Jag känner ofta att jag är världens mest oseriösa person. Men det finns naturligtvis tillfällen då ,även jag, anstränger mig för att var lite seriös. Dagar då jag  försöker mig på att inte pilla iväg små konstiga mejl till mina kollegor vilket är jättejobbigt. För i min egna verklighet så är jag  på jobbet just för att underhålla och ingenting annat.

Men tanken på att få upplevas som seriös känns onekligen, stundtals, ganska lockande. Samtidigt som det även väcker en viss rädsla. Rädslan över att "bli sån". Seriös. Rädsla över att min dagmamma hade rätt. Jag har nämligen ett skrämmande minne från när jag var liten och fånade mig med att titta i kors och min dagmamma Ingegärd allvarligt och strängt tittade på mig och sa att "om du gör så så blir du sån". Hon skrämde mig med att ögonen kunde fastna i kors om jag tittade i kors för länge och jag trodde på henne. Hon var ju vuxen. Minns även en annan skum grej från min barndom. Min bästa kompis mamma sa en gång att om man verkligen ville dö ville kunde man göra det. Dö alltså. Minns att jag blev lite rädd när hon sa så. Hon menade att att om man bara la sig ner och ville dö så dog man. Jättekonstigt, minns jag att jag tyckte. Och det tycker jag fortfarande. Men hon var ju vuxen och vuxna skulle man tro på.  Nu mer tror jag att hon och hennes tes var föregångare till Gunde Svan och hans Ingenting är omöjligt...

Detta har säkerligen resulterat i att jag är som jag är. Att jag är rädd för att fastna i det seriösa. Att jag tror på att jag kan vara seriös tills jag blir det...

Det är därför jag ska bli gycklare!