Det är enkelt: Läs inte då.

Förresten. När folk är elaka, och sen kräver omedelbar "feedback" och blir sura om mina reaktioner tar en liten omväg via det skrivna ordet. Lite väl fräckt, vill jag mena. Jag är inte elak själv och därför hanterar jag andras elakheter på de sätt som behagar mig.

Det är också enkelt: Var inte elaka då.

Hallå är det nån som läser här längre? Jag förstår er annars, men jag är less på den här bloggen. Jag ska väl göra en ny, åtminstone ska jag göra något nytt snart. Med hjälp av min Dreamweaver. Dessutom har jag inte tid. Varje dag stiger jag upp vid 06.30, åker iväg till det ena biblioteket, är där till 12 då jag äter lunch, slänger i mig lite mat alltså, går över bron till den andra bibblan där jag jobbar till 16.30. Sen åker jag hem med någon av mina föräldrar, och är oftast hemma först vid 18-tiden. Då äter man, sen sover man. Typ. Ja, detta liv jag säger då det.

Jag mår sådär. Om jag ska vara ärlig. Det är bra med praktik på sätt och vis, för erfarenheten. Men att vara ung, högskoleutbildad och inplacerad i arbetsmarknadspolitisk åtgärd påverkar en både psykiskt och socialt, helt klart. Det har skrivits en hel del om detta. Arbetsförmedlingen, soc m.fl. använder ju argumentet att det ska vara så bra för oss arbetslösa att få in en fot på arbetsmarknaden, att det alltigenom är för vår skull. När det i realiteten beror ganska mycket på att de är paranoida och tror att vi utnyttjar systemet. Och som implacerad i den arbetsmarknadspolitiska åtgärden förlorar jag min kritiska förmåga. Jag har helt enkelt inte tid att vara kritisk och analyserande när jag måste arbeta hela tiden. Deras språk  språk blir min verklighet, mitt sätt att se på världen. Jag är i underläge och förlorar den här striden.Vi gör det.

Men jag är väldigt snäll, det är ett som är säkert. Jag ler snällt mot Monica när hon säger att jag ser för tillbakadragen ut för att jobba på bibliotek. När jag får till uppgift att gå igenom alla miljoner tidskrifter och kolla så de står rätt gör jag bara det och när jag har gjort det ler jag och frågar käckt bibliotekarien om han inte lånat ut något av D Lessing idag då. Ja jag är så snäll att jag borde få pris. Men det är en sorts strategi.  Som min syster A brukar säga till sin son: När man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll. Från början kommer det väl från Bamse. Jag brukar inte vara snäll när jag blir sårad.  Faktum är att jag brukar ställa till med ett väldigt liv. Med mitt kryptiskta sätt  försöker jag nästla jag mig in i den sårandes samvete, i mina rödgråtna ögon och ärriga armar går jag omkring och hämnas. Men nu byter jag taktik. Det värsta man kan göra är att låta dem få ens känslor, att visa sig berörd. De behöver inte få veta att de gör fel, de behöver få veta att de är små. Att de saknar betydelse.

Man bygger upp en mur av snällhet, en välanpassad yta. Man är en dubbeltydig berättelse, den galna kvinnan är fortfarande här.

Det är en sak till, jag är inte fullständigt frisk. De flesta som läser här vet ju att jag i perioder inte mår särskilt bra, men först nu vet jag vad det är. Jag satt och läste i en medicinsk databas på sjukhusbibblan, och där var den. Min sjukdom. Jag kanske skulle gå till doktorn och be att få en diagnos men jag vet inte om det är så smart. Man får inte visa sig svag, det är visst min nya devis. Dessutom har jag svårt att acceptera den. Den skulle inte göra mig mystisk och spännande direkt.. Men vi får se, den som lever får se. Och den kommer ju inte att döda mig precis.

