Stating the obvious

Helgmorgnar är underbara.

Att äta frukost och dricka kaffe så långsamt att det hinner kallna, så man kan blanda nykokt med det kalla och den nya blandningen blir perfekt dricktemperatur direkt, det är fan lycka i sin renaste form. Jag läste någonstans att Amanda Schulman ofta gråter lite vid lördagsfrukosten för att det är en fantastisk stund och känslan av hur hela helgen breder ut sig är så överväldigande. Det är vackert, jag brukar ofta tänka på det.

Jag uppskattar mina helgmorgnar så galet mycket att jag inte skulle vilja byta ut det mot någonting annat. Hade nån smilfink kommit och skrikit ”GRATTIS, du får välja mellan att åka iväg till en söderhavs, nu med en gång, med Kennet Andersson (!!!) eller stanna här i ditt sunkiga kök i Jönköping med din frukost”, så hade jag stannat. Lätt.

Jag älskar mina helgmorgnar och sinnesron jag har när jag blandar mitt perfekta kaffe.

 

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Tidigar idag skrev jag om en dröm jag haft. En dröm om att jag var en fotbollsspelande antilop på Afrikas savann. Vi hade kul, savannen var världens mest schysstaste ställe tills lejonet dök upp.Lejonen utgjorde helt klart ett hot och tyvärr finns hot, likt lejonet överallt. Typer som lejonet kan man försöka gå emot, men det finns även andra hot. Sjukdomar är ett sådant hot. Hur tuff man är och hur många men än är så är så kan sjukdomar var svåra att stå emot. Inte ens antiloper kan stå emot sjukdomar, inte heller lejon. Men många sjukdomar går att förebygga genom vaccin. Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle mer än gärna ta mig ann uppdraget, men ni känner ju mig. Jag och sprutor är ingen bra kombination. Och jag kan ju inte ge sprutor, jag är ingen sjuksköterska. Men det betyder inte att jag inte kan göra någonting.

Med det här blogginlägget vaccinerar jag 95 barn runt om i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat . Naturligtvis hade jag hellre varit där, i Afghanistan, på plats. Men detta är också bra. Jag är med i UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

 

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

Politsikt dröm från savannen

Inatt hade jag en skum dröm.

Jag drömde att jag var på savannen och spelade fotboll med några andra däggdjur. Vi var ett glatt gäng oskyldiga typer, inga jobbiga rovdjur var med i matchen. Tills det plötsligt dök upp ett lejon och pajade den sköna stämningen fullständigt.

Vi ville alla verkligen släppa in honom i spelet men så fort han fick tag i bollen, som för övrigt var en jättefin plastboll, så bet han ihjäl den. Eller sönder den, snarare. Och medan han låg där i gräset och tuggade i sig resterna insåg vi att han var typen som inte bara nöjde sig med en bollen. Boll, djur...det kvittar liksom för vissa, så vi satte full fart allihop och skuttade därifrån på olika sätt.

När jag hade skuttat ett tag på alla fyra (vilket var fantastiskt härligt, ska börja träna på det i vår tänkte jag) såg jag att några andra djur hade halkat efter. Jag och Rigmor (som precis som jag var nån slags antilopvariant) konstaterade med glädje att vi inte behövde oroa oss - lejonet skulle garanterat ta nån av eftersläntrarna. I det här fallet var eftersläntrarna dels en apa på kryckor, dels en rullstolsbunden gnu.

Först skrattade vi rått och hjärtligt åt detta - innan det slog mig hur osolidariskt och egoistiskt det var att utnyttja vår snabbhet och offra dom mindre lyckligt lottade. Jag tänkte - i drömmen - att jag var en priviligierad jävel som aldrig riktigt drabbades av det farliga, en osolidarisk antilopfan som inte hade nån medkänsla för mina halta apsystrar och rullstolsburna gnubröder.

Så fort jag vaknade imorse blev jag nästan generad av den övertydliga symboliken. Hur jag som priviligierad anställd klarar mig undan trots den borgerliga regeringen (vem i regeringen lejonet representerade var ju barnsligt uppenbart!) Medan de obemedlade och mindre lyckligt lottade blir de första offren. Just det, de första, men inte de sista.

