Finns det plats för sans och besinning i frustrationen
Var debatten skall föras har blivit en fråga, bland de som skränar mest i media/internet eller inom partiet. Alltså en kvasidebatt som egentligen inte är särskilt intressant av någon annan anledning än att den är ett symtom på den höga temperaturen. Länge har media intresserat sig för vår partiledardebatt och försökt efter bästa förmåga påverka den. Tyvärr har ett ganska stort antal partimedlemmar med uppgift om vård av vad man kallat öppenhet gått ut i media och på bloggar och torgfört sin frustration, jämför Peter Andersson Medier: S-"Valberedning har kört in i väggen" . Jag förstår frustrationen eftersom det efter Monas avgång inte finns någon "naturlig" efterträdare och det dessutom kan behövas en ommöblering i ledningen efter två valnederlag. Men skulle det inte vara på sin plats med litet sans och en smula besinning? Jag tog upp detta i min gårdagens blogg Speldjävlar och borgerliga tidningar utser S-partiledare bättre än vi själva? Och varför gnäller vi om "slutenhet"? . Bengt Silfverstrand tycks vara inne på samma linje Ska kappvändare och spelbolag styra partiledarvalet (s)?.  

Idoltävling eller Big brothers?                                                                         Det är t.o.m. så att bloggoron uppmärksammats på P1s ekot men där var oron mest att persondiskussionen fördunklade den viktiga frågan om framtidsprogram. Peter Högberg har legat i framkanten och talat om vad han kallar Den gamla slutna manliga traditionen . Han förtydligar och säger att det är inte bloggare och mediaaktörer som gjort detta till en idoltävling eller Big brother. Och vem är det då, om man får fråga? Det är ju faktiskt inte fotfolket, som i S-föreningar och arbetarekommuner diskuterat frågan och fört vidare sina synpunkter genom distriktsstyrelserna till valberadning, som är upphovet till strulet. Renons på självinsikt är tydligen en av biverkningarna i frustrationsruset. Sebastian Stenholm har kastat alla anständigt vanliga definitioner över bord med Partiledarvalet - en diktatur?  och man riktigt hör hur retoriskt frågetecknet är.

Bloggare och kända tyckare = "fotfolket"?
Peter Andersson talar om "(S)ekt- och maktspelarna" när han talar om partiledningen ; Martin Moberg talar om öppenhetens avgörande betydelse  och ställer alla bloggare mot valberedningen och Johanna Graf  fyller på med sin bild av påveval. Annika Högberg talar om Verbal avrättning - med fog! . Johan Westerholm är också kritisk till vad han kallar den slutna processen men har en intressant övergångslösning . Det finns många fler och genomgående är just detta att ställa gammeldags slutenhet mot modern öppenhet. Jag respekterar naturligtvis många av dessa som fina skribenter. Ett genomgående drag är att dessa skickliga bloggare, som ofta citeras i den borgerliga pressen och t.o.m. ombeds skriva artiklar, tror sig vara vanliga medlemmar bland fotfolket. T.o.m. jag, som inte har tillnärmelsevis den positionen, inser att jag genom mitt skrivande avviker från den vanliga partimedlemmen; detta skrivande ger mig dessutom en viss makt - åtminstone om jag formulerar mig väl.

Indirekt eller direkt demokrati
Jag har inte sett någon problematisering av detta vad man kallar öppenhet. Tydligen avser man allt från preliminärval till krav på publicering av kandidatnamnen. Jag ser bara en stor risk för att hela processen övertas av borgerliga media med mer eller mindre pikanta detaljer. Jag menar att det bara skulle vara till skada för partiet. Däremot tycker jag naturligtvis det vore bra om personvalsdebatten inom partiet kunde öka, men på våra egna villkor; exempelvis så tycker jag att SAPs hemsida i detta avseende varit mycket svag. Ett krux är naturligtvis tidsbristen, som en klok person kunde förutse redan vid valberedningsarbetets start. Det som förvånat mig är att ingen, såvitt jag sett, i detta sammhang tagit uppfrågan om indirekt eller direkt demokrati.

Illa dold frustration                                                                                          Vad jag förstår så har de som pläderat för större öppenhet huvudsakligen använt sig av skäl som hänför sig till en plädering för direkt demokrati,  ytterst alltså att partimedlemmarna skall i direkta val välja partiets ledare efter någon typ av kampanj. Det som förekommit med ombud och delegater och den landsomfattande processen med valberedningens arbete att inhämta information från distrikt och arbetarekommuner liknar mer en slags indirekt demokrati. Vilket man än väljer av dessa olika vägar har de sina plus och minus. Och ingen skall inbilla mig att den ena vägen innehåller mindre "maktspel" än den andra. Oklarheten i diskussionen har uppstått genom att de som deltagit i diskussionen formulerat sig i populistiska slagord om öppenhet, slutenhet, manliga härskartraditioner osv.  Oklarheten gör att - i alla fall jag jag - får intrycket av majoritetet av netroots och bloggare egentligen uttrycker en illa dold men välformulerad frustration över den ovisshet som skapats av att vi inte har någon "naturlig" efterträdare.