Helgmorgnar är underbara.
Att äta frukost och dricka kaffe så långsamt att det hinner kallna, så man kan blanda nykokt med det kalla och den nya blandningen blir perfekt dricktemperatur direkt, det är fan lycka i sin renaste form. Jag läste någonstans att Amanda Schulman ofta gråter lite vid lördagsfrukosten för att det är en fantastisk stund och känslan av hur hela helgen breder ut sig är så överväldigande. Det är vackert, jag brukar ofta tänka på det.
Jag uppskattar mina helgmorgnar så galet mycket att jag inte skulle vilja byta ut det mot någonting annat. Hade nån smilfink kommit och skrikit
”GRATTIS, du får välja mellan att åka iväg till en söderhavs, nu med en gång, med Kennet Andersson (!!!) eller stanna här i ditt sunkiga kök i Jönköping med din frukost”, så hade jag stannat. Lätt.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Tidigar idag skrev jag om en dröm jag haft. En dröm om att jag var en fotbollsspelande antilop på Afrikas savann. Vi hade kul, savannen var världens mest schysstaste ställe tills lejonet dök upp.Lejonen utgjorde helt klart ett hot och tyvärr finns hot, likt lejonet överallt. Typer som lejonet kan man försöka gå emot, men det finns även andra hot. Sjukdomar är ett sådant hot. Hur tuff man är och hur många men än är så är så kan sjukdomar var svåra att stå emot. Inte ens antiloper kan stå emot sjukdomar, inte heller lejon. Men många sjukdomar går att förebygga genom vaccin. Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle mer än gärna ta mig ann uppdraget, men ni känner ju mig. Jag och sprutor är ingen bra kombination. Och jag kan ju inte ge sprutor, jag är ingen sjuksköterska. Men det betyder inte att jag inte kan göra någonting.
Med det här blogginlägget vaccinerar jag 95 barn runt om i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat . Naturligtvis hade jag hellre varit där, i Afghanistan, på plats. Men detta är också bra. Jag är med i UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.


UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Inatt hade jag en skum dröm.
Jag drömde att jag var på savannen och spelade fotboll med några andra
däggdjur. Vi var ett glatt gäng oskyldiga typer, inga jobbiga rovdjur var med i
matchen. Tills det plötsligt dök upp ett lejon och pajade den sköna
stämningen fullständigt.
Vi ville alla verkligen släppa in honom i spelet men så fort han fick
tag i bollen, som för övrigt var en jättefin plastboll, så bet han ihjäl den. Eller sönder
den, snarare. Och medan han låg där i gräset och tuggade i sig resterna
insåg vi att han var typen som inte bara nöjde sig med en bollen. Boll, djur...det kvittar liksom för vissa, så vi satte full
fart allihop och skuttade därifrån på olika sätt.
När jag hade skuttat ett tag på alla fyra (vilket var fantastiskt
härligt, ska börja träna på det i vår tänkte jag) såg jag att några andra
djur hade halkat efter. Jag och Rigmor (som precis som jag var nån slags
antilopvariant) konstaterade med glädje att vi inte behövde oroa oss -
lejonet skulle garanterat ta nån av eftersläntrarna. I det här fallet
var eftersläntrarna dels en apa på kryckor, dels en rullstolsbunden gnu.
Först skrattade vi rått och hjärtligt åt detta - innan det slog mig hur
osolidariskt och egoistiskt det var att utnyttja vår snabbhet och offra
dom mindre lyckligt lottade. Jag tänkte - i drömmen - att jag var en
priviligierad jävel som aldrig riktigt drabbades av det farliga, en
osolidarisk antilopfan som inte hade nån medkänsla för mina halta
apsystrar och rullstolsburna gnubröder.
Så fort jag vaknade imorse blev jag nästan generad av den övertydliga
symboliken. Hur jag som priviligierad anställd klarar mig undan trots den
borgerliga regeringen (vem i regeringen lejonet representerade var ju
barnsligt uppenbart!) Medan de obemedlade och mindre lyckligt lottade
blir de första offren. Just det, de första, men inte de sista.
