Häromdagen rensade jag i min bokhylla och hittade en gammal dagbok och ur den trillade ett brev jag skrivit till min farmor. Min farmor - en av de bästa kvinnorna i historien. Lätt!

Min farmors död var inte tragisk, i den mån man kan säga så. Hon dog för många år sedan nu och på slutet visste hon att hon skulle dö och allt var ganska jobbig, då. Som döden alltid är. Men frid och värme över hennes minne, det vill säga mitt minne av henne. Hon var en fantastisk person.

Jag minns hennes skratt och hennes kloka ord som ibland även skrämde mig. Minns att hon en gång sa "Mot det mesta och för det bästa" ord som jag tagit med mig genom livet. Känns nästan anarkistiskt. Orden i sig är så starka att inget mer finns att tillföra.

Och sån var hon. För hennes liv var inte alltid det bästa men hon ville alltid väl och därför var hon otroligt älskvärd. Hon flydde krig och tvingades flytta från sin familj och lämna allt.  Hon berättade om hur skor stod kvar i hus där människor inte längre bodde. Om elaka ord, våldtäkt och orättvis behandling. Otrolig grymhet som jag nog inte förstod just då. Ändå var orden jag minns från henne "mot det mest för det bästa", älskade farmor.

Önskar du fanns här nu. När jag är klokare. Nu när jag hunnit ikapp. Men jag hoppas du ser mig nu. Att du ser dig i mig.

För det var sannerligen aldrig något fel på min farmors huvud. Inte hennes humor heller. Irmgard Johansson. Jag älskar dig fortfarande! Och jag beundrar dig!