aktuell med: nyfärgade ögonbryn och inplacering i arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
gillar: långa promenader med ljudbok i örat,  mackor med avocadoröra, te-mest grönt chaite, choklad, fina skor, plötsliga utbrott av kreativitet
ogillar: att  vara inlacerad i arbetsmarknadspolitisk åtgärd med en enorm studieskuld.
ser: bara på 1_an på tv.n. Mia & Klara och uppdrag granskning mest.
äter: mest avokado, ananas, allt med choklad, quinoa, brieost, bröd,vindruvor.
favorithäng i malmö: kan inget och har knappt varit där.
favoritfärg: hmm. det får bli grön om jag måste välja.
senaste impulsköp: såna gör man inte när ens enda inkomst är KAM-ersättning.
bästa promenad: runt växjösjön får jag nog lov att säga.
favoritdryck: grönt chaite
äter lyxmiddag på: hemma om alls.
favoritgata: bokbindarvägen kanske! haha. det finns iaf en fin låt om den, och jag har bott där.
favoritgalleri: det har jag inte
favvosajt:  facebook.com men det är också min hatsajt.
här bjuder jag mamma på middag:i mitt hem
favoritförort: midsommarkransen, fast det kanske inte är en förort? känner mig långt från stockholm nu.
fikar gärna på: krokodil i piteå, schmeck och bibliotekscaféet i umeå, k-o med mina vänner, lola i sthlm var också trevligt.
bästa lunchställe: waynes coffee för de har så god foccacia. och göteborg i umeå, där var jag idag och det var+++++
rockstjärna jag vill träffa: nej jag vet inte om jag vill det, vad skulle jag säga då?
favvoskor: hm. dom med leopardmönster och rosor men dom kan man inte ha nu. jag såg mina nya favoriter i en skoaffär idag.
klädkonto per månad:  400-500?om man gör ett snitt.
modeförebild: Patricia Franchini i "About the souffle", tjejerna i "tjenare kungen" och min vän Mari.
motionerar: promenerar, punkt. Men snart kanske jag går på gympa också.
bästa affär: itunes-store.
det dyraste jag köpt: 6 års högskolestudier.
mode jag aldrig vill se igen: det där tråkiga gråa modet som var rådande i slutet av 90-talet.
senast gnolade: gnolar inte.
senaste boken: den senaste jag läste ut var "Montecore" av Jonas Hassen Khemiri och den senaste jag började läsa var "Sandor Slash Ida" av Sara Kadefors.
favoritprodukt på apoteket: mitt val: vegetarian
fulaste färgen på kläder: jag vet inte, neonrosa?
bästa förfestmusiken: eh pass
en bra gåbortpresent: te funkar alltid.
bästa present att få: jag skulle väldigt gärna vilja få en resa någonstans. Men det beror såklart på situationen.
favoritlyxartikel: en dyr pralin
älsklingsljud: regn som smattrar mot fönsterrutan
senaste upptäckt i malmö: nä.

Modeblogg: Shorts ovanpå strumpbyxor är väl ändå inte så snyggt? Va?

Annars: Det där jobbet jag sökte och var på anställningsintervju för, det fick jag inte. Fick besked om det idag. Och det känns mest som en lättnad faktiskt. Men säkert lämnade beskedet också andra, mindre angenäma känslor i mig. Som jag säkert kommer att ha ett behov av att ventilera här. Men jag tar det sen.

Sen är det också lite andra saker på gång, så jag känner inte att jag stagnerar. Inget jobb eller så i sikte, men ändå. Också detta tar jag sen.

Jag vill inte vara stur,  det är för jobbigt.

Och så den jäkla ansiktsboken till på köpet, som bara påminner om det förflutna där man inte heller vill vara. Och som ändå är beroendeframkallande.

Alltså den här känslan jag går omkring och har av att vara lite misslyckad, var kommer den ifrån och hur får man bort den?

Och lite handlar det om att vara den som avvisar istället för den som blir avvisad. För det är ju enklare så.

Eller åtminstone tydliggöra att möjligheten finns. Att det skulle kunna vara så.

(Jag är inte den mest prestigelösa häromkring.)

Det har varit mycket de senaste dagarna, i torsdags blev det verkligen alldeles för mycket för mig. Men mycket är vunnet om man lyckas identifiera källan, och den här gången är det nog flera nämligen 1)förkylning 2)död 3)arbetsförnedringen 4)själviakttagelsen

Förkylningen

Mitt immunförsvar fungerar verkligen inte som det ska

Döden

Den har varit här och hälsat på och det är ju oundvikligt att den gör det ibland, men det blir ju tråkigt ändå såklart.

