Oväsentligheter
Skrivet:
21 augusti
kl. 21:40
Jag har stört mig länge på medias vinkling av alla förändringar i samhället, man letar alltid upp någon som får det sämre och skriver sedan i "oj vad synd det är om..."-anda.
Häromdagen läste jag något som jag instinktivt håller med om, här. Två passager särskilt:
"Vi verkar på fullaste allvar tro att det är ett frivilligt val om vi ska jobba eller inte." och "Ibland får jag känslan av att vuxna människor inte är medvetna om att man faktiskt måste jobba när man är i arbetsför ålder."
Vi ska kunna välja fritt vad vi vill göra, var vi ska bo, hur stort vi ska bo, om vi ska jobba och i såfall med vad. Den känslan får jag också, att det är en mentalitet som breder ut sig. Hela tiden ökande krav och självklart ska någon annan betala.
Generaliseringar utifrån enstaka fall kan leda helt fel, sånt ska man passa sig för. Likaså kan statistik vridas och vändas för att passa de syften man har men utan några som helst belägg så delar jag skribentens känsla av att något är fundamentalt fel i vårt system och mentalitet.
Och det stör mig!
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/calle37/entry/oartikulerat
Skriv en kommentar:
Kallare samhällsklimat, 'every-man-to-himself', brist på empati och medkänsla stör mig, väldigt mycket. Och det är skrämmande. Samtidigt med tanke på de du skriver om att vi ska ha 'rätt' att välja det vi vill, är just den sotrens tänkande och den sortens coachande näringlivets toppar och andra väljer in för att lösa problem med människor och organisationer, väldigt kortsiktigt, det eviga coachandet som det gått troll i. Som snabbmat a la McDonalds. Det långsiktiga, hållbara, uppbyggliga är på väg bort. Exploatering även av människor är på frammarch. Snart kan man se det icke återviningsbara mänskliga skräpet i en jättelik sophög, vad gör vi med dem? Sopar dem under mattan ett ag till?
Skrivet av JenJen den 22 augusti, 2008 kl. 15:25 #
Medborgarlön är lösningen på allt!
:)
Skrivet av heaven den 22 augusti, 2008 kl. 19:37 #
jenjen- jag tycker snarare att vi är på väg från en inställning där sjuka och arbetslösa skuffades undan, in i förtidspensionering för att kunna glömmas bort. Bekvämt för alla parter, förutom den drabbade då. Nu jagas de istället med blåslampa, oavsett hur sjuk man är och hur många läkare som intygar det så anses man ändå arbetsför. Det borde finnas ett mellanting, där människan blev sedd, för jag tycker verkligen så, att man faktiskt måste jobba och att så gott som alla kan jobba, i någon mån och utifrån sin förmåga.
H- tja, där man har testat har det inte funkat men vem vet, det kan kanske funka här - NOT=)
Skrivet av Thomas den 22 augusti, 2008 kl. 22:17 #
Just det, speciellt när man ber om att få visa kommer med olka lösningar själv, men inte har modet eller orken eller kraften att lösa allt själv på en dag (Man är sjukskriven för att man är SJUK), letar upp diagnoser, symptombeskrivningar och behandlingar, betalar dessutom en massa behandling, resor till behandlare osv osv, dett under ofta en skärande smärta som aldrig vill ta slut.
Men jag tror oxå på vad heaven säger, Medborgarlön.
Skrivet av JenJen den 23 augusti, 2008 kl. 00:28 #
Faen jag skrev en hel uppsats och så blev jag spam och skulle spara men tryckte på fel knapp så poff försvann allt....
Men men du satt huvudet på spiken i ditt svar till JenJen.....får väl nöja med mig att kommentera det just nu.
Jag bortser från alla som faktiskt är sjuka och inte får hjälp mm mm....jag kan också bortse från alla som inte har empati och som tror att alla som inte jobbar är lata.
Skrivet av Nina den 25 augusti, 2008 kl. 12:13 #
För detta inlägg handlade nog inte om det och då kan jag fatta mig kort....:-) Men är sina val och handlingar. Men får jobba för det man vill ha, kämpa och man kan inte bara sitta och vara frisk och tycka synd om sig själv. Att tro att alla andra ska försöja en. Vill man förändra saker i ens liv så får man se till att göra det om man kan.
En del i min bekantskapskrets står mig upp i halsen av den anledningen.
För faen...alla vi som kan. Som har en möjlighet. Vi som väljer att se det friska istället för det sjuka. Vi som aldrig ger upp våra drömmar och mål.
Kan vi så kan väldigt många andra.
Jag vägrar att bli ett offer fast FK tog ifrån mig allt.
OBS jag menar alla vi som har en möjlighet att förändra. Antingen gör vi det eller så ger vi upp och där har vi ett val. Ett alldeles eget val.
Heja Thomas... :-)
Skrivet av Nina den 25 augusti, 2008 kl. 12:13 #
Jag vill tro att det borde finnas jobb åt alla - även till de som är sjukskrivna.
