” och det besannas även av Sterns resonemang. Dessutom rimmar på retorik statistik och har man inte förr sett hur man kan använda opinionsstatistik att ljuga med så skall man granska Sterns artikel.

 Stern talar om trovärdighet - väsentlig skillnad mellan offentlig och privat vård
Stern slutar sin artikel med följande fråga: Vad händer med trovärdigheten för den politik som hängs upp på driftsform när nästa vårdskandal avslöjas i ett kommunalt äldreboende? Det är en relevant fråga. Och visst kan man tänka sig att det sparas också i offentligt driven välfärd och att det framförs mycket berättigad kritik. Men skillnaden mellan offentlig och privat driven vård är att det allmänna i privatvården helt tappar kontrollen över välfärdstjänsten, utgifter, bemanning, kollektivavtal och offentligt meddelande av brister och om det inte rör sig skandaler fortfarande är bunden under hela avtalstiden. Är det en offentligt driven verksamhet kan politiker och allmänhet omedelbart kräva en förändring, annars flyttar man på chefen för verksamheten. Det är alltså väsenlig skillnad.

Falsk varubeteckning – bedrägeri mot läsaren
Men åter till att Stefan Stern nu bekänner färg och tänker arbeta i fortsättningen för att alla välfärdstjänster skall övergå i privat verksamhet.  Så att vi alla blir lönsamma för Peje Emilsson och andra som vill tjäna pengar på oss. Även Eklund presenteras av DN utan angivande av engagemanget hos Emilsson. Naturligtvis är det inget att bråka om att        både Stern och Eklund går över i fiendens sold. Men det är omoraliskt att försöka ge sken av att scenförändringen inte skett. Det är nämligen helt uppenbart att Stefan Stern visste om sin anställning på Mangora redan den 11 januari, ändå väljer han presentationen enligt ovan. Det torde även kunna uteslutas att DNs debattredaktör var ovetande om detta och alltså medverkade till att ovannämnda åsikter, som stämmer väl med DNs, framfördes förpackade felaktigt. Falsk varubeteckning är det adekvata namnet. Och eftersom förpackningen uppenbarligen lämnats med uppsåtet att få det att framstå som tyckande av en förståndig socialdemokrat så gör sig Dagens Nyheter skyldig till bedrägeri mot läsaren.

Ursäkta för att jag skällde på dig, Jonas!
Jag skrev brev och bråkade med Jonas Sjöstedt därför att han på sin blogg skrivit attS svajar om EU:s finanspakt . Jag skrev något om att vi minsann inte svajade och att det inte kommit något ändrat besked om partiets NEJ till pakten. Jag hade knappt hunnit får svar på mitt brev innan partiet publicerade ett pressmeddelande där Nejet blev inte bara ett NJA utan ett Ja med villkor . Villkoren var självklara: inga rättsliga förpliktelser, tillträde toppmöten, respekt för arbetsmarknadens avtal och att detta skall garanteras även om Finanspakten inflyter i fördraget. Men förlåt mig Jonas, du hade helt rätt! 

Löftena inget värda när de tolkas av juristerna i EUdomstolen
Jag vill påstå att dessa villkor är sk.. förlåt vänslingsgödsel som inte har minsta bärighet. Hela pakten skall nämligen ytterst tolkas av juristerna i EU-domstolen som inte har något politiskt mandat men säregen överhöghet. Och vi såg ju vad politiska löften spelade för roll i Vaxholmsmålet med följdärenden. Där var ju läget det att inför EU-inträdet vi på direkt fråga fått oss försäkrat att den svenska modellen med avtalsreglerad arbetsmarknad inte skulle beröras. Som alla vet trollade juristerna        med sitt hieroglyfiska språk bort detta som om de politiska löftena aldrig existerat. Samma sak gäller naturligtvis för dessa förhandlingslöften. Det var också därför som de var så lätta för Merkel & Co att acceptera.