För sensmoralen i min dröm var förstås:

"om inte vi antiloper hjälper de rullstolsburna gnuerna (hur fan vi nu ska göra det rent praktiskt) så är det vår tur nästa gång lejonet kommer och pajar en schysst fotbollsmatch mellan fridfulla däggdjur på savannen. Med en jättefin plastboll."

 Ja, känn på den drömmen.. :-)

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

I mitt nästa liv ska jag inte vara så osäker

I en värld där kraven växer på att vi ska ha koll på allt: Hur provsmakar man choklad? Hur ger man lämpligast dricks med kort? Vad säger man till den som har löjligt kakel i köket? Hur vet man att ens att kaklet är löjligt? När blev kakel något som kan vara löjligt? I en värld där alla har blivit experter på mat, relationer, inredning och kultur, hur gör man när man plötsligt inser att man inte kan någonting? Verkligen ingenting?

Vad gör man när man inte ens kan beställa en kopp kaffe utan att bli kallsvettig, vad gör man när man inte kan hälsa på nån utan att få identitetssammanbrott och vad gör man när man tycker om saker som ingen annan gillar – eller gör dom det? Vad är det för spel som pågår? Är det någon som kan reglerna?

Beställer man i baren eller kommer ni ut? Jag förstår det inte. Det känns som att man kan göra både och, det känns som att alla i lokalen fattar exakt vad just den ska göra och det känns som att jag kommer att göra fel vilket jag än chansar på och det känns som att jag bryter all magi om jag frågar.

Jag är inte i harmoni just nu och jag hatar att vara så galet osäker jämt.

* kom ihåg, allt inte allt det jag skriver är sant.

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [1]  

Årets första snilleblixt

Igår fick jag årets första riktiga snilleblixt. Dessvärre hade jag varken papper eller penna med mig, men det gjorde inte så mycket, tänkte jag då. En snilleblixt av den kalibern glömmer man inte i första taget.

Resten av dagen ägnade jag åt att försöka minnas snilleblixten, eller dess innehåll, men utan framgång. Så fruktansvärt orutinerat. Jag hade ju mobilen med mig, jag kunde ha meilat mig själv, jag kunde pratat högt, jag kunde ha sagt idén till alla som gick förbi. Skickat en röksignal.

Det känns lite som när Agent Cooper, i Twin Peaks, vaknade mitt i natten och kom på vem som mördat Laura Palmer och sen somnar om och har glömt det på morgonen. Lika förödande, lika djävulskt, lika frustrerande.

Jag har försökt allt. Rekonstruerat situationen, gått mitt allra snabbaste, druckit tre koppar kaffe, stirrat in i väggen, mediterat, käkat middag, druckit mig riktigt full, gått på disco, dansat discodans, somnat (haha...nej, det där sista efter käkat middag är faktiskt inte sant....förutom somnat). Men ingenting hjälper. Inte minsta antydan.

Kan jag vädja till allmänheten? Sätta upp lappar? Ringa polisen? Starta en krisgrupp?

Känns som jag kommer vara  helt handlingsförlamad tills jag återfinner min älskade snilleblixt. Och är det så att den har blivit överkörd tänker jag inte skaffa en ny. Det är ingen idé. Jag skulle bara jämföra de två....

Om nån sett eller hört nåt mystiskt, hör av er!

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [1]  

Semester

Lite kul ändå det här med att vara borta. Själv upplever man en massa samtidigt som man vill/förväntar sig att tiden hemma ska stå still. Men det gör den ju inte...och det är alltid lika jobbigt att konstatera att det inte är så (att man aldrig lär sig liksom..).

Och när jag är iväg på semester så hör jag aldrig av mig eftersom datorer kräver el, mobiler strålar och brev skövlar träd och innebär massa långa transporter. Därför får mina vänner, i stort sett, bara hälsningar via röksignaler vilket får en del av dem att bli rätt sura (samtidigt som jag försöker övertyga dem om miljöbesparingen och om att den där känslan att återses blir extra stark. Ni vet, den om man inte hört av varandra på några veckor och helt plötslig ses, den blir ju liksom om möjligt extra stark, eller?!?).