Jag menar att för dem som har fysiska besvär och/eller handikapp så finns det arbeten där man får använda hjärnan och för dem med psykiska besvär och/eller handikapp finns "enkla", fysiska arbeten. Man kanske inte fixar att jobba heltid men 20, 50 eller 75%!
I min värld är ett jobb något som kan ge positiva inslag i det dagliga livet som:
rutiner
social stimulans
självkänsla och självförtroende
ansvarskänsla
meningsfullhet
Jag tror att det finns de som utnyttjar systemet. Jag tror att det finns latmaskar som inte vill jobba.
Jag tror även att det finns de som helt enkelt inte kan jobba.
Men jag tror inte att den bästa lösningen för staten är att dela ut pengar (bidrag) utan motprestation.
Även samhällets svaga människor har förmågan att bidra - på ett eller annat sätt.
Ska alla ha en del av kakan får man också se till att dra sin del av lasset.
Så tycker jag. :)
/Wanda
Skrivet av Wanda den 30 augusti, 2008 kl. 21:13 #
Thomas är du och tränar? :-)
Skrivet av Nina den 30 augusti, 2008 kl. 21:32 #
Wanda ditt svar var jättebra och ungefär som jag tyckte och skrev när allt försvann.
Problemet för många....jag kan ju bara prata om mig själv men mitt problem är att jag aldrig vet hur jag mår. Jag kan helt enkelt inte sköta tider oavsett procent jag skulle jobba och då är det svårt att få jobba hos någon.
Jag kan vara pigg en vecka nu eller så kommer jag ligga och dregla och kräkas av min värk i dagar....jag kan må bra nu men imorgonbitti så kan det vara kört....det blir ett stort problem för många. Jag kan aldrig ens lova att komma på en middag eller fest. Jag kan aldrig lämna säkra besked pga värken.
Nu har jag ju en sådan otrolig tur att vi kunnat starta eget och det blev min räddning. Ett jättelyft på alla sätt och vis och jag kan jobba när jag orkar och kan. Jag är jättetacksam för det men visst saknar jag att gå till ett jobb...allt det du tog upp men jag ger aldrig upp och hoppas kunna ha ett vanligt jobb några timmar i veckan i framtiden.
Men vi får aldrig glömma de som faktiskt inte kan jobba alls. De som ex är svårt cancersjuka och som blivit av med sin sjukpenning. Där är det ett fruktansvärt fel åt andra hållet och det är en tragedi svår nog att bli svårt sjuk.
Skrivet av Nina den 25 oktober, 2008 kl. 13:35 #
Här Thomas slog du spiken på huvudet...jenjen- jag tycker snarare att vi är på väg från en inställning där sjuka och arbetslösa skuffades undan, in i förtidspensionering för att kunna glömmas bort. Bekvämt för alla parter, förutom den drabbade då. Nu jagas de istället med blåslampa, oavsett hur sjuk man är och hur många läkare som intygar det så anses man ändå arbetsför. Det borde finnas ett mellanting, där människan blev sedd, för jag tycker verkligen så, att man faktiskt måste jobba och att så gott som alla kan jobba, i någon mån och utifrån sin förmåga.
Jag vet exakt vad du menar och jag är inte ensam om det. Jag blir aldrig fri min värk men jag har jobbat och jobbar stenhårt för att det inte ska bli värre, vissa bitar har tom blivit bättre och jag är positiv och väljer att se det friska. Ser mig aldrig sjuk och har aldrig gjort det.
Men jag har aldrig. Aldrig en enda gång fått hjälp med rehablitering, smärtklinik osv....däremot så har jag varit på massor av möten med FK där de försökte tvinga mig att ta en förtidspension. Jag vägrade och hade just fyllt 40 när de började att försöka tvinga mig.
Men eftersom jag vägrade så tog de istället ifrån mig sjukpenningen så den 1a Januari i år stod jag helt utan inkomst och ingen möjlighet att få ett jobb.
Vem skulle anställa mig efter alla dessa år hemma? Och på vilken arbetsplats kan jag bestämma mina arbetstider själv? Jag vet aldrig hur jag mår imorgon, om jag sovit inatt, om jag kommer upp ur sängen eller om jag ligger och gråter och kräks av smärta. Eller så mår jag jättebra i en vecka....
Men jag har haft tur. En otrolig tur som har Räkan och att jag tack vare honom har kunnat starta eget och får känna att jag behövs, att jag gör nytta och jag har fått tillbaks tron på framtiden.
Den dagen vi flyttar så ska jag söka extrajobb. Bara någon timme i veckan och jag hoppas att jag kommer lyckas med det för jag längtar efter att gå till en arbetsplats om så bara för några timmar i veckan.
Idag ska folk förtidspensioneras eller stå utan ersättning och leva på sociala och vem tjänar på det? Ingen tjänar på det och de som drabbas mår ännu sämre.