Ingenting om nödvändig tillväxt
Reinfeldt fick vad han ville att froteras med frau Merkel och vi fick något som inte betyder någonting i ekonomiska hänseende enligt SvTs Peter Ramel mer än att man tydligt fäster på pränt att man inte längre litar på varandra, medlemsländer emellan. . Även Jonas Sjöstedt tycker att Finanspakten är dålig  och det är flera som delar hans skepsis. T.o.m. EURO-kramaren DN är skeptisk och skriver Långt kvar till ljusning . Man talar om att det växer fram ett alternativt maktcentrum där andra medlemsländer – läs Tyskland och inte kommissionen – drar trilskande stater inför domstolen. Man talar också om det bedrövliga hemlighetsmakeriet som innebär att demokratin sätts ur spel. Slutligen innebär finanspakten ingenting för att stimulera tillväxt, något som är nödvändigt för att klara krisen.

Det värsta med Finanspakten är att det innebär fortsatta amsagor
Det är som om man tror sig kunna vifta bort fakta om EMU:
• Ett euroland får inte devalvera
• Ett euroland får inte höja räntan för att förhindra spekulativt inflöde av kapital
• Ett euroland får inte införa restriktioner på kapitalrörelser över gränserna
Det enda ett euroland kan göra är att sänka löner och utgifter, intern devalvering. Härigenom sjunker efterfrågan på varor och tjänster och tillväxten sänks. Vägen mot recession är anträdd. Därmed miskar möjligheterna sin tur för exempelvis Tyskland och Sverige att exportera varor. Man skulle kunna säga vid vackert väder i samtliga medlemsländer fungerar det bra. Men nu är det ju väldigt olika väder i olika delar av Europa och därför fungerar det inte. Det armod som f.n. breder ut sig i Grekland är katastrofalt med 900.000 arbetslösa varav bar 280.00 får viss stalig hjälp, pensionärer som fått sin pensioner reducerade till svältgräns och långa köer vid offentliga matkantiner i Athen. Vill vi som socialdemokrater medverka till denna utarmning?

Recession
Eftersom enda kvarvarande medicinen är sänkta löner, minskade utgifter och försäljning av offentlig egendom och detta leder till minska tillväxt så glider hela systemet mot recession. Italien, Portugal och Spanien är illa ute och till saken hör att i vart fall Spanien inte misskött sin ekonomi. Man kan se exempel på hur det verkar om man jämför med Island som stod utanför och eurolandet Irland. Island lät banker i  konkurs och införde restriktioner för kapitalrörelser medan Irland fick order   om att skydda bankerna eftersom det kunde smitta av sig på eurozonen. Island är i dag på god väg åter med en arbetslöshet på 6,7 procent medan Irland fortfarande dras med stora nedskärningar och har en arbetslöshet på 13,6. Man talar om att det för krisande länders medborgare återstår lönesänkningar eller emigration. I dag står välutbildade, unga greker och spanjorer på kö för arbete i Tyskland.  Finanspakten är en fantasilös, vanvettig produkt där kamrer Merkel gör fattiga ännu fattigare.  Är det i detta Merkels monopolspel vi vill som socialdemokrater delta? 

Kära läsare, lägg av att läsa detta – jag är en kolerisk rättshaverist (som alla socialdemokrater med hjärtat på rätta stället)
Den senaste bloggen Borgerliga makthavare/journalister försöker ta bloggaren i örat har föranlett att jag börjat få anonyma mejl en del hotfulla, andra skäller mig för rättshaverist och råder mig söka psykiatrisk hjälp. Från signaturen Svensk Journalist får jag reda på att jag är en bloggare med få      läsare och att s-info är en portal mina partikamrater skäms för (att jag dessutom har en blogg på passagen med mer än tusen läsare per dag har undgått min anonyme vän). Trots att ”journalisten” egentligen har ett ”filter” för mina åsikter så vill han – motstridigt? - framföra att ”dina aggressiva haranger inte tas på allvar någonstans”. Så sluta nu att läsa detta!

