Det har varit mycket de senaste dagarna, i torsdags blev det verkligen alldeles för mycket för mig. Men mycket är vunnet om man lyckas identifiera källan, och den här gången är det nog flera nämligen 1)förkylning 2)död 3)arbetsförnedringen 4)själviakttagelsen

Förkylningen

Mitt immunförsvar fungerar verkligen inte som det ska

Döden

Den har varit här och hälsat på och det är ju oundvikligt att den gör det ibland, men det blir ju tråkigt ändå såklart.

Arbetsförnedringen och själviakttagelsen

Jag är arbetssökande nu, eller- om man så vill- arbetslös och det är en stor omställning för mig. Nu är det ju så här med mig att jag är väldigt ambitiös på gränsen till envis. Men bara om jag vet vart jag vill komma. Vad jag menar är att jag säkert skulle kunna få ett arbete om jag verkligen ville ha det. Men det är så svårt att välja något att satsa på. Det givna är väl att söka alla bibliotekariejobb som finns, skriva värdens bästa ansökningar och visa sina bästa sidor på intervjuerna. Men jag söker bara några bibliotekariejobb här och där. Häromdagen blev jag kallad på anställningsintervju,och det var verkligen inte så hemskt men ändå så...obehagligt. Jag tycker det är så jobbigt att framställa sig som någon annan än den man är, jag tycks överhuvudtaget inte ha förmågan till det. Det svåraste är att fatta eld. För brinna ska man ju, det måste man. Men jag brinner inte, det ligger inte för mig. I Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga talar Marianne Sinclair om själviaktagelsens förunderliga ande, om hur hon aldrig kan äga någon känsla helt och fullt eftersom det känns som en del av henne står brevid och skrattar då. Ungefär så är det för mig också. När dom frågade mig vad jag tyckte om katalogisering svarade jag "jätteroligt" men utan vidare inlevelse eftersom en del av mig stod brevid och påpekade att jag faktiskt inte tycker någonting särskilt om katalogisering, att det var någonting jag gjorde för att min utbildning krävde det. Hur kan man vara patologiskt intresserad av katalogisering? Av klassifikation? Hur går det till? Alltså i teorin är det såklart spännande, men i praktiken... jag fattar inte, kan någon förklara. Som sagt, jag brinner inte. Och då får man inga jobb.

Jag kan nog inte se mig själv som bibliotekarie heller, jag tror inte att jag vill vara en. Alltså jag tycker det verkar ganska trevligt att jobba på bibliotek men jag kan inte införliva bibliotekarieyrket som en del i min identitet. Jag tror aldrig jag kommer att kunna det.

Men det här kanske inte  är ett problem egentligen, det kanske är mitt huvud som hittar på igen. Men vad som egentligen är skillnaden där, det är inte lätt att säga.