Arbetsförnedringen och själviakttagelsen

Jag är arbetssökande nu, eller- om man så vill- arbetslös och det är en stor omställning för mig. Nu är det ju så här med mig att jag är väldigt ambitiös på gränsen till envis. Men bara om jag vet vart jag vill komma. Vad jag menar är att jag säkert skulle kunna få ett arbete om jag verkligen ville ha det. Men det är så svårt att välja något att satsa på. Det givna är väl att söka alla bibliotekariejobb som finns, skriva värdens bästa ansökningar och visa sina bästa sidor på intervjuerna. Men jag söker bara några bibliotekariejobb här och där. Häromdagen blev jag kallad på anställningsintervju,och det var verkligen inte så hemskt men ändå så...obehagligt. Jag tycker det är så jobbigt att framställa sig som någon annan än den man är, jag tycks överhuvudtaget inte ha förmågan till det. Det svåraste är att fatta eld. För brinna ska man ju, det måste man. Men jag brinner inte, det ligger inte för mig. I Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga talar Marianne Sinclair om själviaktagelsens förunderliga ande, om hur hon aldrig kan äga någon känsla helt och fullt eftersom det känns som en del av henne står brevid och skrattar då. Ungefär så är det för mig också. När dom frågade mig vad jag tyckte om katalogisering svarade jag "jätteroligt" men utan vidare inlevelse eftersom en del av mig stod brevid och påpekade att jag faktiskt inte tycker någonting särskilt om katalogisering, att det var någonting jag gjorde för att min utbildning krävde det. Hur kan man vara patologiskt intresserad av katalogisering? Av klassifikation? Hur går det till? Alltså i teorin är det såklart spännande, men i praktiken... jag fattar inte, kan någon förklara. Som sagt, jag brinner inte. Och då får man inga jobb.

Jag kan nog inte se mig själv som bibliotekarie heller, jag tror inte att jag vill vara en. Alltså jag tycker det verkar ganska trevligt att jobba på bibliotek men jag kan inte införliva bibliotekarieyrket som en del i min identitet. Jag tror aldrig jag kommer att kunna det.

Men det här kanske inte  är ett problem egentligen, det kanske är mitt huvud som hittar på igen. Men vad som egentligen är skillnaden där, det är inte lätt att säga.

Facebook gör att bloggandet  får stryka på foten.

Men idag fyller jag år, det kan jag skriva om. Det känns verkligen inte nödvändigt. Men jag har fått fina presenter, god födelsedagsmat och god tårta. Det är inte så illa.

Nu håller jag på att överföra alla mina skivor till mitt iTunes-bibliotek!!

Idag tvingades jag gå på stan i min bästa Skråmträsk- outfit.
Och så hände det nåt lite underligt. Jag börjar misstänka att det hänger ihop med något som jag gjorde som jag uppfattade som oskyldigt och till och med bra.

Men nej. Det förflutna hinner ifatt mig och river upp saker och ting. Och det har med sig sina bekanta.

Så ingenting kändes riktigt bra. Men äsch, jag är ju ingen modebloggare. Jag orkar inte, det finns annat att förbättra än ytan. Och jag har knappast råd ens, som går på socialbidrag. Nej, försörjningsstöd som det heter nuförtiden! Ändå tröstade jag mig med att jag var neo-grunge.

Det är så komplicerat att bli vuxen. Men man gör ju vad man kan. Idag var jag på socialkontoret. Känns ibland som om de sex åren på universitetet var förgäves. Fast kanske ändå inte.

Efter att ha läst DNs recension är jag sjukt sugen på att läsa Mara Lees "Ladies". Jag har haft Mara som lärare. Nej, jag har inte gått på Biskops Arnö. Det var när jag läste kursen Samtidens Estetik på Södertörns högskola, hon var en av lärarna i essäskrivande. Och hon måste vara en av de bästa lärarna jag haft under min universitetstid, vilken oerhört beläst och bildad människa (trots att hon bara var 30 då, har jag räknat ut). Om Mara som skönlitterär författare kan jag tyvärr inte uttala mig, jag har varken läst "Kom" eller "I hennes vård" (Det är ju poesi och sånt är ju konstigt ;))
Men den här måste jag banne mig läsa, och eftersom jag är ett fall för soc är det bäst att jag ställer mig i kö på bibblan. Att recensenten  Jan Arnald kallar  "Ladies" för en chick lit-roman gör ju inte saken sämre precis! Haha!

Tycker förresten att det är märkligt att jag inte får fler superlativ på Facebook. Om jag kunde nominera mig själv så skulle jag till exempel vara  den som ligger närmast till hands  att ändra  sitt relationship-status för dramatiken. Och den som ligger närmast till hands att vara en drama-queen, och den som ligger närmast till hands att söka svaret på alla livets frågor på Wikipedia. Lätt!

Det ligger en ekorre och vilar i en av våra tallar, förstår ni hur fint det är?!

Idag var jag alltså på arbetsförmedlingen. Om jag skulle beskriva af i ske-å med ett enda ord så blir det 
käck. De fick det att framstå som att Västerbotten fullkomligt svämmade över av jobb. Och det enda egentliga hindret för att få jobb satt i vår egna huvuden. På mötet, den s.k basinformationen, sa föreläsaren att hans kollega skulle komma in och berätta om två nya tjänster som vi skulle få "första tjing" på i slutet. Det visade sig vara 1 tjänst som värmepumpsmontör och 1 tjänst som industrilackerare. Kom igen nu tjejer, sa föreläsaren. Låt inte mansdominansen inom yrkena hindra er, anmäl ert intresse blablabla.