Att trampa på ömma tår trots att man har tofflorna på
Från politiska chefredaktören på Sydsvenskan Heidi Avellan har i dag kommit inte mindre än två mejl med 7 minuters mellanrum:
Mejl nr 1: ...Och vare sig du eller Röde Orm fattar alltså poängen: Göran Greider kan som socialdemokrat inte bli politisk redaktör på Sydsvenskan - precis som jag som liberal inte kan bli det på Aftonbladet. För att nu inte tala om Dala-Demokraten. Eftersom den politiska redaktören ansvarar för opinionsbildningen. Men såväl Du som Röde Orm och Greider tycks tro att det har något med tidningens nyhetsrapportering att göra. Helt oavsett vad ni tycker om rapporteringen så har ni fel i detta antagande. Jag har under mina sex år på posten aldrig, säger aldrig, deltagit i ett nyhetsmöte eller påverkat nyhetrapporteringen. Vad ni tror och tycker ändrar inte på detta..... Konspirationsteorier och inte klädsamma, det är snyggare att skaffa fram fakta i målet.
Här har vi alltså en mycket intelligent kvinna som inte fattar poängen med Röde Orms historia. Redaktör blir man på Sydsvenskan naturligtvis bara om man är ”liberal” och därför kan Greider se sig i stjärnorna efter jobb på borgerliga tidningar. Tidningar som är så oberoende att man så gott som kan lägga karbon mellan de borgerliga tidningarnas åsikter och de hos hos Svenskt Näringsliv och Högerregeringen. Den allvarliga aspekten av denna ”lilla historia” är att de som skall granska makten sitter med samma facit som de nyssnämnda makthavarna. Tjafset om att Heidi Avellan inte har rutin att sitta med på nyhetsredaktionen – vilket aldrig påståtts – är försvarsrök för att dölja huvudfrågeställningen. Men när det gäller nyhetsurval, nyheternas presentation i text, rubrik och bilder är de borgerliga tidningarna grymt osakliga till förmån för Högerregeringen och till nackdel för oppositionen. Och det sker utan den politiska redaktörens inblandning. Detta handlar inte om tro eller att vi tycker något och några konspirationsteorier har då inte vi producerat.

Förlåt Heidi Avellan kan ersättas...
Mejl nr 2: Oersättlig? Var tog du det ifrån? Du tycker inte att sanning är korrekta citat är särskilt intressanta? Du tycker ta du har rätt att förvränga så länge det tjänar ditt "goda" syfte? Publicistisk hederlighet är inget du behöver bry sig om? Det var dumt att försöka resonera med dig. Lovar att aldrig försöka mig på det igen.
I en rubrik i ovan nämnda blogg formulerade jag en felaktig rubrik och skrev att hon var oersättlig med tanke på detta med eventuell konkurrens med Göran Greider. Det var naturligtvis rubriksättarens förkortning av verkligheten  och (hemliga) önskan efter att ha upplevt sådan som Perte Ohlsson. Ursäkta, Heidi, du är som vi alla naturligtvis ersättbar – men får jag i alla fall uttrycka  att det vore en förlust för Sydsvenkan om du ersattes. Man kunde ju också tänka sig att även en borgerlig chefredaktör hade litet större vidsynthet än att beskylla andra för att förvränga och vara ohederliga  bara för att de politiskt har en annan uppfattning än motdebattören. Det finns elaka som antyder att sådana argument bottnar i att man sitter renons på sakargument.