Vet inte om alla/någon köper mina argument, men (tro mig) försöker gör jag.

http://www.youtube.com/watch?v=fvnmb6JkFyg

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

Resedagbok - dag sjutton

Teddie har sagt att han hämtar oss klockan tolv men alla vaknar rätt tidigt och vi är flera som väljer att ta en promenad i närområdet. Tyvärr är där inte mycket att se. Vårt hotell ligger typ vid en stor väg i ett industriområde (Ethiopian style). Men vi går ändå och hittar en "Italien outlet" som vi fnissandes besöker. Vet inte om sakerna är second hand eller bara hel omoderna, känns lite som saker man kan hitta på Gekås...
Vid tolv kommer Teddie precis som han lovat. Med samma glada leende. Han börjar med att berätta lite om Addis och Etiopien. Han berättar att det bor ca 80 miljoner människor i landet och att de har annan tidsräkning (säger man så?). Deras år består av tretton månader och att året börjar med September. Den trettonde månaden har bara fem eller sex dagar (beroende på om det är skottår eller inte). Han passar också på att gratulera oss alla till att vi just blivit åtta år yngre eftersom det bara år 2004 i Etiopien.

Vi hoppar in i två bussar som tar oss till ett lunchstället. För första gången på resan får vi uppleva lite effektivitet på resan för redan på bussen går en kille omkring med en matsedel och ber oss välja vad vi vill ha och sedan ringer han till restaurangen och förbeställer vilket innebär att vi bara behöver vänta typ en kvart på restaurangen innan vi får maten vi som vant oss vid drygt en timma. Efter maten delas vi in i tre grupper för vi ska besöka en marknad där vi ombeds vara försiktiga. Ta av smycken och andra värdesaker. Håll i väskorna. Vi får veta att varje grupp kommer ha en guide och minst en lokalpolis med sig......Helt galet. Livrädda kliver vi av bussarna och rör oss i folkmyllret mot marknaden. Där sälja allt och lite till. Tanter sitter i långa rader och säljer rökelse och slår och skäller på de som försöker ta kort. Guiderna och poliserna ser nervösa ut och ber oss skynda oss. Unga killar väljer att filma oss med sina mobiler. Vem tycker situationen är knepigast vi eller de? Bilar tutar, kor springer, folk tigger, tittar, filmar, skrattar, slår på oss. Vi är lättade när vi sätter oss i bussarna igen. Vi åker till National musemuet där vi ska titta på Lucy. Lucy är ett tre miljoner år gammalt skelett av en Hominidarten australopithecus afarensis. Lucy hittades av Donald Johanson på Hadar i Etiopien 1974. Det var en kvinna som hittades, hon cirka en meter lång, med relativt längre armar och mer böjda tåben än dagens människor. Skelettet visar att hon gick upprätt, men inte riktigt på samma sätt som vi. Kraniet som är en benämning på huvudets skelett var mycket likt schimpansernas, och utvecklingen av hjärnans storlek hade ännu inte påbörjats.

Vi besöker även zoologiska museet men där finns inte mycket att se. Mest bara uppnålade skalbaggar och konserverade paddor. Tillbaka i bussen berättar vår vän Teddie att han har ett sista ess i kortärmen. Det ingår egentligen inte i hans uppdrag men han vill ändå visa oss mer så vi bjuds med till en äkta etiopisk kaffebjudning. Vet inte vem vi är hos, men det känns som vi är hemma hos någon. I ett hörn sitter en kvinna och rostar kaffebönor. Hög musik spelas och kvinnan visar lite generat hur man dansar till musiken. Till kaffet bjuds bröd och popcorn. Helfestligt och kul att se och vara med om.

Tillbaka på hotellet ger Teddie oss åter stora kramar. Jag får nog åter igen den största, för han fnissar tittar på mig igen och säger Angelica. Vi tar på oss, äter middag, checkar ut och återvänder till flygplatsen 23.20 är bording time.

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

Resedagbok - dag sexton


Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

Resedagbok - dag femton
Vaknade av att solen sken i vid elva. Pia tittade sömningt på mig och sa "vi har missat frukosten".

Vi gick och köpte vatten och satte oss på altanen och åt överblivna digestivekex (och tog varsin Malarone mot malaria). Tog på oss bikinis och travade de hundra metrarna ner till stranden. Där låg de, gänget. Eller de av dem som orkat sig upp (vilket ändå var förvånansvärt många). Mats kom till stranden vid halvfyra, tror han var den sista att ansluta.....