För sensmoralen i min dröm var förstås:
"om inte vi antiloper hjälper de rullstolsburna gnuerna (hur fan vi nu
ska göra det rent praktiskt) så är det vår tur nästa gång lejonet kommer
och pajar en schysst fotbollsmatch mellan fridfulla däggdjur på
savannen. Med en jättefin plastboll."
Ja, känn på den drömmen.. :-)
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
I en värld där kraven växer på att vi ska ha koll på allt: Hur provsmakar man choklad? Hur ger man lämpligast dricks med kort? Vad säger man till den som har löjligt kakel i köket? Hur vet man att ens att kaklet är löjligt? När blev kakel något som kan vara löjligt? I en värld där alla har blivit experter på mat, relationer, inredning och kultur, hur gör man när man plötsligt inser att man inte kan någonting? Verkligen ingenting?
Vad gör man när man inte ens kan beställa en kopp kaffe utan att bli kallsvettig, vad gör man när man inte kan hälsa på nån utan att få identitetssammanbrott och vad gör man när man tycker om saker som ingen annan gillar – eller gör dom det? Vad är det för spel som pågår? Är det någon som kan reglerna?
Beställer man i baren eller kommer ni ut? Jag förstår det inte. Det känns som att man kan göra både och, det känns som att alla i lokalen fattar exakt vad just den ska göra och det känns som att jag kommer att göra fel vilket jag än chansar på och det känns som att jag bryter all magi om jag frågar.
Jag är inte i harmoni just nu och jag hatar att vara så galet osäker jämt.
* kom ihåg, allt inte allt det jag skriver är sant.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [1]
Igår fick jag årets första riktiga snilleblixt. Dessvärre hade jag varken papper eller penna med mig, men det gjorde inte så mycket, tänkte jag då. En snilleblixt av den
kalibern glömmer man inte i första taget.
Resten av dagen ägnade jag åt att försöka minnas snilleblixten, eller
dess innehåll, men utan framgång. Så fruktansvärt orutinerat. Jag hade
ju mobilen med mig, jag kunde ha meilat mig själv, jag
kunde pratat högt, jag kunde ha sagt idén till alla som gick förbi. Skickat
en röksignal.
Det känns lite som när Agent Cooper, i Twin Peaks, vaknade mitt i natten och kom på vem
som mördat Laura Palmer och sen somnar om och har glömt det på morgonen.
Lika förödande, lika djävulskt, lika frustrerande.
Jag har försökt allt. Rekonstruerat situationen, gått mitt allra
snabbaste, druckit tre koppar kaffe, stirrat in i väggen, mediterat, käkat
middag, druckit mig riktigt full, gått på disco, dansat discodans, somnat (haha...nej, det där sista efter käkat middag är faktiskt inte sant....förutom somnat). Men ingenting hjälper. Inte minsta antydan.
Kan jag vädja till allmänheten? Sätta upp lappar? Ringa polisen? Starta en krisgrupp?
Känns som jag kommer vara helt handlingsförlamad tills jag återfinner min
älskade snilleblixt. Och är det så att den har blivit överkörd tänker jag inte skaffa
en ny. Det är ingen idé. Jag skulle bara jämföra de två....
Om nån sett eller hört nåt mystiskt, hör av er!
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [1]
Lite kul ändå det här med att vara borta. Själv upplever man en massa samtidigt som man vill/förväntar sig att tiden hemma ska stå still. Men det gör den ju inte...och det är alltid lika jobbigt att konstatera att det inte är så (att man aldrig lär sig liksom..).
Och när jag är iväg på semester så hör jag aldrig av mig eftersom datorer kräver el, mobiler strålar och brev skövlar träd
och innebär massa långa transporter. Därför får mina vänner, i stort sett, bara hälsningar via
röksignaler vilket får en del av dem att bli rätt sura (samtidigt som jag försöker övertyga dem om miljöbesparingen och om att den där känslan att återses blir extra stark. Ni vet, den om man inte hört av varandra på några veckor och helt plötslig ses, den blir ju liksom om möjligt extra stark, eller?!?).
