- Vad har du gjort ikväll då? frågar den överförfriskade, medelålders mannen bredvid mig.
Två minuter kvar tills bussen kommer. Ska jag prata med människan i två minuter, näsvist ignorera honom eller ska jag låtsas att jag är döv?

Dumt nog väljer jag det sista alternativet. Börjar fumligt gestikulera med mina händer i något som i en mycket suddig, oskarp film skulle kunna tolkas som teckenspråk. Eventuellt. Han tittar storögt på mina händer som far fram och tillbaka.

Fan! Jag måste börja lära mig teckenspråk på riktigt, tänker jag. Detta är ju för jävla uppenbart. För att göra allt lite mer trovärdigt lyckas jag få fram kväsande ljud genom munnen (så där som den där amerikanska, döva skådespelaren gör. Hon som är med i varenda tv-serie och film. "Yoooooooo Beeeeaaatch" i Desperate Housewifes). Mannen blir snurrig av mitt viftande och ger upp, vänder sig mot en annan väntande dam som tittar med ömkande blick mot mitt håll.

Bussen svänger in vid hållplatsen, mobilen ringer. Hur ska jag göra nu? Jag är ju mitt uppe i någon form av preformenceart. Svarar och mumlar nervöst i luren och känner blickarna från människorna omkring mig. Hoppar på bussen.

Som tur är står mannen kvar vid hållplatsen, tittar sig förvirrat omkring och på mig. Skakar på sitt huvud, blinkar och försöker fokusera blicken. Trovärdighet finns inte i mitt vokabulär. Skrämmande nog föredrar jag preformanceart framför att prata med främmande människor.

Jag har nog drabbats av tillfällig social fobi.