Vill inte bli kallad idiot av anonyma idioter
Paul Frigyes skriver intressant i en mediakrönika i DNkultur om detta. Tyvärr har hans artikel (ännu) inte influtit i nättidningen, som vanligt när det gäller intressanta skriverier. Han skriver bl.a. Kom gärna med högafflar och vråla okvädinsord mot mig. Men gör det med ett synligt ansikte och namn. Paul Frigyes säger att ingenting har att invända mot den råa tonen i nätkontakterna. Dessa kan ju ge något 
• även otrevliga kritiker kan ju ge värdefull kunskap
• nyttigt att även jag som journalist bli kallad idiot av idioter, dvs de som nöjer sig med fördömanden och är ointresserade av dialog
Däremot vill han inte bli kallad idiot av anonyma idioter.

Den goda läsarkontakten med ”maskerade huliganer”
Anders Mildner har skrivit flera artiklar i Sydsvenskan Den goda läsarkontakten och fått svar av Kajsa Haidl Surfare som hatar kvinnor och i sin tur svarat Tala om tystnaden. Mildners poäng tycks vara att journalister måste ge sig in i diskussionen på kommentarsfälten och på andra ställen. Säreget i sammanhanget är att på sätt jag nedan anger har just Sydsvenskan strypt all debatt med bloggare. Frigyes invänder mot Mildners resonemang att det inte går att föra dialog, saklig debatt med ”maskerade huliganer” som utnyttjar alla alias och samtalsforum för stenkastning mot människor av visst ursprung, religion eller med upplevd makt.

Vilken journalistik kan man kräva av journalister?
Frigyes pratar om att journalistens uppgift är i första hand att leverera god journalistik men att lika litet som man kunde föra en dialog med Londonupploppens maskerade huliganer när glassplittret yrde, lika hopplöst är det att föra dialog med anonyma näthuliganer. Dagspressen har lika få skäl att ge dem en plattform mot en bred publik som Londonborna hade att ge tegelstenar och bensin till Tottenhams unga maskerade ynglingar. Det låter sig sägas.  Men det får inte stanna därvid och utmynna i premiärminister Camerons svar att bara spy högerns budskap över ”ynglingarna”. Och med penningens makt över media har också detta budskap trumfats in. Men ärligt talat är ni journalister nöjda bara därför att era politiska arbetsgivare är det? Var skildras den desperation som ligger i fattigdom p.g.as bristande yrkesutbildning. arbetslöshet och vanmakt. Och ni som har det skrivna ordet, var ställer ni de politiska kraven på radikala ändringar i hur det goda i samhället fördelas mer jämlikt?

Många journalister blir arga för att de inte vill bli motsagda
Jag har flera gånger råkat ut för arga journalister just därför att jag aldrig uppträtt anonymt. Självklart alltid klar namngivning, epostadress ja t.o.m tillgänglig telefon. Det är också så att flera dagstidningar såsom just Sydsvenskan skurit av alla läsarkontakt: man är inte – liksom även Aftonbladet och Dagens Arena – anslutna till Twingly, varigenom bloggare för diskussionen vidare. Sydsvenskans restriktiva hållning har sitt upphov i att ledande journalister – bl.a. Per T Ohlsson – inte ville bli motsagda i bloggar, vartill man hänvisade under artikeln ifråga. Man ville bara ha en ensidig kommunikation och kallar det fortfarande yttrandefrihet. Men fortfarande är DN, SvD, Expressen, GP, Skånskan anslutna till Twingly. Naturligtvis får journalister också bli arga – alla journalister som säljer sin själ till högstbjudande retar också mig vareviga dag.

Borgerliga megafon från en piedestal utmanar
Frigyes summering tycker också jag är klok: Att vara journalist – eller skriva på en öppen blogg som jag; min anmärkning – är att utsätta sig för offentligheten och bör innebära öppenhet inför läsarens känslor. Men de läsare som vill delta i denna offentliga dialog bör ha mod att nog att öppet stå för sina ord. Vill man vara anonym så finns andra forum. Detta tillämpar jag också på min blogg och raderar inlägg som saknar fullständigt namn och epostadress eller uppger falska sådana data. Tyvärr har jag ännu inte lyckats förmå den s-infowebb där jag skriver om dessa krav. Redan en sådan konsekvent avvisande av anonymitet höjer enligt min uppfattning standarden på inläggen. Men de journalister som odlar sin borgerliga megafon från en piedestal utmanar åtminstone mitt ordförråd och känslomässiga yttringar precis Camerons kallsinnighet inför fattiga människors lidande.