Vet inte om alla/någon köper mina argument, men (tro mig) försöker gör jag.
http://www.youtube.com/watch?v=fvnmb6JkFyg
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Teddie har sagt att han hämtar oss klockan tolv men alla vaknar rätt
tidigt och vi är flera som väljer att ta en promenad i närområdet.
Tyvärr är där inte mycket att se. Vårt hotell ligger typ vid en stor väg
i ett industriområde (Ethiopian style). Men vi går ändå och hittar en
"Italien outlet" som vi fnissandes besöker. Vet inte om sakerna är
second hand eller bara hel omoderna, känns lite som saker man kan hitta
på Gekås...
Vid tolv kommer Teddie precis som han lovat. Med
samma glada leende. Han börjar med att berätta lite om Addis och
Etiopien. Han berättar att det bor ca 80 miljoner människor i landet och
att de har annan tidsräkning (säger man så?). Deras år består av
tretton månader och att året börjar med September. Den trettonde månaden
har bara fem eller sex dagar (beroende på om det är skottår eller
inte). Han passar också på att gratulera oss alla till att vi just
blivit åtta år yngre eftersom det bara år 2004 i Etiopien.
Vi
hoppar in i två bussar som tar oss till ett lunchstället. För första
gången på resan får vi uppleva lite effektivitet på resan för redan på
bussen går en kille omkring med en matsedel och ber oss välja vad vi
vill ha och sedan ringer han till restaurangen och förbeställer vilket
innebär att vi bara behöver vänta typ en kvart på restaurangen innan vi
får maten vi som vant oss vid drygt en timma. Efter maten delas vi in i
tre grupper för vi ska besöka en marknad där vi ombeds vara försiktiga.
Ta av smycken och andra värdesaker. Håll i väskorna. Vi får veta att
varje grupp kommer ha en guide och minst en lokalpolis med sig......Helt
galet. Livrädda kliver vi av bussarna och rör oss i folkmyllret mot
marknaden. Där sälja allt och lite till. Tanter sitter i långa rader och
säljer rökelse och slår och skäller på de som försöker ta kort.
Guiderna och poliserna ser nervösa ut och ber oss skynda oss. Unga
killar väljer att filma oss med sina mobiler. Vem tycker situationen är
knepigast vi eller de? Bilar tutar, kor springer, folk tigger, tittar,
filmar, skrattar, slår på oss. Vi är lättade när vi sätter oss i
bussarna igen. Vi åker till National musemuet där vi ska titta på Lucy.
Lucy är ett tre miljoner år gammalt skelett av en Hominidarten
australopithecus afarensis. Lucy hittades av Donald Johanson på Hadar i
Etiopien 1974. Det var en kvinna som hittades, hon cirka en meter lång,
med relativt längre armar och mer böjda tåben än dagens människor.
Skelettet visar att hon gick upprätt, men inte riktigt på samma sätt som
vi. Kraniet
som är en benämning på huvudets skelett var mycket likt schimpansernas,
och utvecklingen av hjärnans storlek hade ännu inte påbörjats.
Vi
besöker även zoologiska museet men där finns inte mycket att se. Mest
bara uppnålade skalbaggar och konserverade paddor. Tillbaka i bussen
berättar vår vän Teddie att han har ett sista ess i kortärmen. Det ingår
egentligen inte i hans uppdrag men han vill ändå visa oss mer så vi
bjuds med till en äkta etiopisk kaffebjudning. Vet inte vem vi är hos,
men det känns som vi är hemma hos någon. I ett hörn sitter en kvinna och
rostar kaffebönor. Hög musik spelas och kvinnan visar lite generat hur
man dansar till musiken. Till kaffet bjuds bröd och popcorn. Helfestligt
och kul att se och vara med om.