Fuskare ska sättas dit och jag håller med i det stora hela men jag saknar empati från många människor idag. Väldigt många människor är svårt sjuka idag men blir ändå av med sin sjukpenning och för mig kan det aldrig bli rätt att kollektivbestraffa en hel grupp för att några fuskar.
Det här med boende är en annan fråga som kan vara svår för många. Alla klarar inte av att flytta från platsen där de är födda och bor. De skulle må fruktansvärt dåligt om man tvingade dem att flytta och alla kan inte bo där jobben finns. Här efterlyser jag fler jobb i glesbygden. Att splittra familjer till varje pris tror jag inte heller på.
Visst finns de som är lata. Som inte vill men min erfaranhet är att de flesta faktiskt vill.
Det är synd om många men många får också skylla sig själva. Vi är våra val och handlingar och är situationen tuff så får man kämpa för att ändra den om man kan och väldigt många kan om de vill.
Jag personligen är stolt över mig och Räkan och sedan får ni tycka att det är hur löjligt som helst av mig men vi kämpar hårt för att förverkliga våra drömmar. För att få bo där vi vill bo. För att jobba och klara oss själva och jag själv är less på många bekanta som är friska och hela tiden sitter och tycker synd om sig själva. Som tycker att alla andra ska försörja dem. De står mig upp i halsen.
Sedan blir jag ledsen. Väldigt ledsen för många som är sjuka men inte får hjälp. Som blir av med sin sjukpenning och som klassas som fuskare och arbetsskygga. Men det är kanske en annan fråga?
Så i det stora hela...heja Thomas.... :-)
Skrivet av Nina den 25 oktober, 2008 kl. 13:35 #
Här Thomas slog du spiken på huvudet...jenjen- jag tycker snarare att vi är på väg från en inställning där sjuka och arbetslösa skuffades undan, in i förtidspensionering för att kunna glömmas bort. Bekvämt för alla parter, förutom den drabbade då. Nu jagas de istället med blåslampa, oavsett hur sjuk man är och hur många läkare som intygar det så anses man ändå arbetsför. Det borde finnas ett mellanting, där människan blev sedd, för jag tycker verkligen så, att man faktiskt måste jobba och att så gott som alla kan jobba, i någon mån och utifrån sin förmåga.
Jag vet exakt vad du menar och jag är inte ensam om det. Jag blir aldrig fri min värk men jag har jobbat och jobbar stenhårt för att det inte ska bli värre, vissa bitar har tom blivit bättre och jag är positiv och väljer att se det friska. Ser mig aldrig sjuk och har aldrig gjort det.
Men jag har aldrig. Aldrig en enda gång fått hjälp med rehablitering, smärtklinik osv....däremot så har jag varit på massor av möten med FK där de försökte tvinga mig att ta en förtidspension. Jag vägrade och hade just fyllt 40 när de började att försöka tvinga mig.
Men eftersom jag vägrade så tog de istället ifrån mig sjukpenningen så den 1a Januari i år stod jag helt utan inkomst och ingen möjlighet att få ett jobb.
Vem skulle anställa mig efter alla dessa år hemma? Och på vilken arbetsplats kan jag bestämma mina arbetstider själv? Jag vet aldrig hur jag mår imorgon, om jag sovit inatt, om jag kommer upp ur sängen eller om jag ligger och gråter och kräks av smärta. Eller så mår jag jättebra i en vecka....
Skrivet av Nina den 25 oktober, 2008 kl. 13:35 #
Faen jag skrev en hel uppsats och så blev jag spam och skulle spara men tryckte på fel knapp så poff försvann allt....
Men men du satt huvudet på spiken i ditt svar till JenJen.....får väl nöja med mig att kommentera det just nu.
Jag bortser från alla som faktiskt är sjuka och inte får hjälp mm mm....jag kan också bortse från alla som inte har empati och som tror att alla som inte jobbar är lata.
För detta inlägg handlade nog inte om det och då kan jag fatta mig kort....:-) Men är sina val och handlingar. Men får jobba för det man vill ha, kämpa och man kan inte bara sitta och vara frisk och tycka synd om sig själv. Att tro att alla andra ska försöja en. Vill man förändra saker i ens liv så får man se till att göra det om man kan.
En del i min bekantskapskrets står mig upp i halsen av den anledningen.
För faen...alla vi som kan. Som har en möjlighet. Vi som väljer att se det friska istället för det sjuka. Vi som aldrig ger upp våra drömmar och mål.
Kan vi så kan väldigt många andra.
Jag vägrar att bli ett offer fast FK tog ifrån mig allt.
OBS jag menar alla vi som har en möjlighet att förändra. Antingen gör vi det eller så ger vi upp och där har vi ett val. Ett alldeles eget val.
Heja Thomas... :-)
Skrivet av Nina den 25 oktober, 2008 kl. 13:35 #
Är'u full Nina:)?
Skrivet av heaven den 25 oktober, 2008 kl. 21:00 #
Nej men jag skulle gärna vara det just nu :-)
Skrivet av Nina den 26 oktober, 2008 kl. 01:02 #