När folk pratar om att skaffa barn verkar det oftast som att allt kretsar kring det som måste försakas och vad som måste kompromissas med. Ibland låter det nästan som att man skaffar barn för barnets skull. Som nån slags skev uppoffring.

Låt oss en gång för alla konstatera att vi skaffar barn för vår egen skull. När och om jag (mot förmodan) skulle får barn så är det för att jag själv så gärna vill. Inte för att barnet så gärna vill. För det vet jag ju ingenting om.

Därför känns det helt främmande för mig att folk ser det som ett problem. Och otroligt skrämmande  att ens diskutera vem som ska vara hemma. Som att det vore någon sorts uppoffring! Att vara med hemma med sitt barn, som man förhoppningsvis skaffar för att man själv vill, borde vara det vill helst av allt. Eller lever jag i en underbar, skön bubbla, där alla är mer eller mindre jämställda, fria och inte har några som helst tvivel – klart vi vill stanna hemma. Det vill väl alla. Eller?

Det känns så självklart att jag nästan blir lite generad av att skriva det. Ungefär som att säga att jag tycker att Hitler var dålig. Det tycker jag förstås, men jag trodde knappt man behövde tycka det längre. Att det mer var en gammal möglig självklarhet än en åsikt!

Men så sticker jag huvudet ur min bubbla och inser att världen – och Sverige – är fullt av odemokratiska strömningar och inte riktigt lika fullt av jämställdhet. Ingenting är självklart överhuvudtaget. Alla viktiga värden måste hela tiden erövras och återerövras i varje handling och steg. Jämställdhet är inget tillstånd. Det borde vara ett verb.

Så det finns helt enkelt en poäng med att jag sticker ut huvudet och säger att jag kommer att vara föräldraledig utav bara helvete den dagen det eventuellt skulle bli dags, och jag förutsätter att min man kommer göra samma sak. Vi kommer båda vilja vara det. Vi kommer slåss om saken. Hur självklart det än låter, för mig och för människor i min närhet. Och en bra bit bort.

Och jag kommer dela lika för bådas skull. Jag kommer stanna hemma för min skull men det är ju inte bara mitt barn. Jag förutsätter att fadern till mitt (eventuella) barn vill detta lika mycket och självklart ska han få vara hemma lika mycket som jag och självklart ska vi dela lika. Vi kommer båda vilja vara hemma för barnet vi skaffat för att vi vill ha det i vårt liv. En av livets sällsynta (men härligt underbara) win-win-win-situationer!

Och Hitler var dålig. Jättedålig.