Snart händer det, bara typ en månad kvar.  Snart är det maj igen. Så där bara.

Varje år i maj tänker jag att nästa år i maj ska jag inte ha så mycket att göra. Jag ska mest bara brusa runt som en stillsam avslappnad brustablett och bara njuta av pirret. Jag ska stå mot en husvägg, blunda och dra sjukt djupa andetag. Sitta på uteserveringar och trycka i mig goda grejer. Gå genom skogar och ängar.

Men så blir det sällan. Plötsligt tornar det upp sig saker man ska göra, saker man vill göra, saker man trodde att man ville göra och allt bara hopar sig. Problem som måste lösas och plötsligt är det maj.

Maj kommer alltid som en nära vän som man inte har träffat på jättelänge och som plötsligt spontant ringer på dörren när man inte riktigt har tid utan mest bara är okammad och osocial. Man vill så gärna möta den med öppna armar men istället tvingas man skrika ut genom brevinkastet ”Du, jag är jäkligt upptagen denna veckan, kan jag ringa dig nästa vecka istället?” Men man vet att nästa vecka är det också kört. Och sen ångrar man sig.

Det egendomliga i det hela är att man ändå några månader senare alltid minns majdagarna som att man varit extremt närvarande. Man minns hur man cyklat till jobbet till fågelsång och som om man varit den där sköna brustabletten trots att man inte varit det. Eller kanske var man det hela tiden utan att fatta det? För kanske kan man aldrig fatta att man är en brustablett medan man är det, kanske ligger det i sakens natur.

Det är därför livet känns så extra flyktigt i maj men mer stabilt än någonsin i efterhand. Tänk på det nästa gång du trycker i dig en c-vitaminbrus.