Tillbaka på hotellet ger Teddie
oss åter stora kramar. Jag får nog åter igen den största, för han
fnissar tittar på mig igen och säger Angelica. Vi tar på oss, äter
middag, checkar ut och återvänder till flygplatsen 23.20 är bording
time.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Vi ska lämna Nungwi vid halvelva och med packad resväska köper jag halsband och armband för mina sista shilling
. På flygplatsen springer en tandlös
man iväg med min resväska. Jag får inte stopp på honom. Inte förrän jag
ger honom en 2000 shillingsedel släpper han väskan och tackar för sig.
Jösses, jag blev nästan lite stressad där. Incheckningen är inte som
incheckningar brukar vara. Det är en gammal hederlig våg som väger
väskan (inget digitalt där inte), bagagetagen skrivs för hand och mannen
berättar att scanningmaskinen är sönder. Så han ber mig följa med för
vi ska gå igenom min resväska för hand.
Kläder lyfts på,
neccesärn öppnas, böcker bläddras igenom. Sen är jag äntligen godkänd
och blir av med resväskan. Tyvärr sker sen samma sak med mig själv och
handbagaget. Jag känns igenom på kroppen och min ryggsäck tittas igenom
manuellt. Snabbt går det inte. Men vem har bråttom? This is Africa!
Åter
i Addis Abeba. Mats och Gunnar är inte längre med oss. De stannade i
Dar es Salaam där de skulle hämta bussarna som varit på service och köra
dem tillbaka till Nairobi. I Addis skulle stället en Teddie möta oss
och visst var han där. En glad man i sina bästa år som blev så glad över
att se oss att han kramade alla. Gladast blev han dock när han såg mig,
Angelica skrek han. Jag skakade tveksamt på huvudet och han bara
skrattade och gav mig världens största kram. Skön kille!
På
hotellet fick vi välja enkelrum eller dubbelrum. Jag tittade på Pia och
hon höll med mig, klart vi tar dubbelrum. Jag gillar inte att sova ensam
på hotell. Vi äter middag på hotellet och somnar rätt tidigt. Imorgon
ska Teddie visa oss byn.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Vi gick och köpte vatten och satte oss på altanen och åt överblivna digestivekex (och tog varsin Malarone mot malaria). Tog på oss bikinis och travade de hundra metrarna ner till stranden. Där låg de, gänget. Eller de av dem som orkat sig upp (vilket ändå var förvånansvärt många). Mats kom till stranden vid halvfyra, tror han var den sista att ansluta.....
Det är sista dagen i Nungwi och sista dagen på Zanzibar så alla vill njuta in i det sista. Ingen vill lämna stranden eller vattnet. På kvällen äter vi avskedsmiddag. Känns lite sorgligt med maten är underbar. Nog den bästa maten på hela resan. En buffé har dukats upp och en kille står och steker fisk, kyckling, bläckfisk, krabba m.m. över en eld. Bläckfisken var underbar. Vi lägger oss tidigt (eller jag gör det iallafall).
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Det var dags att säga tack och hej till Ocenview och dra vidare till en annan del av ön. Kändes nästan sorgligt, jag trivdes bra. Men nästa ställe var nästan lite bra. Ja, kanske till och med bättre. Rummet var inte riktigt lika bra men det övriga. Vattnet, stranden, miljön var sagolik. Här skulle vi alltså vara i tre nätter. Helt underbart ställe att bara hänga på stranden på. Och bada. Här fanns också masaier. Typ strandmasaier (känns inte lika äkta som de vi mötte i Masai mara men ändå....).
En observation här är äldre vita kvinnor och unga afrikanska män.....
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Efter ännu en underbar frukost ska vi ge oss iväg på snorkling-och
delfintur. Vi blir mötta vid hotellet och drar iväg till en annan strand
några mil bort. Där möts vi av en liten träbåt som tar in vatten. Två
killar kör båten, ena sköter motorn den andra tömmer båten på vattnet
som hela tiden läcker in. Vi ser inga delfiner.....och inte många fiskar
heller när vi snorklar. Så vi åker in till land och drar vidare till en
helt annan strand. Där kryllar det av kitesurfare. Vi äter lite, badar
och plockar snäckor. Rödmosiga återvänder vi till Ocenview och jag och
Pia väljer att följa med Inger, Bengt-Åke och Agneta in till Stone Town
och äta kvällsis.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Vaknar härligt utvilad i fint hotellrum och det tar inte slut här.
