Snart drar jag dit pepparn växer! Nöjda!?!!!
Förstår bara inte hur kan det vara ett skällsord? Vart drar man hellre den här tiden på året än dit pepparn växer? Det skulle möjligen vara att dra åt helvete och njuta av lågorna som slickar så gott på skinnet. Dra nåt gammalt över sig eller dra åt skogen är inte dumt det heller, men det görs ju minst lika bra på sommaren. Att kunna dra dit pepparn växer, den här tiden på året, drömmer nog alla mer eller mindre om....eller är jag helt ute och cyklar?!??! (helt ute och cyklar är förövrigt också ett härligt uttryck som också kan/bör analyseras, men det tar vi en annan dag).
http://www.youtube.com/watch?v=G96v-xztQH8
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Nej snarare tvärtom! Bara Abbe 6år, är fullt medveten om detta. Han känner mig bättre än de flesta och jag är den fegaste han vet. Och han har rätt. Jag är både feg och rädd, men jag älskar att utmana mig själv. Kanske gör det mig lite annorlunda än andra fegisar?!?
Om mindre än en månad åker jag med Rosa Bussarna till Afrika. Det är jättesnart. Tjohoo! Kenya, Tanzania, Zanzibar....., here I come! Så galet häftigt och roligt!
Hade duktig bokningsångest den dagen jag verkligen bestämde mig och gick in på hemsidan och bokade. Och vid varje steg (visum, vaccinering...m.m) så har hjärtat slagit snabbare och snabbare. Men jag tror att den ångesten lagt sig lite och nu känns allt mest bara spännande och roligt med resan (iallafall för en stund). MEN, det finns fortfarande två saker som jag inte kan släppa.
1. Tänk om ingen tycker om mig.
2. Det finns ingen toalett på bussen. Tänk om jag blir bajsnödig mitt ute i ingenstans. Vad gör jag då?
Men jag försöker tänka att jag är MacGyver. Och MacGyver klara allt!
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
...och jag börjar bli nervös, faktiskt.
Men det blir nog bra, tror ni inte det?
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [1]
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Om två månader sitter jag på ett plan påväg till Nairobi. Men just nu sitter jag hemma i Jönköping och fyller i visumansökningar till Kenya, Tanzania och Etiopien. Vaccinationstid är bokad. Polio, difteri,stelkramp, gulsot, gula febern. Jag måste nog ha något mot kolera. Ska man ta Malarone eller Lariam mot malaria? Hur det förekommit utbrott av meningokocker, bör jag skydda mig mot det med?
Tänker inte få rabies (men ni vet ju hur jag känner för hundar...eller ja, ni vet hur jag känner för de flesta djur. Jag är fullständigt livrädd). Tycker inte bilharziamaskar låter mysiga (jag gillar ju inte ens daggmaskar...). Funderar över hur en Afrikansk campingplats ser ut? Eller en "enklare stuga i Kenya med tillgång till dusch och toalett"? Om jag ens kommer kunna sova en blund natten i kupoltält i Ngorongorokratern? Funderar över mycket men med en skräckblandad förtjusning. Det kommer bli så otroligt häftigt, det är jag övertygad om!
Cagebirds fly, but the wild ones take off......
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Idag har min blogg funnits i sex år. Sex hela år. Fattar ni? Helt galet! Det är rätt gammalt för att vara en blogg..... faktiskt. Så därför har jag anordnat en tribute till mig själv och bloggen. Hurra! Hurra, för vi är galet bra!
PS. Jantelagen är död. Jag lever.
http://www.youtube.com/watch?v=RluXsrgGMis&NR=1
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [1]
Men jag bävar för det värsta. Jag kan inte köpa den, jag kan inte bo granne med Vera, jag anar hämnd i min kropp.
Bostadsmarknaden har gjort mig ond.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Camilla: Det var någon jävel som budade över...
S: Vill du ha ett tips?
Camilla: MER än gärna. Detta är en smutsig bransch, och jag behöver alla råd jag kan få.
S: Jag har bara ett tips, och det är att buda ÖVER. Alltså om någon budar, så budar du över.
S.
Tack.
Med din fantastiska coaching och visdom kommer nog även jag bli ägare till en bostadsrätt i framtiden....