Det är sista dagen i Nungwi och sista dagen på Zanzibar så alla vill njuta in i det sista. Ingen vill lämna stranden eller vattnet. På kvällen äter vi avskedsmiddag. Känns lite sorgligt med maten är underbar. Nog den bästa maten på hela resan. En buffé har dukats upp och en kille står och steker fisk, kyckling, bläckfisk, krabba m.m. över en eld. Bläckfisken var underbar. Vi lägger oss tidigt (eller jag gör det iallafall).

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

Resedagbok - dag fjorton
Vi har bokat in oss på ännu en snorklingstur. Denna gången i lite större båt och fyra killar i besättningen (ingen öser båter....). Vi får se massa fint. Känns som hela "Hitta Nemo-gänget" visade sig för mig. Tyvärr är en jag rätt kass snorklare. Tycker mest jag får syrebrist och ont i öronen. Men det var kul ändå. Vi återvänder lagom mosiga till Nungwi där festkväll väntar. Först ska taklaget ha middag för att de slitit så under resan (!?!?) och vi nio ska vi träffas för lite lekar. Avestakillarna Dennis och Rikard har ordnat femkamp och vi tävlar i tre lag. Självklart vinner mitt lag som är "Lag Gunnar" och vårt pris blir en kasse med diverse saker som killarna samlat på sig under resan men inte längre vill ha. Jag blir tilldelad en hatt från kryddturen och ett armband från Masaibyn som inte längre höll formen. Efter tävlingen drog vi vidare till en bar på stranden som vi fullständigt tog över. Folk dansade på bardisken. Både Mats och Gunnar slängde av sig tröjorna till stor jubel och Sara stod glatt och sjöng sitt paradnummer "Amanda liten". Det var en bra kväll. Tror vi gick och la oss vid fem.....

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

Resedagbok - dag tretton
På väg till frukost möts vi av en skylt vid ett av rummet. "Lisette och Janne förlovade sig igår, grattis" och när vi kommer till restaurangen sitter de själva vid ett av borden med champagne på kylning och blommor på bordet. Det roliga är att Janne bara dagar innan sagt att han aldrig skulle bli "ringmärkt" (hans ord). Men tydligen hade han blivit lite stressad av att folk frågat, han hade planerat att ställa frågan på resan men ville såklart inte avslöja något och när vi frågat hade det blivit lite småjobbigt.

Det var dags att säga tack och hej till Ocenview och dra vidare till en annan del av ön. Kändes nästan sorgligt, jag trivdes bra. Men nästa ställe var nästan lite bra. Ja, kanske till och med bättre. Rummet var inte riktigt lika bra men det övriga. Vattnet, stranden, miljön var sagolik. Här skulle vi alltså vara i tre nätter. Helt underbart ställe att bara hänga på stranden på. Och bada. Här fanns också masaier. Typ strandmasaier (känns inte lika äkta som de vi mötte i Masai mara men ändå....). 

En observation här är äldre vita kvinnor och unga afrikanska män.....

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

Resedagbok - dag tolv

Efter ännu en underbar frukost ska vi ge oss iväg på snorkling-och delfintur. Vi blir mötta vid hotellet och drar iväg till en annan strand några mil bort. Där möts vi av en liten träbåt som tar in vatten. Två killar kör båten, ena sköter motorn den andra tömmer båten på vattnet som hela tiden läcker in. Vi ser inga delfiner.....och inte många fiskar heller när vi snorklar. Så vi åker in till land och drar vidare till en helt annan strand. Där kryllar det av kitesurfare. Vi äter lite, badar och plockar snäckor. Rödmosiga återvänder vi till Ocenview och jag och Pia väljer att följa med Inger, Bengt-Åke och Agneta in till Stone Town och äta kvällsis.

 

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

Resedagbok - dag elva

Vaknar härligt utvilad i fint hotellrum och det tar inte slut här. Vilken frukost. Massor av personal står redo att steka pannkakor, ägg, omeletter. Det finns massor av färsk frukt, juice, kaffe. Jag blir alldeles lycklig. Jag är en frukosttjej. Vi gör oss redo för dagens kryddtur (Zanzibar kallas ju kryddön). Killen som ska ta oss igenom turen fnissar och säger att vi kan kalla honom Mr Spicy och vi försvinner in i lummig skog (eller skog är det väl inte men typ, grönt och massa träd är där iallafall). Vi får smaka, lukta och ta på massa spännande växter och träd. Rätt häftigt ändå att de olika växterna kan finnas och växa så nära varandra. Vi stannar och har fruktstund, då får Mr Spicy sällskap av ett gäng andra killar som skär upp frukt efter frukt och bjuder oss på.