Katastrof för mitt sätta kommunicera såvitt gäller Sydsvenskans journalister

Redan Perte Ohlsson slutade sin utskällning av mig  - efter det att jag sagt honom att han som var så elak i sina skriverier och borde kunna tåla motsägelse (det var Perte som kallade Juholt bl.a. för Fleksnes) - på följande sätt (något ironiskt beskrivet i bloggen april 2010): När jag började skratta av det komiska i situationen så avrundade Perte med salvan: Ja nu har jag sagt vad jag tycker om sådana lögnhalsar som dig ... Jag kommer aldrig mer att prata med dig och lägger nu på. Det avslutande klicket i telefonen gjorde mig naturligtvis ledsen eftersom jag alltid drömt om en ingående dialog med Per T. Ohlsson. En annan medarbetare på Sydsvenskans ledarredaktion har också sagt upp all kontakt med mig efter det att jag påpekat att vad han skrev hade brister i visst avseende, ja faktiskt var fördomsfullt. Och nu drabbas jag av ännu ett kommunikativt nederlag när det gäller Sydsvenskan: Dess politiske chefredaktör ger upp och konstaterar: ”Det var dumt att försöka resonera med dig. Lovar att aldrig försöka mig på det igen.”
Liksom tidigare gråter jag blod över dessa misslyckanden i en ganska enkel kommunikation. Är journalister kanske särskilt känsliga så att de antingen kör anonymt eller säger upp bekanstskapen vid minsta motsägelse.   Eller är jag det monster Svensk Journalist påstår?

Bra när journalister inte sätter sig på höga hästar.

I och för sig tycker jag det är fint att makthavare och journalister inte sätter sig på höga hästar utan kommunicerar med oss ”tyckare” på nätet. Visserligen är det inte alla som är trevliga i sådana kontakter. Där är Perte Ohlsson på Sydsvenskan ett extremt exempel som jag omnämner i en blogg 2010-04-07 F.d. pol. chefred. Per Evald Torbjörn Ohlsson - en ilsken prinsessa på ärten, då jag blev uppringd och utskälld för ”förföljelse” av honom. Det hjälpte inte att jag försökte förklara att var man så elak som han i sina skriverier så fick man finna sig i att bli motsagd. Därefter lyckades Perte ändra Sydsvenskans inställning till bloggar så att Twingly-avisering av artiklar inte längre blev möjlig, då dessa kunde ”oroa tidningens journalister och läsare”. Något om det fria ordet, yttrandefrihet och demokrati förekom inte i sammanhanget utan sparades till Tryckfrihetens dag, då ”reformen” redan var genomförd till Pertes och andra tidningsmedarbetares förnöjsamhet.

F.d. radikalen Åsa Moberg hatar inte, utan tycker bara illa om Juholt
Den 28 januari skrev jag bl.a. om en krönika av f.d. radikalen Åsa Moberg att det var ju ett märkligt sammanträffande å ena sidan att Håkan Juholt angrep vinsterna i skattefinansierade välfärdstjänster å den andra att Åsa Moberg vid sin ”konvertering” till borgerlighet 2006 angav som enda skäl att S ville bibehålla den offenliga vården medan de borgerliga ville privatisera... Man förstår att hon hatar Håkan Juhol, som talade om att återta privatiserad vård i offentlig. På detta fick jag följande mejl: Hej Bo, tack för uppmärksamheten. För tydlighetens skull: jag hatar inte Juholt. Han var bara ingen bra partiledare. För Socialdemokraternas skull är jag glad att partiet har bytt partiledare. Åsa. Naturligtvis ville jag inte oförskämt låta            Åsas vänlighet vara obesvarad: Hej Åsa tack för ditt mejl, det var ju inte så märkvärdigt att jag uppmärksammade din krönika eftersom den innehöll felaktigheter... och var ett kvitto på varför du vände din radikalitet ryggen och du dessutom använde detta till att ytterligare sticka kniven i den redan avgångne Håkan Juholt...  Du säger inte hat.. kanske bara lite saknad av vänstergemenskapen som du övergett till förmån för marknadsliberala idéer?! ...Förlåt Åsa, att jag påminde om att du numera vill se barn, sjuka och gamla såsom lönsamma objekt i ett marknadsliberalt Sverige. Mvh Bo