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Idag testade jag att äta frukost framför tvn, som ett slags studiebesök i overkligheten. Och jag fick börja dagen med Josefin Crafoords inne och utelista på kanal 5. Det kanske inte låter som den perfekta starten på dagen, men vem eftersträvar perfektion? Till frukost? Framför tvn? Med kanal 5? Inte jag. Och det utvecklade sig till en oväntat skön start på dagen.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Jag har tidigare i bloggen nämnt en paradox. Minns ni den? En paradox är en oöverenstämmelse mellan vad en teori utsäger och vad sunda förnuftet förväntar. Här kommer återigen en paradox, den andra på bloggen.
Så fort nån säger nånting så vet man att den inte känner så. För om man verkligen känner något säger man det ju inte. "Jag älskar dig" ska man vara extra vaksam på. Om nån däremot INTE säger "jag älskar dig" kan man däremot nästan vara säker på att den gör det. Så om ingen har sagt "jag älskar dig" till dig på sistone så är du med all sannolikhet väldigt älskad av väldigt många. Tänk på det. Men säg det inte. För då är det ju inte så.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
- Vad har du gjort ikväll då? frågar den överförfriskade, medelålders mannen bredvid mig.
Två
minuter kvar tills bussen kommer. Ska jag prata med människan i två
minuter, näsvist ignorera honom eller ska jag låtsas att jag är döv?
Dumt nog väljer jag det sista alternativet. Börjar fumligt gestikulera med mina händer i något som i en mycket suddig, oskarp film skulle kunna tolkas som teckenspråk. Eventuellt. Han tittar storögt på mina händer som far fram och tillbaka.
Fan! Jag måste börja lära mig teckenspråk på riktigt, tänker jag. Detta är ju för jävla uppenbart. För att göra allt lite mer trovärdigt lyckas jag få fram kväsande ljud genom munnen (så där som den där amerikanska, döva skådespelaren gör. Hon som är med i varenda tv-serie och film. "Yoooooooo Beeeeaaatch" i Desperate Housewifes). Mannen blir snurrig av mitt viftande och ger upp, vänder sig mot en annan väntande dam som tittar med ömkande blick mot mitt håll.
Bussen svänger in vid hållplatsen, mobilen ringer. Hur ska jag göra nu? Jag är ju mitt uppe i någon form av preformenceart. Svarar och mumlar nervöst i luren och känner blickarna från människorna omkring mig. Hoppar på bussen.
Som tur är står mannen kvar vid hållplatsen, tittar sig förvirrat omkring och på mig. Skakar på sitt huvud, blinkar och försöker fokusera blicken. Trovärdighet finns inte i mitt vokabulär. Skrämmande nog föredrar jag preformanceart framför att prata med främmande människor.
Jag har nog drabbats av tillfällig social fobi.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [2]
När folk pratar om att skaffa barn verkar det oftast som att allt kretsar kring det som måste försakas och vad som måste kompromissas med. Ibland låter det nästan som att man skaffar barn för barnets skull. Som nån slags skev uppoffring.
Låt oss en gång för alla konstatera att vi skaffar barn för vår egen skull. När och om jag (mot förmodan) skulle får barn så är det för att jag själv så gärna vill. Inte för att barnet så gärna vill. För det vet jag ju ingenting om.
Därför känns det helt främmande för mig att folk ser det som ett problem. Och otroligt skrämmande att ens diskutera vem som ska vara hemma. Som att det vore någon sorts uppoffring! Att vara med hemma med sitt barn, som man förhoppningsvis skaffar för att man själv vill, borde vara det vill helst av allt. Eller lever jag i en underbar, skön bubbla, där alla är mer eller mindre jämställda, fria och inte har några som helst tvivel – klart vi vill stanna hemma. Det vill väl alla. Eller?
Det känns så självklart att jag nästan blir lite generad av att skriva det. Ungefär som att säga att jag tycker att Hitler var dålig. Det tycker jag förstås, men jag trodde knappt man behövde tycka det längre. Att det mer var en gammal möglig självklarhet än en åsikt!
Men så sticker jag huvudet ur min bubbla och inser att världen – och Sverige – är fullt av odemokratiska strömningar och inte riktigt lika fullt av jämställdhet. Ingenting är självklart överhuvudtaget. Alla viktiga värden måste hela tiden erövras och återerövras i varje handling och steg. Jämställdhet är inget tillstånd. Det borde vara ett verb.
Så det finns helt enkelt en poäng med att jag sticker ut huvudet och säger att jag kommer att vara föräldraledig utav bara helvete den dagen det eventuellt skulle bli dags, och jag förutsätter att min man kommer göra samma sak. Vi kommer båda vilja vara det. Vi kommer slåss om saken. Hur självklart det än låter, för mig och för människor i min närhet. Och en bra bit bort.