På ett annat ställe klättrar en kille upp i en jättehög palm samtidigt som han sjunger. Vi får hattar, halsband och handväskor gjorda av blad. Helcoola faktiskt. Önskar jag kunde tagit med dem hem. Vi blev även bjudna på mat under turen. Hur mycket mat som helst var det och riktigt riktigt gott. Jag var helnöjd med dagen och kom hem välshoppad till hotellet. Det blev teer, kryddor, tvålar och även två dofter.

På kvällen gör vi Stone Town igen. Matmarknaden får nytt besök och denna gången tar jag en pizza som egentligen inte alls är en pizza utan mer ett knyte (en pirog). Jättegod och väldigt prisvärd det enda svåra med matmarknaden och dess mat är att man får tandpetare som bestick. Inte helt lätt.

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

Resedagbok - dag tio
Enormt svettig natt. Tar en dusch det första jag gör när jag vaknar.Vi äter frukost och även denna dag ska vi försöka komma iväg rätt tidigt. Vi ska med färjan till Zanzibar och även om det egentligen inte är så långt att åka så kan trafiken vara knäpp berättar Mats och han har helt rätt. Den står nästan helt still och vi kommer fram till hamnen typ bara fem minuter innan den väntas avgå....men det är ju Afrika, inte går den förrän alla är med, eller förrän kaptenen behagar åka. Vi är inte sena, det dröjer säkert 40minuter innan vi faktiskt lägger ut och båten styr kosan mot ön.

Jag trodde Zanzibar var Tanzania och att ingen passkontroll behövdes. Zanzibar är Tanzania men det var ändå kontroll med fingeravtryck, fotografering och hysteriskt stämplande i passen. Här ville de även se vaccinationskortet (första gången på resan). Vi är i Stone town och körs till ett jättefint hotell i utkanten av stan. Oceanview heter det och precis som det låter så har varje rum egen terrass med utsikt över havet. Helt magiskt. Jag och Pia delar rum denna gången. På kvällen samlas vi inne i Stone Town på ett ställe som hette Africa house där vi drack drinkar och tittade på solnedgången. Men man kan ju inte leva på drinkar så vi gick vidare längs gränderna till en matmarknad nere vid vattnet. Det var mycket folk ute, Mats berättade att det var för att det var tisdag (!?!), tydligen är det en utedag i Tanzania. Det var en häftig matmarknad med all möjlig mat vid olika stånd. Jag köpte kryddigt krabbspett med vitlöksbröd till, riktigt gott men jag blev nog lurad på priset......jag betalade massor för det.

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]  

Resedagbok - dag nio
Vi har en lång bussdag framför oss och eftersom jag är med i dagens matlag måste jag upp i arla morgonstund och ställa fram frukost till hela gänget. Bussresan till Dar es Salaam väntas ta ca tretton timmar och Gunnar och Mats vill att vi ska komma iväg snabbt. Vi säger hejdå till Arusha och rullar iväg. Även denna dag ska vi äta och laga egen mat längst med vägen. Kort och pulvermos blir det denna dag. Det är galet varmt och jag står i värmen och skär upp grönsaker till gänget samtidigt som jag försöker tänka kalla tankar för att inte få solsting.

För att orka med den långa bussresan bestämmer vi oss för att ha bussfest. Vi har ballonger och flärpar och massor av vin. Stackars Gunnar får inget, han kör ju bussen. Gång på gång blir vi stoppade av polisen. Vet inte om vi kör för fort och jag ser inte att poliserna har några fartkameror men böta får vi göra. Skitsummor i och för sig, men känns ändå lustigt. Tror nog mest polisen gillar våra fina rosa bussar, det är nog lite kul att stoppa just oss (och så vet de ju att vi kan betala...).

Sent sent rullar vi in till vårt boende i Dar es Salaam. Där vankas sen middag och vi sover på bussen, jag väljer inne i bussen denna natten vilket visar sig vara ett stort misstag. Det är galet varmt och jag håller på att försmäkta.

Postat i: Betraktelse  Permalink   Kommentarer [0]