"Vad tycker jag om judar!!!?
Jag har skrivit både på min blogg och på Newsmill om frågor som upprört flera:
Den 28 jan skrev jag apropå Förintelsedagen på Newsmill "Vad är det för getingsvärm som ilsket surrar om antisemitism på Newsmill?"  Samma dag skrev jag in en hänvisning dit under rubriken "Borgerliga skribenters angrepp på Ilmar Reepalu".  Dagen efter 29 jan skrev jag apropå en famös artikel av Lena Adelsohn Liljeroth på min blogg "En kulturminister som inte kan läsa innantill och avsiktligt utnyttjar Förintelsen i politiskt syfte." .  Nu har jag fått en fråga från en okänd kommentator som jag förstone tyckte var absurd men som jag förstått faktiskt har viss relevans för vissa av mina kritiker, nämligen:   Vad tycker du Bo Widegren om judar och vad har du att säga om eller till det judiska folket som bor i Malmö och deras situation? Och jag är tacksam att den i alla fall ställdes i frågeform och att jag inte som Ilmar Reepalu genast stämplades som antisemit, nazist, judehatare. 

Förundran över den bristande förmågan att läsa innantill.
Jag trodde att jag varit helt öppen i den frågan som ställts.  Redan i Newsmill artikeln sa jag i ingressen: "De författare som skrivit av sig på Newsmill gör enligt min mening sin sak en otjänst genom sina absurda överdrifter. Är författarna verkligen så enkelspåriga att de inte samtidigt kan uttala sig om två saker, nämligen å ena sidan Förintelsen och därmed sin avsky för antisemitism och rasism samt å andra dagens Israel med Gaza-krig och interna brister i demokrati och mänskliga rättigheter?"  Jag gick också ord för ord igenom vad Ilmar Reepalu sagt, vilket inte gav stöd för en enda av de anklagelser som flera skribenter slängde kring sig och som Lena Adelsohn Liljeroth kastade fram. Alltså inte enda av anklagelserna. Hela affären måste så som jag ser det tillskrivas de liberala och judiska aktivister som av någon anledning velat komma åt den socialdemokratiska kommunledningen i Malmö.  Att man därvid inte dragit sig för rena förfalskningar och egna omtolkningar som gjorts till dagens sanningar är inte bara märkligt utan svinaktigt.

Dilemmat att vara mot antisemitism och samtidigt kritisera Israel
Jag tycker att Göran Rosenberg , som jag citerade i den senaste bloggartikeln, har fint beskrivit det hela: "... tillvitelser om antisemitism är en allvarlig sak... därför inte bör utslungas lättvindigt eller rentav missbrukas – exempelvis i syfte att giftstämpla en huvudsakligen legitim kritik av staten Israel och dess politik." Och apropå Goldstonerapporten "... det finns ingenting i den utförligt dokumenterade rapporten som ger minsta fog för de vilda utfall och anklagelser som Israel valt att bemöta den med. Än mindre utfallen och anklagelserna mot Richard Goldstone personligen... Än en gång leker därmed Israel med elden. Än en gång har skiljelinjen mellan antisemitism och Israelkritik suddats ut för kortsiktiga politiska syften. Än en gång har minnet av Auschwitz missbrukats och förringats." Är det något som alla Reepalus kritiker besinnar först när drevet är över?

Kan man ogilla judar och araber?
Nu åter till den i mina ögon absurda frågan Vad tycker jag om judar?  Absurd därför att svaret är självklart för mig och trodde jag för andra också. Jag har inga sådana fördomsfulla indelningar att jag tycker något om grupper av människor. I klartext: jag tycker inte såsom grupp illa (och heller inte orelekterat bra) om judar, araber, amerikaner, afrikaner, homo- eller heterosexuella mfl.  Jag förhåller mig på individnivå och uppskattar då olika mycket individer som jag stöter på.  Ja, jag kan t.o.m. tänka mig att vara så nyanserad att kan tycka illa om vissa drag hos en individ men ändå gilla personen. Däremot kan jag  ogilla yttringar t.ex. hur man skiljer kvinnor och män åt i mosaiska och muslimska församlingar, religiös fundamentalism i både kristen, mosaisk och muslimsk form osv.

Vad har jag då att säga säga om eller till det judiska folket                          som bor i Malmö och deras situation?  Det vore nog ganska förmätet av mig att tro att jag skulle ha något väsentligt att säga "det judiska folket".  Men frågan är ställd. Och jag kan bara svara utifrån min egna erfarenheter av förföljelse och diskriminering.  Redan här ovan på bloggen har jag talat om att jag är homosexuell och lever som sådan i samhället.  Jag har också blivit trakasserad på stan därför att jag burit ett märke, en rosa triangel, nämligen det märke nazisterna åsatte homosexuella i koncentrationslägren - alltså en motsvarighet till davidsstjärnan för judar. Jag har blivit mobbad på arbetsplatsen trots att mina kamrater var "bildade" människor och min far förkastade mig under lång tid såsom en föraktfull person. Med detta vill jag inte jämföra "judars" lidande utan bara tala om att jag vet vad rädsla och fruktan är samt hur andra människors intolerans smärtar. Varje individ får väl utifrån sina förutsättningar handskas med detta. Naturligtvis skall samhällets rättsystem med all kraft motarbeta övergrepp.  När detta är sagt så måste ändå tilläggas att ingenting av detta är tillräckligt om man inte aktivt går in för ett försoningsarbete.  Vad detta skall bestå i vore det naturligtvis förmätet av mig att uttala mig om. Men det enda som på lång sikt kan skapa trygghet för enskilda torde faktiskt vara försoning.  Och det gäller både i Malmö och Israel/Palestina.  I denna fråga kanske det vore bättre att lyssna till så kloka personer som Ilmar Reepalu.