Borgerliga tidningar valbroschyrer för Högerregeringen
Utgångspunkten är det evidenta faktum att dagligen 100 borgerliga dagstidningar med en upplaga på över 3.000.000 dagsex spyr ut sina för Högerregeringen positiva texter medan vänsterförsvaret upprätthålls av 16 tidningar med en upplaga på 600.000 ex, varav Aftonbladet svarar för hälften och haltar väsentligt. Hyckleriet är påtagligt när man ser till vad man försöker slå i läsaren
• ”Dagens Nyheter är oberoende liberal. Vi står fria från partier, organisationer och ekonomiska maktsfärer”
• SvD…”på ledarplats obunden moderat. På övriga sidor finns ingen politisk tendens...”
• Sydsvenskan…”oberoende liberal morgontidning som i sin opinionsbildning står fri från bindningar till politiska partier och andra organiserade samhällsintressen… nyhetsförmedling är i alla aspekter självständig och opartisk..”
• GP har enbart ”pålitlig och sanningsenlig journalistik - det som står i tidningen är sant” som ledstjärna och ingenstans i det 32-sidiga etikdokumentet hittar man något om politisk obundenhet.

Vem tror på bombastiska uttalanden när praktiken visar något annat?
I den ovan nämnda bloggartikeln  talade jag om den borgerliga mediahegemonin. Och refererade då en diskussion från Röde Orm i Efter arbetet mellan bland andra Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider och Sydsvenskans politiska redaktör Heidi Avellan. Greider tyckte att drevet mot Juholt saknar motstycke och bara kan förstås om man betänker att 90          procent av pressen är borgerlig. Avellan, som är väldigt oberoende, höll naturligtvis inte med. Greider frågade då om det var okej om han sökte jobb som chefredaktör på Sydsvenskan eller Dagens Nyheter. Det var det naturligtvis inte.

Heidi Avellan: jag är chef för ledarredaktionen …och som sådan oersättlig
På detta har jag fått ett mejl: Hej, Röde Orm far fram med osanning här. Göran Greider frågade inte om han kunde söka jobb som chefredaktör på Sydsvenskan eller DN. Han frågade om han kunde söka mitt jobb. En helt annan sak, åtminstone för en oberoende liberal tidning som Sydsvenskan: Jag är chef för ledarredaktionen. Och poängen var att varken han eller jag   kan räkna med jobbet som nyhetschef på Sydsvenskan, eftersom tidningar som inte hör till partipressen är noga med att skilja på opinionsbildning och nyheter. Allt enkelt att kolla på nätet där Godmorgon, världen! ligger - men Röde Orm valde att följa devisen Never check a good story …vänlig hälsning Heidi Avellan. Naturligtvis ville jag inte oförskämt låta denna vänlighet vara obesvarad: Hej Heidi, tack för att du hörde av dig och det hedrar dig som journalist. Men vi är inte överens i övrigt. Betr Röde Orms story ... Har det inte slagit dig att det faktiskt gör detsamma vad för redaktörsjobb det gällde. Storyn var ju att framhäva just hur beroende - istället för "oberoende" - din tidning faktiskt är...  Och det där med att skilja på opinionsbildning och nyhetsförmedling är bra att ni åtminstone har som princip. Tråkigt bara att ni misslyckas så kapitalt i praktiken... När jag ändå har kontakt kanske jag också får klaga på den "fästningsmur" ni omgett tidningen med. Detta att Sydsvenskan som en av få tidningar i landet genomfört att bloggar inte kommer upp genom Twingly-avisering vid artiklar. Det är tydligen ett sätt att avskära journalistalstren från nätets diskussion om Sydsvenskans insatser. Med vänlig hälsning Bo W