Men då sa jag då att nån måtta får det vara. Eller det gjorde jag inte. Men jag kunde ha gjort det. Och nu har jag iaf gjort det där, som måste göras. Och känner mig lite klokare gör jag dessutom.

Å Facebook, det förflutna, det är en sådan ambivalens. Det är ju t.ex. lite chockerande att se vad ens vänner tycker om en i jämförelse med andra vänner. Av allt roligt och bra man kan vara har mina vänner röstat fram mig som pluggigast. Jag är inte roligast, den bästa lyssnaren, har inte det finaste leendet eller är den mest pålitliga. Nej, jag är plugghästen. Jahapp, tack ska ni ha ;) Sedan är det ju det här med att minnas. Det är så myket jag inte vill minnas, jag vill hellre skapa mig en framtid. Jag var ju en sådan som ville styka ett streck. Är Facebook framförallt för sådana som strök ett streck, skapade sig något nytt och därför kunde radera det där strecket igen?  Men jag vet inte om jag skapade något nytt, iallafall inte något där jag riktigt kunde känna mig som hemma. Därför har jag svårt att stryka strecken. Men nu pratar jag i metaforer och kan inte försäkra mig om att ni förstår vad jag menar så jag lägger ner.

Jag tycks ju ändå ha ett visst behov av det förflutna, jag är ju som alla andra också.

Visst är det ofta så att när man träffar nån man känner på stan så är det ofta just efter man har tänkt på den, eller sett nån som man tycker liknar den. Så var det för mig idag iallafall. Eller så har jag ett sjätte sinne, som jag kan utveckla och ta med i mitt CV.

Vilken konstig, lång dag. Everyday is like sunday. Alla pratar om att springa nuförtiden och jag försökte också springa lite. Igår gick det jättebra. Eller ok, inte jättebra men för att vara jag. Jag tänkte "springer jag så springer jag" och det gjorde jag verkligen. Idag begav jag mig ut på nytt men det gick inte alls. Både benen och huvudet var blytunga. Hinder, såväl fysiska som metaforiska, kantade min väg.

Jag önskar så att man kunde ta sin motionsrunda i skogen. Och det kan man ju iofs, det är ju ingen brist på skog här uppe precis. Men skogen här är så mycket skog. Det finns inga upplysta vägar där man möter andra människor och hundar. Går man i skogen här möter man älgar, björnar, häxor och troll. Typ.

Läst ut min bok, kan inte börja på en ny för jag har så svårt att välja.Jag gör ingenting, förutom att äta cheescake.Ja det är något i luften idag, något konstigt. Men i morgon ska jag ta tag i mitt liv igen. Då ska jag göra något läskigt och spännande.

Vi kan ta det sedan.

Mitt namn står i tidningen idag. Rent i norran! Fast det är inte riktigt sant, det som följer. Jag har faktiskt inte tagit ut någon examen än. Jag antar att det tar ungefär lika lång tid att få ut sin examen som det tar att skriva uppsatsen.

Det som är sant är att jag pluggade biblioteks- och informationsvetenskap 3 år i Växjö, sista terminen skrev jag en magisteruppsats som jag fick försvara med näbbar och klor.

Samt att den blev klar i tid och väl godkänd.

Inte för att skryta. Inte för att jag tycker att den är värd det. Men det hela känns ju lite tragikomiskt.

Jag tror rent att jag ska åka till stan i dag. Jag tror jag tar 225:an, 20 över 12. Rent.

Hej hur mår ni? Jag har inget vettigt att göra men känner mig ovanligt...stark.

Men det är märkligt. Jag läste en blogg, hon hade skrivit om Facebook. Att det skapade ett trauma i henne, för att det förflutna började nafsa henne i hälarna. Precis så känner jag också med Facebook. Så många människor och liv jag inte trodde att jag brydde mig om längre. Men av någon anledning, vissa kvällar sysselsätter jag mig med att kolla upp folk jag en gång kände. Vilket på sätt och vis bara gör mig ledsen.

Men det förflutna hittar andra sätt att jaga mig på den här sommaren. Och får mig att undra i vilken omfattning man egentligen kan slå sig fri.

Jag skrev en text om mitt förflutna och en händelse som jag tog bort. Det handlade ju om andra människor,  och var på sätt och vis känsligt. Idag fick jag höra att de inte är säkra på om hon kommer att överleva eller inte.

Ond, ond värld.

Man får vara glad att man är stark.