Och jag kommer dela lika för bådas skull. Jag kommer stanna hemma för min skull men det är ju inte bara mitt barn. Jag förutsätter att fadern till mitt (eventuella) barn vill detta lika mycket och självklart ska han få vara hemma lika mycket som jag och självklart ska vi dela lika. Vi kommer båda vilja vara hemma för barnet vi skaffat för att vi vill ha det i vårt liv. En av livets sällsynta (men härligt underbara) win-win-win-situationer!
Och Hitler var dålig. Jättedålig.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [2]
Snart händer det, bara typ en månad kvar. Snart är det maj igen. Så där bara.
Varje år i maj tänker jag att nästa år i maj ska jag inte ha så mycket att göra. Jag ska mest bara brusa runt som en stillsam avslappnad brustablett och bara njuta av pirret. Jag ska stå mot en husvägg, blunda och dra sjukt djupa andetag. Sitta på uteserveringar och trycka i mig goda grejer. Gå genom skogar och ängar.
Men så blir det sällan. Plötsligt tornar det upp sig saker man ska göra, saker man vill göra, saker man trodde att man ville göra och allt bara hopar sig. Problem som måste lösas och plötsligt är det maj.
Maj kommer alltid som en nära vän som man inte har träffat på jättelänge och som plötsligt spontant ringer på dörren när man inte riktigt har tid utan mest bara är okammad och osocial. Man vill så gärna möta den med öppna armar men istället tvingas man skrika ut genom brevinkastet ”Du, jag är jäkligt upptagen denna veckan, kan jag ringa dig nästa vecka istället?” Men man vet att nästa vecka är det också kört. Och sen ångrar man sig.
Det egendomliga i det hela är att man ändå några månader senare alltid minns majdagarna som att man varit extremt närvarande. Man minns hur man cyklat till jobbet till fågelsång och som om man varit den där sköna brustabletten trots att man inte varit det. Eller kanske var man det hela tiden utan att fatta det? För kanske kan man aldrig fatta att man är en brustablett medan man är det, kanske ligger det i sakens natur.
Det är därför livet känns så extra flyktigt i maj men mer stabilt än någonsin i efterhand. Tänk på det nästa gång du trycker i dig en c-vitaminbrus.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [1]
Kan ju berätta att mitt vasaloppande gick bra. Vet inte om jag någonsin gör om det, men jag kom i mål vilket jag är riktigt stolt över. Strax över fyra timmar tog det (typ fyra timmar och två minuter) ungefär samma tid som det tar för vinnaren i "riktiga" vasan att ta sig mål och då har han/hon åkt min sträcka gånger tre.... Men så får/kan man ju inte tänka. Det är ändå en bedrift, det var otroligt häftigt att få ta del av och jag rekommenderar det varmt. Tre mil klarar man, men man kanske inte vill göra om det....förstår ni vad jag menar?!? Det var kul och vi hade jättemysigt i stugan både före och efter loppet. Sen var det häftigt bara det att få uppleva hela logistiken kring det hela...lite som att uppleva en välorganiserad musikfestival som Roskilde...där man hela tiden upplever att de har sån koll, sån rutin. De har gjort de här tusen gånger förut och de lämnar inget åt slumpen. De vet varenda fallgrop.Organiserat kaos skulle man kunna säga.
Livet är för kort för att man ska ha tid att göra samma sak två gånger, så jag gör nog inte om det. Men det finns ju många andra utmaningar, så tro nu för all del inte att jag lägger mig på sofflocket. Jag planerar helt enkelt för nästa äventyr!
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [2]
Lördagen den 26 mars infaller Earth Hour, en manifestation för miljön på
hela vårt klot. Syftet är att skicka en politisk signal till makthavare
om att ta
klimatförändringarna på allvar samt att uppmärksamma och skapa ett
engagemang i frågan. Detta firas med att man uppmanar folk att släcka
ner sina hem en timme (mellan 20.30 och 21.30).
Jag minns när jag gick i förskolan och fröken Kerstin med inlevelse
berättade att om det kom en människa från vikingatiden och hälsade på
hos oss på förskolan så skulle denna människan svimma när vi tände
ljuset (jo, just så sa hon, fröken Kerstin). Så tänk om någon från
vikingatiden skulle få för sig att dyka upp precis till Earth Hour. Och
sen, lika snabbt sticka igen innan ljuset tändes. Tanken är svindlande....
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]