Så, så var det med det

Andra spännande s-bloggare: Olas Tankar skriver om att det finns mycket bra idag, Bengt Silfverstrand om att S inte behöver några pr-konsulter, Roger Jönsson att Socialdemokraterna är ett parti för löntagarna

Rädsla ger fega texter
Författaren och krönikören i DN Lena Andersson är en intressant skribent som i dag publicerat Gemenskapen och oberoendet . Det är en inte alldeles lättläst text, varvid en intervju för ett par år sedan i Clarté kan ge viss vidd Rädsla ger fega texter . Hon anger där såsom målsättning för kritik ”se vad där faktiskt står, vad där är tänkt, hur det gestaltas.” Låter bra men inte alldeles lätt att tillämpa.

Svaret på drevet finns i frågan Vem utmanade Juholt?
Mitt husorgan Efter arbetet hjälper mig att läsa så här ”efter” och allt fått en bra lösning. Signaturen Röde Orm  påminner mig om frågorna man ställer som historisk materialist: Vill man förklara de våldsamma angreppen på Juholt, måste man fundera över vilka ekonomiska intressen han hotade genom sin försiktiga vänstersväng. Han ifrågasatte privatiseringar, avregleringar och vinster i vården. Han utmanade därmed skumma storbolag som tjänar grova pengar på välfärdsmarknaden. Det gör man inte ostraffat. Kanske bör man också fråga sig vilka bolag är det som förmodligen betalar stora summor i hemliga partibidrag och till olika tankesmedjor som utarbetar frihetliga motiveringar till privatiseringar?

Mediernas hegemoni
Det är ju odiskutabelt fråga om en borgerlig sådan. En del kallar sig oberoende, humanistiska eller liberala för att dölja detta faktum. Röde Orm refererar en diskussion mellan bland andra Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider och Sydsvenskans politiska redaktör Heidi Avellan. Greider tyckte att drevet mot Juholt saknar motstycke och bara kan förstås om man betänker att 90 procent av pressen är borgerlig. Avellan, som är väldigt oberoende, höll naturligtvis inte med. Greider frågade då om det var okej om han sökte jobb som chefredaktör på Sydsvenskan eller Dagens Nyheter. Det var det naturligtvis inte. Aftonbladet som uppfattas som S men är det bara på ledarsidan. Tidningens chefredaktör Jan Helin gjorde under den s.k. ”Kvällspressdagen” i Stockholm klart, att Sveriges statsbärande parti faller ihop och har en partiledare som uppenbarligen inte klarar att dra ett rakt streck, hålla en rak linje, är en mycket bättre historia än att dag ut och dag in försöka beskriva att Alliansen är visionslösa.  Han uttryckte också frustration över att Håkan Juholt ”ännu inte har avgått”. Detta stämmer helt med det som en reporter från SRs Medierna uppfattade när han råkade höra kommentarer från redaktionen.

Är det så svårt att erkänna att man går i schakalflock?

De flesta borgerliga journalister har redan skrivit av sig om hur dålig Håkan Juholt var och att det minsan inte var de som gick i drev. Först idag kom eftersläntaren f.d. radikalen Åsa Moberg i en krönika  om hur Juholt inte blev offer för mediedrev, "som varmt troende socialdemokrater påstår" , utan ”problemet var Juholts egen oförmåga att skilja på fakta och politiskt önsketänkande”. Att hon sedan "styrker" det med oriktiga uppgifter om tunnelbannan från en borgerlig gammal god vän kan lämnas därhän. Men om vi återigen skulle odla historisk materialism. Då konstaterar man ett märkligt sammanträffande å ena sidan att Håkan Juholt angrep vinsterna i skattefinansierade välfärdstjänster å den andra att Åsa Moberg vid sin ”konvertering” till borgerlighet 2006 angav som enda skäl partiernas inställning ifråga om sjukvård och omsorg: "Blir det öppet för nytänkande och privata initiativ som de borgerliga vill, eller desperat vakthållning kring förlegade idéer om att privat vård är farligt, som socialdemokraterna och vänsterpartiet anser". Stopplagen skulle också vara absurd. Åsa Moberg fasthåller alltså vid att vi alla barn, sjuka och äldre skall vara lönsamma för privata välfärdsföretag. Man förstår att hon hatar Håkan Juholt och finner sig väl till rätta på moderata DN. Förhoppningsvis kommer hon då i än högre grad att hata vår nye partiledare så det är bara att lägga karbon i nästa krönika.

