Hallå är det nån som läser här längre? Jag förstår er annars, men jag är less på den här bloggen. Jag ska väl göra en ny, åtminstone ska jag göra något nytt snart. Med hjälp av min Dreamweaver. Dessutom har jag inte tid. Varje dag stiger jag upp vid 06.30, åker iväg till det ena biblioteket, är där till 12 då jag äter lunch, slänger i mig lite mat alltså, går över bron till den andra bibblan där jag jobbar till 16.30. Sen åker jag hem med någon av mina föräldrar, och är oftast hemma först vid 18-tiden. Då äter man, sen sover man. Typ. Ja, detta liv jag säger då det.

Jag mår sådär. Om jag ska vara ärlig. Det är bra med praktik på sätt och vis, för erfarenheten. Men att vara ung, högskoleutbildad och inplacerad i arbetsmarknadspolitisk åtgärd påverkar en både psykiskt och socialt, helt klart. Det har skrivits en hel del om detta. Arbetsförmedlingen, soc m.fl. använder ju argumentet att det ska vara så bra för oss arbetslösa att få in en fot på arbetsmarknaden, att det alltigenom är för vår skull. När det i realiteten beror ganska mycket på att de är paranoida och tror att vi utnyttjar systemet. Och som implacerad i den arbetsmarknadspolitiska åtgärden förlorar jag min kritiska förmåga. Jag har helt enkelt inte tid att vara kritisk och analyserande när jag måste arbeta hela tiden. Deras språk  språk blir min verklighet, mitt sätt att se på världen. Jag är i underläge och förlorar den här striden.Vi gör det.

Men jag är väldigt snäll, det är ett som är säkert. Jag ler snällt mot Monica när hon säger att jag ser för tillbakadragen ut för att jobba på bibliotek. När jag får till uppgift att gå igenom alla miljoner tidskrifter och kolla så de står rätt gör jag bara det och när jag har gjort det ler jag och frågar käckt bibliotekarien om han inte lånat ut något av D Lessing idag då. Ja jag är så snäll att jag borde få pris. Men det är en sorts strategi.  Som min syster A brukar säga till sin son: När man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll. Från början kommer det väl från Bamse. Jag brukar inte vara snäll när jag blir sårad.  Faktum är att jag brukar ställa till med ett väldigt liv. Med mitt kryptiskta sätt  försöker jag nästla jag mig in i den sårandes samvete, i mina rödgråtna ögon och ärriga armar går jag omkring och hämnas. Men nu byter jag taktik. Det värsta man kan göra är att låta dem få ens känslor, att visa sig berörd. De behöver inte få veta att de gör fel, de behöver få veta att de är små. Att de saknar betydelse.

Man bygger upp en mur av snällhet, en välanpassad yta. Man är en dubbeltydig berättelse, den galna kvinnan är fortfarande här.

Det är en sak till, jag är inte fullständigt frisk. De flesta som läser här vet ju att jag i perioder inte mår särskilt bra, men först nu vet jag vad det är. Jag satt och läste i en medicinsk databas på sjukhusbibblan, och där var den. Min sjukdom. Jag kanske skulle gå till doktorn och be att få en diagnos men jag vet inte om det är så smart. Man får inte visa sig svag, det är visst min nya devis. Dessutom har jag svårt att acceptera den. Den skulle inte göra mig mystisk och spännande direkt.. Men vi får se, den som lever får se. Och den kommer ju inte att döda mig precis.