Vilken frukost. Massor av personal står redo att steka pannkakor, ägg,
omeletter. Det finns massor av färsk frukt, juice, kaffe. Jag blir
alldeles lycklig. Jag är en frukosttjej. Vi gör oss redo för dagens
kryddtur (Zanzibar kallas ju kryddön). Killen som ska ta oss igenom
turen fnissar och säger att vi kan kalla honom Mr Spicy och vi
försvinner in i lummig skog (eller skog är det väl inte men typ, grönt
och massa träd är där iallafall). Vi får smaka, lukta och ta på massa
spännande växter och träd. Rätt häftigt ändå att de olika växterna kan
finnas och växa så nära varandra. Vi stannar och har fruktstund, då får
Mr Spicy sällskap av ett gäng andra killar som skär upp frukt efter
frukt och bjuder oss på.
På ett annat ställe klättrar en kille upp i en
jättehög palm samtidigt som han sjunger. Vi får hattar, halsband och
handväskor gjorda av blad. Helcoola faktiskt. Önskar jag kunde tagit med
dem hem. Vi blev även bjudna på mat under turen. Hur mycket mat som
helst var det och riktigt riktigt gott. Jag var helnöjd med dagen och
kom hem välshoppad till hotellet. Det blev teer, kryddor, tvålar och
även två dofter.
På kvällen gör vi Stone Town igen. Matmarknaden
får nytt besök och denna gången tar jag en pizza som egentligen inte
alls är en pizza utan mer ett knyte (en pirog). Jättegod och väldigt
prisvärd det enda svåra med matmarknaden och dess mat är att man får
tandpetare som bestick. Inte helt lätt.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
Jag trodde Zanzibar var Tanzania och att ingen passkontroll behövdes. Zanzibar är Tanzania men det var ändå kontroll med fingeravtryck, fotografering och hysteriskt stämplande i passen. Här ville de även se vaccinationskortet (första gången på resan). Vi är i Stone town och körs till ett jättefint hotell i utkanten av stan. Oceanview heter det och precis som det låter så har varje rum egen terrass med utsikt över havet. Helt magiskt. Jag och Pia delar rum denna gången. På kvällen samlas vi inne i Stone Town på ett ställe som hette Africa house där vi drack drinkar och tittade på solnedgången. Men man kan ju inte leva på drinkar så vi gick vidare längs gränderna till en matmarknad nere vid vattnet. Det var mycket folk ute, Mats berättade att det var för att det var tisdag (!?!), tydligen är det en utedag i Tanzania. Det var en häftig matmarknad med all möjlig mat vid olika stånd. Jag köpte kryddigt krabbspett med vitlöksbröd till, riktigt gott men jag blev nog lurad på priset......jag betalade massor för det.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]
För att orka med den långa bussresan bestämmer vi oss för att ha bussfest. Vi har ballonger och flärpar och massor av vin. Stackars Gunnar får inget, han kör ju bussen. Gång på gång blir vi stoppade av polisen. Vet inte om vi kör för fort och jag ser inte att poliserna har några fartkameror men böta får vi göra. Skitsummor i och för sig, men känns ändå lustigt. Tror nog mest polisen gillar våra fina rosa bussar, det är nog lite kul att stoppa just oss (och så vet de ju att vi kan betala...).
Sent sent rullar vi in till vårt boende i Dar es Salaam. Där vankas sen middag och vi sover på bussen, jag väljer inne i bussen denna natten vilket visar sig vara ett stort misstag. Det är galet varmt och jag håller på att försmäkta.
Postat i: Betraktelse Permalink Kommentarer [0]