Hur "bisarrt" år det att använda politiska partier som valkoporationer?

Professorn i civilrätt Mårten Schultz skriver i dagens DN 25/1 Bisarrt med politiskt tillsatta nämndemän. Det enda bisarra med den artikeln är dess sjuka argumentering. Den är också karbonartat lik en av samma man producerad artikel på SvD Brännpunkt den 28 december med rubriken Nämndemännen har helt spelat ut sin roll . Det är samma visa om ”något i botten rättsstatsvidrigt med domare som är politiskt utsedda” och att politikens ”inflytande över lag sker i smyg” samt att nämndemännens ”främsta kvalifikation är att de är juridiskt inkompetenta”. Han avför synpunkten att rättsskipningen nu            fungerar bra eftersom den vägen går via ”politiskt tillsatta domare”. De borgerliga drakarna var snara att hoppa på med SvDs Lägg ner folkdomstolarna  och DNs Klipp banden till partierna . Själv skrev jag Domare sågar politiska nämndemän - är det dags att såga dessa domare?
och Domare och borgerliga ledarskribenter i doakör mot lekmannainflytande . Nu är det sista inte riktigt sant eftersom landet runt aktiva domare uppträtt till nämndemännens försvar.

Populistisk tanke om att politik är ”orent”
Bakom en sådan rädsla för det politiska ligger rimligen en populistisk tanke om att politikerna är ”orena” och juristerna ”rena”. Idealet blir då en juristdomstol utan något som helst demokratiskt mandat som i princip skriver sina egna lagar, typ EU-domstolen. Schultz gör själv ett tankeexpriment med något han kallar Bizarros värld, som liknar vår med några undantag: ingen maktdelning, presidenten Bizarro sitter på all makt, där all rättskipning automatiserats och domstolarna blivit datorer, som med en lugnande datorröst direkt meddelar domslut och alla gärningar bedöms på samma sätt i vår värld som i Bizarros värld. Och denna Bizarros värld är den där i rättsskipningen finns nämndemän. Detta är en civilrättsprofessors argumentation! Till att börja med så har han ju glömt bort vilken roll programmerarna skulle spela hos Bizarro. Men det fundamentala felet är ju att Bizarros värld inte alls är lika vår eftersom hos oss all lagstiftning tillkommit, domstolsverksamheten bestämts och alla ordinarie domare tillsatts genom politiska beslut. Exemplet har alltså ingen relevans men talar för en brist på demokratisk grundsyn och kontaktfobi med allt vad politik heter. Man kan ha många åsikter om nämndemannamedverkan men detta närmar sig det verkligt bisarra.

Mediadrevet
Vår helt suveräna ideolog Anne-Marie Lindgren säger i Aip Krisen handlar om mer än en person . Partikrisen har 3 beståndsdelar: Håkans lämplighet, den process som fällde honom och vad gör vi nu då. Första frågan är inte aktuell längre. Andra frågan har hon och jag uppfattningen att Håkan hade en potential att bli framgångsrik partiordförande. Där noterar man nu hur de stora drakarna med alla till buds stående medel söker urskulda sin insats. Jag har redan redogjort för en del i Schakalflocken kommer fortsätta att gläfsa och hugga i varje blotta , Stor sorg, medkänsla... , Mediaschakalerna vill inte stå för drevet. , Tro inte de borgerliga journalisterna - de har betalt för att ljuga oss fulla, att vi har fel, är dåliga och befinner oss för litet till höger! och Daniel Suhonens Medial murbräcka http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=53762.

