I min egen arbetarekommun har unga väckt frågan: varför är det ingen som tar en ideologisk debatt? Bakgrunden är ett resonemang om motioner till Partikongressen, där praktiska, ekonomiska, tillfälliga skäl tillåts bli de avgörande. Man saknar vad är våra bärande idéer i dag? De idéer som länge varit den olja i vilken kompassnålen lugnt vilar och visar en rimlig färdriktning!
Vad är svårigheten i valet mellan privat omsorg, där vinstintresset leder till besparingar, eller offentlig-driven, där man strävar efter att låta professionellt ansvar och medmänsklighet styra? Vad är svårigheten att välja mellan ett skolsystem med privata skolor, där man konkurerar med reklam och presenter till eleverna och samtidigt minskar personalen för att öka vinsten, och offentlig-drivna, där pedagogiken och elevernas behov av undervisning blir det bestämmande? Varför är det så svårt att förutse att en enhetligt driven offentlig-styrd järnväg faller sönder i sina olika bitar när man avreglerar och delar upp den samordnade organisationen på flera olika enheter, vissa av dessa privata?

Är det möjligen så att vi stått/står utan ideologisk kompass och låtit/låter oss förledas till att bli vad Olle Svenning kallat ”de nya liberalerna”. Vem tar i dag egentligen striden mot de marknadsliberala krafterna och ”det nya arbetarpartiet”?