Urskuldar sitt fula drev genom ta heder och ära av Håkan        

I DN fortsätter man på Hanne Kjöllers S-spya Bingo för politikerföraktet med att Gunnar Jonsson avfärdar S-förklaringar som ”förakt för väljarna” och Johan Croneman som tycker det är dags att sluta skylla sina politiska misstag på medierna  och avrundar med att håna Håkan för hans avskedstal: ”Håkan Juholt avslutade med att säga att han föddes som social¬demokrat och skulle dö som social¬demokrat. Meningslös retorik, ända in i kaklet.” Detta säger väl mer om Croneman som journalist.  Han är helt enkelt så borgerligt förstockad att han inte fattar vad Håkan ville uttrycka, nämligen oavsett vad som hänt så är jag till hela mitt hjärta och sinne socialdemokrat. Det är nog just på det här sättet som Håkan Juholt avfärdats därför att han med stort hjärta varit genomhederlig och det passar inte storstadstidningen DNs borgerliga stjärnskott.

Återstående frågan: Vad gör vi nu då?
Ja, ett måste är som Anne-Marie Lindgren säger är att ett parti i konflikt inger inte förtroende att hand om landet. Det gäller alltså att reda ut ideologiska konflikter, olika verklighetsbilder och personliga vendettor för att börja bygga vår politik. Och i detta är det en god grund att sluta lyssna på borgerliga tidningars ledarredaktioner. DN har exempelvis en tramsig ledare i dag Öppenhet ger legitimitet . Jaha nu behöver vi faktiskt en partiledare i dag och inte i december då kongress tidigast enligt stadgarna kan hållas. AB har fattat vad det handlar om S måste prata politik.. En som begrepp vad Socialdemokratin måste greppa var just Håkan Juholt.

Det finns en hel del att fundera över
• Näringspolitik och full sysselsättning
• Klimatfrågan
• Skatterna som måste avpassas efter den egna välfärdspolitiken
• Fundera över RUT, dvs att fattiga betalar städningen hos de rikare
• A-kassan bör höjas till 80 procent och sjukkassan ses över
• Vinst i välfärdstjänster bör i princip förbjudas (som i Danmark)
• Pensionerna för överses och utredas samt plan för samma skatt på pebnasion och ersättning bör tas fram
• Avregeleringarna av järnväg mm bör utredas.
• Energifrågan dvs dels frågan om avreglering och elmarknaden dels ock kärnkraften Kanske har jag glömt något men det blir fler tillfällen att lista frågorna nu när vi börjar jobba.

Man kan notera att möjligen har det som kallats högersidan i socialdemokratin kommit att bli något mer tillmötesgående mot vänstern när det gäller skatternas anpassning, bl.a. med tanke på rapporterna om krisen i sjukvården. Även när det gäller vinst i både, sjukvård, omsorg och skola torde en radikal omsvängning ha skett hos socialdemokrater och även allmänhet. Även när det gäller järnvägen kan tänkas att kalla väntetider, inte minst på perrongerna i Stockholmsområdet ger något slags utslag till vänsterns förmån. Detta kombinerat med ett krismedvetande som i vart fall f.n. är på toppen så kanske utgången är ljusare än på länge.

S bör bli ett högerparti!!
En av schakaldrevets huvudpersoner Peter Wolodarski  förklarar att det som fattas S är en insikt om att man borde lägga sig i mitten nära den borgerliga regeringen och att man i linje därmed borde överge de gamla dogmerna. ..     och i den aktuella frågan om mediadrevet: ”det som malt ner tilltron till Håkan Juholt är inte illvilliga journalister. Det är hans egen brist på omdöme  och självkontroll som gång på gång varit synlig för alla som velat se”.